Det är mycket glädjande att vispoeten Kjell Höglund har fått Cornelisstipendiet. Det var inte för tidigt.
I varje strof, varje versrad så personligt egensinnig, så vänlig gentemot publiken, så vitglödgat vred mot hyckleri och all slags förljugenhet – sådan är han. När man hört honom, känner man sig som en bättre människa. Musiken är svängig, ibland sparsmakat raspig. Han komponerar melodier som ska öppna texten. Han är självutlämnande – för att i nästa ögonblick befinna sig någon helt annanstans. Man blir inte klok på honom. Ofta är han grymt samhällskritisk. Drastisk humor, aldrig effektsökande. Ärlig från hjässan ner till tån. Jag skulle vilja kalla honom karriärbefriad.
De sånger han skrev i början av sjuttiotalet är fortfarande vassa, aktuella, utan radikalplakat.
Favoriter:
“Tekniska röntgencentralen”, “Man vänjer sig”, “Häxprocess”, “Djävulens alternativ”
…och många, många fler!
Gratulerar, Kjell Höglund!
Bruno Bran,
och eFOLKET
