Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på bostadsbidragsenheten, övning av sång och ett framförande – en vals ut på tiljorna.
Angie flyttade ut och Mustafa fick överta hennes rum, det enda som hade ett eget badrum; taket var fortfarande inte lagat.
Pilar sa till mig att kolla posten morgon som eftermiddag, om det var några brev från IV Web om bostadsbidraget. Och i så fall ta undan alla, även de adresserade till Brad eller hans (f d) fru.
Jag hängde mina grafiska tryck på puben. Den långhårige och sävlige mannen som varit på X road var nu där med en äldre kvinna. Hon var lite rund, klädd i blommig kjol, hade en hippieliknande framtoning med håret hängande som på unga flickor, inte uppsatt med en massa hårnålar som tanterna på Hoxton Halls café.
När vi satt där i skinnfåtöljerna på Duke of Wellington, sa den manlige arrangören: “Det här är en pub och man antas dricka något här. Vad vill du ha?” “Ett litet glas öl.”
Utbetalningen av bostadsbidrag i Hackney, Tower Hamlets London, är utlagt på IV Web, en privat firma.
Utanför en trist kontorsfasad har det redan samlats bidragssökande för att hinna dra ett lågt könummer. En del har varit där en halvtimma innan öppning för att komma först.
Det händer inget med bostadsbidraget, inga pengar kommer, så Pilar och jag går till bostadsbidragsmyndigheten tidigt på morgnarna, står i kö utanför och väntar på att de ska öppna klockan 8. Det är mest äldre människor och de flesta är från andra länder än Storbritannien. Den snyggt klädda personalen kommer strax innan öppning. (Det finns något som heter dresscode, klädkodex, har Pilar berättat för mig.)
Med bestämda steg tar personalen sig smidigt fram mellan de köandes tunga överrockar och yllekappor. Den uniformerade vakten öppnar påpassligt och släpper in dem genom glasdörren. Både sökande och personal är av olika raser och kulörer. De bidragssökande pratar lågmält på olika språk, en del röker stark tobak, vi får vänta ännu ett tag.
Det är en grå och fuktig morgon. Klockan i stadshuset slår 8 slag. Glasdörren ställs nu upp av vakten. Alla skyndar in. Kön ordnar sig, ringlar fram till automaten med nummerlappar. Med en lapp i handen tar vi plats på varsin utställd brun plaststol, som finns i tre ormande rader på stengolvet.
En syntetisk röst börjar rabbla nummer och hänvisar vardera till en “counter”, disk, det finns 15 sådana. Nummer och disk upprepas ännu en gång. Rösten fortsätter entonigt med nästa nummer. Efter varje upprepning följer ett nytt nummer med disk och upprepning, och så vidare. Förvirring råder, yrvaket störtar vi upp från plaststolarna: vilken disk var det?
Pilar har med sig det senaste brevet de skickat om bostadsbidraget. Vid disken måste vi stå. Här går det undan. Hon visar beskedet för en yngre och välbyggd svart man, iklädd en bländvit skjorta och slips på den andra sidan disken.
Det är alltid en ny handläggare, allting är slumpvis här, säger Pilar till mig. Jag håller mig nära, försöker lyssna på henne och handläggaren i sorlet från alla de andra diskarna, medan högtalaren fortsätter rabbla nummer.
Pilar förklarar att utbetalningen är fel. Hyresvärden Brad, som står som mottagare på beskedet, han ska inte ha utbetalningen – det är hon – Pilar, hyresgästen, som ska ha den.
Och de retroaktiva pengarna, för de 6 månader hon bott och betalat hyra, de ska hon också ha, förklarar Pilar. På beskedet hon har med sig står allt skrivet till hyresvärden Brad. Vår policy är sådan att bidraget går till hyresvärden automatiskt, säger handläggaren, innan annat föreligger.
Till nästa månadshyra vill hon ha de pengarna och förskottet. Pilar ger handläggaren fotostatkopior på samlade hyreskvitton.
Handläggaren svarar att de kan inte ändra beslutet direkt här vid disken, inte bara på vad hon säger. Pilar vill se beslutsunderlaget de har. Mannen bakom disken säger att de ska skicka en kopia på det till X road. Pilar ber honom se till att det adresseras till henne. Hon kan inte få mer tid, det är många som väntar, säger mannen. En annan kund är redan bakom oss. Det har gått högst en 5-6 minuter.
När vi kommer ut visar sig en svag sol bakom dis. Jag pustar ut bredvid Pilar, hon tar långa steg. Hon härmar handläggaren: “Vår policy är sådan.” – Åh, vilka knockade dumhuvuden! Hur kan de skicka pengarna till Brad?
*
Brad och jag kollar försöksmatcherna i Wimbledon på teve. Sverige är lite down som tennisnation, efter att ha dominerat i perioder med spelare som Björn Borg, Mats Wilander och Edberg.
Storbritannien, de har inte haft mycket att hänga i julgranen i modern tid när det gäller tennis. Det är ingen intressant match på teven så jag tar upp en tråd:
– Du, Brad, du pratar ju om socialismen och frihet och så. Borde den inte vara till för att vi ska få utveckla våra sinnen, våra förmågor, som nu det här med muren – om vi skulle ge oss på den, krossa den, komma ut på andra sidan. Socialisterna de vill väl också jobba lite mindre, göra sånt som är kul, vad jag fattar? Arbete och arbete, de flesta jobb verkar ju inget kul. Hålla på och traggla år ut och in, och samtidigt vara rädd att förlora dem. Varför kan det inte hållas lite mer lättsamt, nu för tiden, med alla förbättringar, på alla plan, maskiner, robotar och så. Nej, vi ska jobba mer istället. Fan, har folk inte tillräckligt med grejer? Om man är mätt, då vill man ju göra nåt annat än äta. (Även om vi svenskar gillar att äta.) Köra bil till exempel.
