Den mer vänsterinriktade Benoît Hamon blir socialistpartiets kandidat i vårens presidentval i Frankrike. Andra omgången av socialisternas primärval slutade med vad som måste betecknas som en jordskredsseger för honom. Hamon fick nära 60 procent av rösterna mot 40 för Manuel Valls, som de senaste åren varit premiärminister i det impopulära socialistiska styret i landet.
Två miljoner socialistväljare deltog i primärvalet. Det är knappt hälften mot det antal som deltog i primärvalet i november för att utse högerns kandidat.
I sitt segertal talade den 49-årige Hamon om att ”vänstern åter kunde hålla huvudet högt” och att omröstningen visat ”att det finns en livskraftig och stark vänster”. Hamon lovade att omedelbart starta arbetet på att ena även resten av vänstern, att försöka få till stånd samarbete med de grönas kandidat Yannick Jadot och, inte minst, Jean-Luc Mélenchon, som har vind i seglen till vänster om socialistpartiet.
Socialisternas primärval är knappast något uttryck för att partiet ”åter kan hålla huvudet högt”. Valdeltagandet var lågt, inte bara jämfört med högern i november, utan också i förhållande till de socialister som deltog i primärvalet inför presidentvalet 2012.
Och resultatet är framför allt en rejäl misstroendeförklaring från partiets sympatisörer för den politik som förts de senaste åren under president François Hollande. Det låga valdeltagandet är också ett tecken på den låga entusiasmen för socialistpartiet inför det kommande presidentvalet. I november samlades högerns väljare kraftfullt. Inte bara för att utse högerns kandidat i valet, utan också i känslan av att det i själva verket handlade om att utse Frankrikes näste president.
För Hamons väg framåt ser ut att bli knagglig. Ingen opinionsmätning i dag ger honom några möjligheter att ta sig till den andra och avgörande omgången i maj. Tvärtom ligger han för närvarande femma bland huvudkandidaterna. Han kan räkna med att bli hårt klämd mellan vänstermannen Mélenchon och mittenkandidaten Emmanuel Macron.
Och han gör inte alla lyckliga i det egna partiet. Under kampanjen inför primärvalet har han anklagats för orealistiska förslag om en allmän medborgarlön, att införa skatt på robotar inom industrin och att legalisera cannabis. Kort sagt förslag som ingen ”realist” tror ska kunna leda till någon seger i presidentvalet.
Och socialistpartiets splittring har presenterats inför öppen ridå. Det finns en klar strömning från den mer mitten-höger-orienterade delen av partiet att sluta upp bakom förre ekonomiministern Emmanuel Macron. Denne kör sitt eget lopp och har visat sig inte bara vara de etablerade mediernas kelgris, utan ha både oväntat många på de möten han hittills ordnat och dessutom betydligt mer utstrålning än man kunnat förvänta sig av den tidigare bankmannen.
Frågan för Benoît Hamon är nu kanske inte så mycket att ena resten av vänstern utan i första hand att klara av att hålla samman det egna partiet. Och kunna hitta en position gentemot Mélenchon och Macron, som skaffat sig hyggliga positioner inför slutspurten.
Men det knakar inte bara inom socialistpartiet. Även högerns kandidat François Fillon, som kammade hem högerns primärval lika oväntat som Hamon nu gjorde det inom socialisterna, har hamnat i plötsliga bekymmer och dalar nu från en tidigare tämligen säker position som etta i opinionsmätningarna.
Förra veckan kom veckotidningen Le Canard Enchaîné (Den fjättrade ankan) med avslöjandet att Fillon låtit sin hustru, och två av de fem barnen, få rejält betalt, i miljonklassen, för tämligen oklara uppdrag åt maken, pappan, den man som var premiärminister under högerns president Nicolas Sarkozy. Åklagarmyndigheten för ekonomisk brottslighet har inlett en utredning av frågan. Och det hela blev inte bättre av att nättnidningen Mediapart och söndagstidningen Le Journal du Dimanche i helgen fyllde på med att Fillon under sin tid i senaten skott sig orättmätigt på olika bidrag.
Fillons försök till motoffensiv mot anklagelserna har inte slagit väl ut. Det är ändå möjligt att han kanske kan avvärja de rent juridiska problemen. Men det ser inte snyggt ut att en politiker med Fillons kärva budskap till de franska väljarna om hårda besparingar själv inte tvekat att förse sin familj med bidrag av en storleksordning som inte många vanliga fransmän kan räkna med. I synnerhet inte som Fillon försöker framställa sig som en som, till skillnad från andra inom högern, inte haft några lik i garderoben.
Och i vassen lurar extremhögerns Marine Le Pen. För henne är det trångmål Fillon hamnat i välkomna nyheter. Men även om många tror att Marine Le Pen kommer att vara en av de två i den avgörande valomgången i maj kan inte heller hon sova lugnt. Det finns stora motsättningar också inom hennes Front National, där en mer traditionell konservativt-reaktionär falang (pikant nog anförd av en annan medlem av familjen Le Pen, som Marine Le Pen är moster till) gnisslar tänder över att den nya partiledningen är alltför mycket benägen att lyfta fram klassiska vänsterfrågor.
Visserligen brukar det nästan alltid heta att det kommande franska presidentvalet är mer ovisst än någonsin. Men frågan är om inte det kan stämma denna gång. Med ett ovisst internationellt läge och där tydligen flera av de etablerade kandidaterna kan räkna med en hel del obehagliga överraskningar väntar.
Björn Erik Rosin
