Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets nedrivna väggar. Brad och Mary har en plan. Brad får ett utbrott och jag med.
Jag träffade Mary i London Fields när hon var ute och rastade hunden, BSA, som mer såg ut som det trassel man torkar av motorn med, än som en motorcykel. Jag berättade att Mustafa målat köket helt på eget bevåg. Han hade tröttnat på att laga mat i ett kök med väggarna som i en rivningskåk och med möblerna skjutna än åt den ena sidan, än den andra. Det hade varit en väntan på något som aldrig blev av. Han hade avslutat studierna. Till sist fick han jobb som el-avläsare. Han gick runt om dagarna i East London, utrustad med en registreringsapparat, iklädd en orange och blå uniform. Han fick ta sig in under trappor, i hallar, i utrymmen fyllda med skräp, medan hundar nafsade efter hans anklar. Hans farbror hade en tilltänkt kvinna till fru åt honom som han träffade på helgerna i farbroderns sällskap.
Mustafa ville göra en insats. Han hade sett färgburkarna som stod i skafferiet. Han ringde farbrodern och sa att han hade extra tjänstgöring på elverket över helgen, sedan tog han itu med måleriet. En pensel och en stor burk med koboltblå färg, det var allt som behövdes. Mustafa klarade av det på några timmar.
Bländad steg man in i ett himmelsblått kök. Det luktade starkt av lösningsmedel. Han hade arbetat på fri hand, ungefär som när jag målade ute i trädgården. Han hade inte skrapat väggarna, spacklat, tejpat fönster- eller dörrkanter, innan han satte igång. Skavankerna syntes ändå knappt längre på grund av färgens lyster. Jag berättade för Mary som följde med till X road och tittade.“ Bättre än så här kan vi, eller hur?” sa hon.
*
Det är jobbigt att gå på toaletten för då måste jag passera Brad vid köksbordet två gånger.
Jag går hellre till London Fields där det finns en pissoar, eller till biblioteket och använder toaletten där.
Pilar kommer till huset för att kolla posten jag tagit undan. Hon lägger några brev till Brad på köksbordet framför honom. Han rycker till och fäktar med armarna. Sen börjar han gråta och påstår att Pilar gör det för att vara elak. Vi vet inte hur vi ska reagera, mycket märkligt beteende.
Två killar kommer för att hyra Mustafas gamla rum, allt verkar gå bra. Brad visar dem huset och rummet. Det verkar vara klart och de får nycklarna. Plötsligt blir Brad som tokig, börja skrika om att han ska ha tillbaka nycklarna. Brad får dem och killarna försvinner snabbt ut, förskräckta, medan Brad dundrar igen porten och låser. Jag går ut i hallen. Brad står och skäller:
“Det här är mitt hus! Här litar vi på varandra. Här ska det djävlar i mig inte sättas in några egna djävla lås!” skriker han.
På en spik bredvid ytterdörren hänger alltid en reservnyckel. Den ska göra det, åtminstone. Den är där om det börjar brinna mitt i natten, man måste ut fort och inte har egen nyckel till hands. Jag brukar kolla på spiken då och då för att se om nyckeln hänger på plats som den ska.
Nu när jag bor ensam i rummet låser jag min dörr på nätterna, låter nyckeln sitta i på insidan. Jag vet inte om Brad har nycklar till alla rum.
*
När Angie flyttat, vill Alice inte heller stanna. Hon börjar tömma sitt rum, sak efter sak.
Brad säger att Alice är skyldig £260 i hyra och att hon inte visar något intresse att betala. Han är rädd att hon ska smita från skulden. Det gjorde Angie. Hon betalade aldrig för de två veckorna vid jul då värmen fattades, och hade sedan dragit från huset med ytterligare 6 veckors obetald hyra. Mary vill ta ett snack med Pilar om hennes ovilja att betala hyran.“ Och Alice”, säger Mary till Brad, “henne låter du nu mig också sköta.”
