I en färsk avhandling från Lunds universitet har statsvetaren Ina Möller undersökt hur klimatpolitik blir till. Hon konstaterar att vad som anses vara rimlig politik åtminstone till en del skapas av det offentliga samtalet.
För tio år sedan verkade idén att släppa ut svavelpartiklar i atmosfären för att göra himlen mörkare som vansinne. I dag är det ett relativt legitimt forsknings- och politikområde. Möller visar också hur “positiva” lösningar tycks ha större chans att omvandlas från vetenskap, via offentligheten, till politik. Hellre en koldioxidsug än ett förbud, helt enkelt.
Just därför är optimister som Aaron Bastani och hans svenska gelikar farliga. De gör det politisk möjligt att, som vid Parisavtalet, lägga stora delar av framtiden i händerna på teknik såsom koldioxidlagring via biomassa. Teknik som därefter har visat sig vara nära nog ogenomförbar i större skala. Så tappar vi ytterligare tid.
Optimisterna gör det också politisk möjligt att, som Moderaterna, tala om kärnkraft som en lösning, trots att inga kärnkraftverk kommer att hinna byggas i tid. Optimisterna gör det möjligt att hävda att flygandet kan öka om större del av bränslet blir biobränsle, trots att den biomassa som skulle krävas för så mycket biobränsle helt enkelt inte finns…
Många bäckar små, förstås. Men att välja science fiction är att blunda för problemets magnitud. Gärna leva som en miljardär, men är det inte bäst att stoppa flygresor och ny tröja varje månad först? Bara uti fall att framtiden inte kommer i tid.
-Tor Gasslander, ledare i Flamman