I söndags demonstrerade över 50 000 människor i Köpenhamn mot regeringens planer.
Den danska regeringen har lagt fram förslaget att avskaffa Den Store Bededagen (Bönedagen) som helgdag. Bededagen infördes 1686 och infaller fjärde fredagen efter påsk. På Bededagen samlas danskarna och äter varma vetebullar med kardemumma.
Regeringen består av Socialdemokraterna (ledare Mette Fredrikssen), högerpartiet Venstre (ledare Jakob Ellemann – Jensen) och Moderaterne (ett höger-centerparti lett av den fån Venstre avhoppade Lars Lökke-Rasmussen).
Denna regering har nu genom sitt förslag lyckats få både fackföreningsrörelsen och danska kyrkan som motståndare. Regeringens taktiska intelligens och fingertoppskänsla verkar inte heller vara på topp, eftersom man helt öppet deklarerar att slopandet av helgdagen ska ske för att få mer pengar till krigsmakten. Det handlar om det USA-styrda NATO:s krav på att minst 2 procent av BNP ska gå till krigsmakten. Regeringen menar sig kunna tillföra över fyra miljarder danska kronor till militären genom slopandet av Bededagens.
I söndags demonstrerade över 50 000 människor i Köpenhamn mot regeringens planer.
Men Mette Frederiksen hävdar att hon inte låter sej påverkas av fackföreningsmedlemmarnas mobilisering.
–Jag gör det här med öppna ögon … Jag tycker inte att det är problematiskt att vi ska arbeta en extra dag, säger hon
En som inte håller med henna är Lizette Risgaard ordförande i landets största fackförbund FH.
– Ta bort förslaget! Kalla in till förhandlingar så kan vi lösa det hela tillsammans i stället! Alla kan ju se hur stort det folkliga motståndet är mot det här, säger Risgaard.
Mer än 70 bussar med demonstranter hade på söndagen anlänt från övriga Danmark och 465 000 namn med protester mot regeringens förslag har samlats in.
Många demonstranter uttryckte meningen att man fått nog av försämringar för arbetande människor.
För alla vänner av politik för arbetarklassen och motstånd mot den skenande militarismen är denna de danska arbetarnas kampvilja glädjande. Den sammanfaller dessutom med strejkerna i Storbritannien och Frankrike som också handlar om motstånd mot förlängning av arbetstiden (i Frankrike höjd pensionsålder) och usla lönevillkor (i Storbritannien). Och liksom Mette Frederiksen intar Frankrikes president Macron och Storbritanniens premiärminister Sunak en oförsonlig attityd mot arbetarna.
Framtiden kommer att bestämmas av om arbetarklassen nu lyckas slå tillbaka borgerlighetens offensiv som inneburit privatiseringar, nedskärningar, absurt ökande ojämlikhet, ökad maktlöshet för arbetare och arbetarrörelse, miljöförstöring och nu skenande militära upprustningar och ökad fara för nya krig.
Den tändande gnistan för arbetarmotståndet kan komma på det mest oväntade sätt. Till och med i en kamp för att försvara en Bönedag med varma vetebullar med kardemumma.
Peter Widén