Brad kommer ner i köket fram på morgonkvisten och tar ut en flaska kranvatten han har på kylning i kylskåpet. Han tassar runt i kalsongerna, skakande och darrande i kroppen, ser ut ungefär så som jag kände mig ute i hallen när han blivit nerslagen, och jag tassade ut för att se vad som hänt.
Han är fortsatt stadig besökare av pubar och eventuella “raves” på kvällar och nätter. Detoxen, som han besökt några gånger, finns inte längre kvar i hans medvetande.
Brad säger, genom att kika i nyckelhålet, att det troligen är sista dagen som Alice är kvar i hans hus. Endast några plastsäckar och få saker finns ännu kvar i hennes rum.
Brad planerar att vara hemma hela dagen; säkert är det först på kvällen hon kommer för att hämta det sista och då ska han ta henne. Han tänker ha låst och låta nyckeln sitta kvar i portdörren, då måste hon och andra knacka på för att komma in. Mary ska sedan ta hand om Alice och se till att hon betalar den hyra hon är skyldig. Mary ska få sköta det, säger Brad.
På eftermiddagen, en bit uppåt gatan, är jag med honom för att se på ett uppträdande av en svart flicka. Hon är känd från teve, säger han. Vi har med oss Marys hund i koppel. Mary är kvar i huset. Jag får pröva på att hålla i kopplet till BSA. En svart flicka dansar på trottoaren till musik från en bandspelare, går moonwalk. Hon har färgglada fjärilar i håret och en vit T-shirt på sig, med en bild av Michael Jackson. Många grannar är ute, tittar och applåderar.
När vi är tillbaka i huset låser Brad och låter nyckeln sitta kvar i porten.
Jag som inte känner till Brads plan, tar ur nyckeln och hänger upp den på spiken.
På kvällen sitter Brad, Mary och jag i köket och tittar på teve när vi hör porten öppnas ute i hallen. “Oh fuck, hur kunde de komma in?” skriker Brad och störtar ut.
Det är Alice med pojkvännen. Direkt börjar Brad yla om pengarna.
Mary ser på mig. “Nu förstör han allt, den idioten, varför låter han inte mig sköta det?” “Alice kommer”, säger Brad när han är tillbaka i köket.
“Du förstör allt”, svarar Mary.
Alice kommer efter en stund. Hon är förberedd med ett checkhäfte i handen och skriver snabbt ut en check.
Hon och pojkvännen fortsätter. De bär ned flera grejer från hennes rum. Mary tittar på checken. Hon menar att hon inte är säker på att den gäller. Brad och hon diskuterar den. De skickar checken fram och tillbaka mellan sig medan Mary skäller om Brads taktiska misstag.
Alice och hennes pojkvän hörs inte längre.
Brad lägger checken på köksbordet bland de andra prylarna. Sen går vi på puben.
Jag stannar inte kvar så länge, efter några öl återvänder jag ensam till huset och ser då att checken ligger på köksbordet. Nån gång på natten hör jag att någon kommer in i huset, men inte mer med det.
Mustafa säger att han såg checken när han kom hem, det måste ha varit efter mig. Han flyttade då checken, lade den ovanpå kylskåpet, för säkerhets skull. Mustafa är den siste av oss som ser checken.
***
Jag tog med mig Norstedts stora engelska lexikon ut i köket.
– Nej, inte nu igen, sa Brad. Ser du inte, jag inte är på humör. Låt mig titta på tennis i lugn och ro.
– Jag tog med det bara ifall vi behöver den, sa jag. Du, jag tänker på arbetarklassen, speciellt här i GB. Ni, om jag får säga så, reproducerar er tidigt. Har ni ingen sexualundervisning här i skolorna. Kondomer borde utdelas gratis här i landet. Att få barn tidigt är ett ansvar och det fortsätter tills man blir rätt gammal. Unga föräldrar, de får knappast chansen till ett annat liv än trälens. Förhållanden brister lätt för att de ingåtts enbart för barnets skull, och så blir det ännu mer olycka.