Brad lyfter blicken från teven, men säger inget. Som vanligt tror han att jag har en räv bakom ena örat.
– Är jag naiv? Ja, jag begriper inte allt, mycket går säkert förbi mig. Ska man vara listig? Allt är materiellt. Men utförsgåvorna, när ska man ha tid att utveckla dem? Och bara för att tjäna pengar? Efter småskolan är det inte många som använder sig av dem annat än när de ska gå igenom räkningarna och se över budgeten. Tycker du att jag generaliserar? Varför kan man inte få tid på sig att formulera sig i ord och bild, leka lite, även som vuxen? I Sverige har man möjlighet att ta ett friår, med nästan lika mycket pengar som när man jobbar. Göra vad man vill! Vad säger du om det, Brad?
– Sverige! säger Brad, och ser upp mot heatern, som sitter snett ovanför teven. Sverige, säger han, det är drömlandet här på jorden, med centralvärme och friår. Goodness Gracious Me!
– Säg till Pilar att jag vill ha hyran.
Brad fortsätter se på teven.
Pilar har bestämt sagt sig inte vilja betala nån hyra förrän hon får förskott genom bostadsbidraget och hon väntar fortfarande på de retroaktiva pengarna.
*
Pilar och jag gick sångkursen i Hackney Empire Theatre som tjejerna i Round Chapel tipsat oss om. Vi fick träffa en svart sångare och skådespelare, George, som ledde kursen i sång och uppträdande på scenen. Det var en tre helgers sommarkurs på Empires lilla scen.
Man gick in genom Samuel Pepys pub, sedan uppför en smal trappa och ut på ett tak, och vidare en spiraltrappa uppåt. Tjejerna, och några killar, som stod och väntade på taket var alla svarta och en del var bara en 10-12 år. Det var en vit kille till, eller man, förutom mig, han kom just som vi blev uppmanade att från taket fortsätta vidare uppför trappan.
Var och en av oss skulle repetera in en sång och sjunga den som karaoke. Det var varma dagar, så vi män, George och jag, hade kortbyxor. Den andre vite försvann. George hade opererat båda knäna. Långa ärr fanns på sidorna av dem. Han var kort, men kraftig, pratsam och gladlynt. När han stått och pratat länge, böjde han sig framåt med raka ben och ryggen horisontal, med händerna vilande på en stolsrygg. Det såg obekvämt ut.
Vi gjorde andnings-och uttalsövningar. George gick runt och ställde sig framför oss i tur och ordning. Det var dags att stöta ut hårda konsonanter och mjuka vokaler med hjälp av magstöd.
Vi fick påbackning när vi gjorde grimaser i svåra partier av sången. Vi fick göra ansiktsgymnastik, och vanlig gymnastik och stretching som uppvärmning. Inga spända händer, lös och ledig kroppshållning.
Mitt framförande var kanske inte så utarbetat. George släppte mig fri till att själv utforma det. Han la mer av sin energi på de yngre förmågorna. Men, trots allt, vi hade jobbat på våra uppträdanden och sånger, Pilar och jag.
Vi gick och hyrde in oss i en källarlokal ett stenkast från X road, i en äldre analog studio med sånganläggning och heltäckande, fotsvettsdoftande mattor, för att öva inför examen.
De som drev stället hade en utslagen schäfer liggande vid receptionen, men de var vänliga och hjälpsamma med inställningen av sångmickarna. Under 4 timmar sjöng och nötte vi på våra sånger varannan gång.
Jag hade valt “A Most Peculiar Man” av Paul Simon. Jag brukade sjunga den hemma när jag cyklade omkring ostörd i stans lantligare omgivningar.
Jag arbetade mig sakta framåt från fonden till rampen under verserna. Vid det verkliga framförandet fick jag faktiskt backa för att sedan gå fram igen för crescendot: om hur den ensamme sätter på gasen i sitt lilla rum och lägger sig att sova och fru Reirdon säger att han var, verkligen, en mycket underlig man.
Publiken, som bestod av de andra deltagarna och deras föräldrar, jublade. Det var verkligen ett “drama” i texten om den underlige, ensamme mannen. Något generad tackade jag genom att bocka.
George intervjuade mig genast med mikrofon. Han undrade om sången var självbiografisk.
Pilar sjöng med känsla om ett sorgligt kvinnoöde av Lou Reed: Caroline says, om en kvinna som kallas Alaska och blir misshandlad.
Några av de äldre tjejerna beundrades, de var mer eller mindre professionella i sina framträdanden. Andra, yngre, var gulliga istället. Allt filmades med video för att användas vid audition, ansökan, till en Empire Theatre-föreställning som skulle börja repeteras under hösten. Jag räknade inte med att bli kallad. Däremot hade det varit kul att se videon.
Den tredje vite försvann helt, så Pilar och jag blev de enda vita deltagarna.
George ledaren frågade oss, nyfiket, strax innan vi också försvann: Hey, guys, where do you come from? Sweden, svarade jag.
fortsättning följer…
