Det är denna fråga som Bergström försöker besvara i sin nya bok. Han går mycket grundligt tillväga genom att noggrant studera NSDAP:s partiprogram och genom 100 tals hänvisningar till välkända historiska forskare som specialiserat sig på framväxten av nazismen försöka komma fram till vad nazism är. Han har också noggrant gått igenom vad den nazistiska pressen skrivit.
Han har också studerat SD:s partiprogram och vad som stått i SD-tidningar och jämfört de båda partiprogrammen.
Många har försökt definiera vad som är nazism. Bergström tycker sig ha funnit en ny definition där han skiljer mellan klassisk nazism och nynazism. Denna tudelning av nazismen är mycket intressant och jag har inte sett den tidigare. Han menar att den klassiska nazismen inte är identisk med förintelsen. Den är inte ideologisk utan består av en mängd motstående ståndpunkter. Så fungerade NSDAP före 1933 och på samma sätt kan SD beskrivas som klassiska nazister idag. Det viktiga för NSDAP var att till varje pris försöka nå makten. Detta innebar att nazisterna före 1933 propagerade för folkliga krav.
När man väl fått makten behövde man inte bry sig om kampen om rösterna och behöver inte förställa sig och den dolda agendan övergavs. Partiet radikaliserades snabbt och var snart redo för förintelsen.
Det som bar fröet till radikaliseringen var nazismens uppdelning av folket i önskvärda och icke önskvärda.
Det var det “tyska folket” man ville återvända till. Judarna hörde uppenbarligen inte dit. I den nazistiska propagandan fanns inget om direkt våld mot judarna. Man ville istället skapa ett hem utanför Tyskland dit de icke önskvärda judarna kunde skickas.
När som Bergström noga läser de tyska nazisternas partiprogram och jämför detta med SD:s program är likheterna slående.
Även SD talar om ett mytologiskt förr som ett tillstånd att efter sträva. Det kan vara vikingatiden, Karl 12 men också Per Albins.
Folkhem. Även iden att förmå islamisterna att återvända (islam har övertagit judarna som för fosterlandet icke önskvärda element.
Både NSDAP och SD började tona ner sin aggressiva retorik och framträda som ett vanligt högerkonservativ parti. Bägge partierna lyckades så bra med sin “städade” framtoning att många judar röstade på de tyska nazisterna och i Sverige finns det många islamister som röstar på SD.
Bergström menar också att anhängarna till dagens SD är mycket radikalare än anhängarna till NSDAP före 1933.
Om man utgår från Bergströms definition av nazismen i en klassisk och nynazistisk variant där den klassiska har en dold agenda och där man försöker utmåla sig som ett parti som alla andra partier eftersom det viktigaste är att nå makten är det slående att SD på många sätt är en blåkopia av NSDAP.
Den gängse tanken som många har är att SD har förändrats. Ingen ifrågasätter SD:s nazistiska förflutna men många menar att på bara några årtionden skulle det varit möjligt för SD att vrida sin ursprungliga tankevärld 180 grader.
Detta är unikt när det gäller de övriga partierna. Även de har givetvis förändrat sin ursprungliga ideologi men de har kvar ursprungskärnan.
SD kan ha vänster förslag när det gäller sjukvård och pensioner men partiet är till syvende och sist ett högerparti när det gäller facket, offentlig sektorn, fri företagsamhet.
Men det viktiga för partiet är synen på folket och nationen.
Alla andra partier talar om allas “lika värde” så icke SD som talar om medborgarnas rättigheter.
Vad skulle hända om SD kom till makten?
Det måste innebära alla människor i Sverige inte skulle få samma rättigheter om man får tro partiprogrammet och alla kan inte räkna med att att få samma sociala rättigheter.
Att NSDAP kom att utvecklas till världshistoriens hittills värsta mordmaskin efter maktövertagandet behöver inte betyda att ett SD vid makten går samma väg. Tiderna är olika men som sagt de tyska nazisterna var före 1933 mindre radikala än en stor del av SD:s sympatisörer.
Eftersom det nazistiska förflutna för SD finns kvar och partiprogrammet inte ändrats och eftersom SD inte bekänner sig till alla människor har lika värde finns ett frö som snabbt kan gro till något värre.
Boken förtjänar att bli en klassiker och borde bli en tankeställare för alla som menar att SD i grunden förändrats och lämnat sitt nazistiska förflutna.
Hans Östensson