– Hörru du, sa Brad: Ta din djävla bok och gå in på ditt rum med dig! Jag ska titta på Tim Henman, han ska spela sin match nu.
På rummet, i Alices kvarlämnade teve såg jag på Wimbledon dag efter dag, flydde in i matcherna tillsammans med John McEnroe, expertkommentatorn med ironi. Alla svenskar var utslagna. Engelsmännen hade en spelare, Tim Henman, en man utan temperament, typisk engelsk, en som de skrev upp en hel vecka i förväg, för att sedan se honom göra platt fall. Sedan var det en kanadensare som de gett ett engelskt pass, han lyckades inte heller. Engelsmän!
Alice hade lämnat en del kläder, av fint snitt, i en sopsäck som Pilar fick ta av hur mycket hon ville, sa Brad. Han själv kunde inte göra sig någon nytta med dem. Och Alices lilla teve, Brad hade ju sin i köket, hade vi också fått ta. Pilar sålde och gjorde sig en del pengar på några av de kvarlämnade kläderna. De var av god kvalité, märkeskläder, och en del kunde hon själv använda.
Jag började få nog av Brads och Marys tjat om att Pilar skulle betala hyran. Mary kom och gick i huset, men inga fler försök gjordes att “redecorate”.
Ett svenskt par flyttade in i Alices rum. De var fotografi- och filmstuderande. Deras hyresvärd hade kickat ut dem när de bara hade någon månad kvar av studierna. Så hittade de annonsen i Loot om lediga rum hos Brad.
Jag svettades på bakgården med tavlorna, medan Brad vankade runt i köket i Y-frontskalsonger, drickandes Strongbows cider, skrikande: “Säg till Pilar att hon betalar hyran!”
Katarina, den svenska fototjejen, kom ut i trädgården. Hon bar en klarröd kappa, med en svart genomskinlig blus under. Hon rökte och tittade på mina målningar. Jag kände mig smickrad och generad. När jag var i hennes ålder, då var en sådan tjej en dröm. Hon var blond, kurvig och självmedveten.
Katarina inbjöd mig till hennes examensutställning av foton. Det skulle innebära en besvärlig resa med tunnelbana, och med byten. Jag skulle aldrig komma mig för med det åbäket, men tackade för vernissagekortet.
Istället åkte jag tillsammans med henne till visningen av en kortfilm som hennes kille regisserat. Tidigt var jag uppe och knackade på deras dörr. Hennes kille hade redan åkt iväg men hon verkade nyss ha vaknat. Jag gick ner och väntade på henne medan hon åt frukost.
Det var en varm dag och hon hade en åtsmitande klänning. På vägen till bussen sa hon till mig att hon ville handla ett par nylonstrumpor som hon behövde på stört. För mig kändes det som något förtroligt att vara med om, vilket gjorde mig smått lycklig. Vi pinades av värmen i bussen och bytte sedan till tunnelbana.
Kortfilmen hennes kille regisserat och skrivit manus till handlade om en pojke som upptäcker bitar av den stora världen i mötet med en halvsovande pensionär i en solstol på stranden i Blackpool. Filmen visades tillsammans med andra examensarbeten i en flådig biosalong på södra stranden av Themsen, i en fashionabel kulturomgivning.
*
Katarina och hennes kille tipsade Pilar och mig om jobb i ett callcenter.
Centralt i London, i en gipsvit länga av fyravåningshus med porttelefon, anonyma ingångar, gick Pilar och jag upp till våningen med callcentret. Det var en amerikan som var chef. Han var solbränd, renrakad på skallen och slipad i käften. Han hade ett ärr i ansiktet, en sån där farlig typ en del kvinnor gillar.
Vi fick fylla i en blankett och skulle göra övningar, men jag var så nervös och lyckades säga ifrån mig det hela och gick ut för att vänta på gatan. Pilar stannade kvar. Via dator, med ett headset, ringde hon till Sverige. Hon gjorde en opinionsundersökning om olika produkter, berättade hon efteråt.
Katarina och hennes kille jobbade på callcentret när de var lediga från studierna. Jag hade frågat Katarinas kille om han aldrig blev stressad? Nej, han blev aldrig stressad för han tänkte inte på det sättet. Allt rullade på: tunnelbana, buss, skola, lunch, föreläsning, callcenter – det var bara att följa med, började man tänka på att det kunde vara stress, det var då man blev stressad.
Pilar var kvar länge i callcentret, jag trodde att vi gått om varandra. När hon senare kom ut och inte hittade mig då blev hon orolig, men jag hade lyckats ta mig hem på egen hand. Hon fortsatte inte med det jobbet.
***
Jag och Pilar hade varit inne i city. Trötta hade vi lagt oss att sova på eftermiddagen. Yrvaken behövde jag gå på toaletten. Brad satt som vanligt i köket.
När jag gick förbi sa han:
– Säg till Pilar att jag vill ha hyran nu!
– Slutar tjata om den där förbannade hyran annars ska jag sticka en gaffel, “put a fork” i dig! svarade jag.
– Oh, Swedish nazis! skrek Brad. Svenska nazister! Han for upp och viftade med armarna.
Detta om en gaffel var ett internt skämt mellan Pilar och mig, men det kunde inte Brad veta. Varför skulle jag säga det? Om jag såg en gaffel på bordet? Jag var trött på hela skiten.
Mary ringde. Jag svarade.
– Det var inte bra det du sa till Brad. Du brusade upp, va. Tappade kontrollen.
– Ja, svarade jag. Det måste jag hålla med om.
Jag kände mig ängslig. Nu var det ännu sämre att vara i huset. För det mesta utan Pilar.
Vad skulle Brad kunna hitta på, eller “street smart”Mary, med deras skumma kontakter? Jag började få nog av det djävla skitlandet. Jag ville därifrån och undvek Brad och köket, lyssnade efter var han befann sig i huset, innan jag smög mig ut från rummet.
Jag hade ingen returbiljett hem. Jag hade trott det skulle vara enkelt att ordna, om eller när det var så dags, men vi hade ingen dator. Orolig höll jag på att gå upp i limningen, kände mig förlamad. Pilar lovade hjälpa mig.
Pilar och jag flyttade mina målningar, de som jag tyckte det var något med, via tunnelbana och tåg, till hennes kille. En del av masonitskivorna gick precis in i tågvagnarnas dörröppningar. Jag hade tänkt lämna dem, allihopa. Pilar tyckte jag skulle spara dem.
Vakten vid spärren i Bethnal Green gjorde honnör och skrattade när vi samma kväll kom för ännu en vända med nästa lass av målade masonitskivor.
Svettiga och skitiga släpade vi dem först en lång väg till fots fram till tunnelbanan i Bethnal Green och sedan var det tåg och därefter en bra bit att gå till hennes killes hus.
Allt skedde i smyg. Brad fick inte misstänka något. En del av Pilars saker tog vi också med. Det höll vi på med flera kvällar i rad.
Pilar skulle hjälpa mig med biljetten. Hon härmade mig när jag visade hur olycklig jag var: “Åh, jag står inte ut! Åh, jag står inte ut!”
Jag var med då hon pratade med kvinnan på resebyrån som fanns därute där hennes kille bodde. Jag hörde hur de försökte skörta upp oss. Tvinga på mig en dyr, extra försäkring på £100. Resebyråkvinnan såg väl på mig att jag var ett nervvrak som skulle betala vad som helst för att komma iväg från ön.
– Möjligen kommer han inte att få åka med planet om han inte kan uppvisa försäkringen, sa hon.
Jag blev hysterisk.
– Det här djävla skitlandet! Jag kommer aldrig härifrån! Jag ska inte ha nån djävla försäkring på £100.
– Lugna ner dig, sa Pilar. Låt mig sköta det här nu.
– Åh, jag tror jag blir galen! Jag började få panik, det kokade i huvudet.
– Lugna ner dig, sa Pilar igen.
Kvinnan i resebyråuniform, i en ljusblå jacka, kjol med orange bårder, var en blekfet engelska som väl aldrig sett en hysterisk man förr. De var ju så förbannat kontrollerade i det här landet. Jag hatade kärringen. Skulle jag dö på den förbannade ön!?
Pilar beställde till sist en biljett, utan någon extra försäkring, mycket dyr ändå, med ett SASplan. Att det blev dyrt grämde mig, men nu hade jag ett datum. Befrielsens stund var nära!
Jag skulle komma iväg och det var viktigast, bort från det som höll på att kväva mig och som gick mig på nerverna: dagarna i det lilla rummet med teven och Wimbledon, det blå köket som jag måste gå igenom. Jag hade börjat hata John McEnroes twistade kommentarer. Jag stod inte ut med att se Brad sitta i köket och titta på tennis dag efter dag. Jag måste ta mod till mig för att gå förbi honom.
Jag var trött på att springa till London Fields urinoar eller till biblioteket för att skita. Rädd satt jag i London Fields på en bänk och åt fruktyoghurt och nötter, rädd att Mary plötsligt skulle dyka upp.
Det fanns ingen trygg plats längre, inte ens i parken – och jag som älskade de stora fria ytorna.
Men jag hade en biljett, och det fanns någonstans att fly – Sverige.
Epilog
Jag fick brev från Pilar:
“Brad har sparkat in min dörr. Han trodde att jag hade stuckit efter att ha betalat honom för sista gången (vilket var fram till den 12/8 – men sen har han inte sett mig på ca 2 veckor, å när jag var där, under den tiden, så hängde det en lapp sägandes: ‘Öppna inte dörren för någon som ni inte känner, Brad är inte här’ och så låg det en lapp innanför min låsta dörr som sa att ‘flytta så snabbt som möjligt, det kommer att bytas lås’) och när jag träffade honom sen så hade huset redan blivit återtaget, å hans svåger hade anlitat en advokat, så svågern var nu den som styrde och ställde över husets öde – det har helt och hållet gått ur händerna på Brad. Det lustiga var att jag formellt lämnade mitt gamla hem å behöll nyckeln så jag kunde hämta min post, å så har nån flyttat in i mitt rum… öööh?
Jag gick aldrig in på några detaljer om detta då Brad aldrig krävde nån mer hyra av mig ( för de två veckorna från att jag sist betalade honom till att jag upptäckte att min dörr hade blivit insparkad).
Men nog är det lustigt hur Brad lyckades få in nån i mitt rum då det enda jag, Mustafa och alla spanjorerna (I Alices gamla rum så har Brian lyckats få in 3 st. spanska killar, kompisar till Emanuel som har fått betala £30 var för att bo där, så vitt jag vet har de nu flyttat) har fått höra sista tiden är att vi alla måste ut.
Allra sista gången jag var där så var jag inte lika välkommen. Jag var där för att checka posten – då IV Web vid det här laget hade börjat skicka checkar för min hyra per vecka, som jag var tvungen att hämta och leverera tillbaka till dem med förklaringen att jag inte längre bor där, för huset har blivit återtaget, etc.
Och du, kan du gissa vart Mustafa flyttat, till vem: jo, Mary! Han bor i ett rum i hennes kommunala lägenhet vid London Fields!
PS. CD-skivan som Dale ska kopiera åt oss, med bl a våran låt, är inte klar än. Jag sjunger vidare… DS.
Jättekram från Pilar! (Hur går det för dig?)”
SLUT
