Även om jag numera är pensionär sedan tio år tillbaka brukar jag fundera över mina 49 år som lönearbetare. I vilken utsträckning dessa 49 arbetsår “berikade” mitt liv på något sätt, förutom att det gav en inkomst så att man fick tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet.
Jag började direkt efter skolan vid 17 års ålder med ett par år på Krom & Nickel, en verkstad här i Eskilstuna där man ytbehandlade allehanda grejer. Det var förkromning av fat och flaggstångskulor, förzinkning av cykelställ och mycket annat.
På den tiden fanns ingen medvetenhet om det här med arbetsmiljö. Man hängde över de stora karen med avfettningsmedel och andades in ångorna. Och kemikalierna när man försilvrade och förgyllde var väl inte så nyttiga de heller. Vi hade skyddshandskar. Det var det enda.
Sedan blev det ett par år på Posten som brevbärare med Eskilstunas längsta mopeddistrikt. Vid fint väder var det okej. Men ett riktigt skitjobb när det regnade och när det var halt och kallt på vintrarna och oplogade gator och gångbanor. Men posten skulle ju fram. Det var på den tiden man skickade brev och julkort till varandra, och vykort från semestrarna. Så det var väl ett meningsfullt arbete. Men det jag minns mest är de stelfrusna händerna och fingrarna på vintrarna.
Upp tidigt på morgonen för att sortera posten i turordning i mitt distrikt. Sedan den långa rundturen med moppen. Sedan kvällspass för postsortering. Man skulle lära sig järnvägslinjer och järnvägsstationerna för att sortera i rätt säckar.
Efter lumpen som hundförare började jag som “pinnpojke” vid Tekniska Verken i Eskilstuna där jag bland annat var med vid utstakning av nya gator och vägar.
När det blev ett ledigt jobb på Stadsingenjörskontoret fick jag börja där. Huvuduppgiften var utstakning av byggnader och tomtgränser och inmätning för kartframställning av olika slag – nybyggnadskartor, grundkarta, stadskartor, underlag för turistkartor och mycket annat. Ett omväxlande jobb ute i det fria. Ofta både 2 och 3 olika arbetsplatser varje dag.
Med åren lärde man sig varenda avkrok inom hela kommunen.
Men livet på Stadsingenjörskontoret var väldigt hierarkiskt. Högsta hönset var stadsingenjören, som också var förvaltningschef. Stadsingenjören hade status i klass med Lantmätaren. Därefter kom ingenjörer, tekniker och kartritare. De var tjänstemän som satt “på kontoret”. Tjänstemännen var medlemmar i tjänstemannafacket SKTF. Tjänstemän jobbade klockan 8-17. De hade också möjlighet att inom vissa gränser jobba “flextid”.
Vi som jobbade “på fältet” stod lägst i rang. Vi var arbetare och organiserade i Kommunalarbetareförbundet och jobbade klockan 7-16. Vi fick aldrig rätt till “flextid”. Inte ens när den nya tekniken med GPS motiverade flexibel arbetstid eftersom man måste ha kontakt med ett visst antal satelliter för att kunna mäta att få så kallad “fixlösning” för att få tillräckligt noggrannhet. Och satelliternas placering “inom räckhåll” varierade under dagens lopp. Därför hade det varit vettigt att kunna planera sitt arbete utifrån satelliternas positionering.
Men även bland oss “på fältet” var det rangordnat i nån slags oskriven lag. Lägst stod “pinnpojken” eller mätningshantlangaren, sedan kom mätningsbiträdet. Högst var mätningsledaren eller mätningsteknikern. Vi jobbade då i tremanna-lag.
En del mätningstekniker hade det kravet att mätningsbiträdet skulle ställa upp mätinstrumentet innan mätningsteknikern gick ur den mätbuss vi färdades i.
Ja, lagarna var inte alltid oskrivna. I befattningsbeskrivningarna vi hade stod det att hantlangaren håller an nollan på måttbandet, mätningsbiträdet läser av längden på måttbandet och mätningsteknikern står med mätprotokollet och skriver upp det avlästa måttet.
I våra befattningsbeskrivningar stod rangordningarna som huggna i sten. “Närmast överordnade är Xxxx”.
Även när den moderna tekniken gjorde sitt inträde med optiska längdmätningsinstrument, “totalstationer” i stället för vanlig teodolit, som lagrade vinklar och längder på ett minneskort. Och sedan GPS, där en gubbe ensam kunde utföra mera än vad tidigare tre gubbar gjorde, så satt dessa rangordningar i “väggarna”. Inte minst lönemässigt.
Från tremannalag, blev det tvåmannalag. Och slutligen huvudsakligen att man ensam gjorde hela jobbet. Med undantag för vissa arbetsuppgifter då man behövde vara två.
I och med den nya tekniken gjorde man ensam hela kedjan “från ax till limpa” genom att både mäta, beräkna (ja det var datorn som beräknade) och rita upp den färdiga kartan i datorn.
Kartritarna som ritade kartor blev mer eller mindre överflödiga. Ingenjörerna som räknade om mätprotokollens vinklar och längder till X- och Y-koordinater blev också överflödiga.
Men organisationen såg i stort sett ut som tidigare. Alla försökte klamra sig fast vid sina “positioner”, trots att verkligheten förändrats radikalt.
Mätningsingenjörerna “räddades av gonggongen” genom att få sina titlar ändrade till byråingenjörer. Vad de gjorde om dagarna vet de nog bara själva.
Till råga på allt fanns det även en mätenhet vid Gatukontoret som till viss del gjorde samma mätningar som vi på Stadsingenjörskontoret.
Eftersom det var “vattentäta skott” mellan Stadsingenjörskontoret (som omorganiserades tack vare en oduglig chef och fick namnet Kart- och Mätkontoret) och Gatukontoret, så upptäckte vi att det allt som oftast gjordes dubbelarbete. Samma nybyggda gata eller cykelbana som vi skulle mäta in så att den hamnade på kartan, mättes också in av Gatukontorets folk. Ibland råkade vi komma samtidigt för att mäta någon ny cykelbana eller annat nybyggt objekt.
Jag blev fly förbannad och började bråka med ledningen. Jag protesterade mot att organisationen var så dålig att det utfördes dubbelarbeten, ja ibland till och med tredubbel då entreprenören som byggde gatan också skulle dokumentera genom att lämna in en egen karta över objektet.
Jag protesterade dels för att det var meningslöst att göra ett jobb som någon annan redan hade gjort. Men också för att det var slöseri med skattepengar.
Det hände också att vi på Stadsingenjörskontoret, som bytt namn till Kart- och Mätkontoret, skulle genomföra flygfotograferingar för att ta fram nya och aktuella kartor som behövdes för samhällsplaneringen. Bland annat skulle ett stort område längs Mälaren flygfotograferas i samband med ett samarbete mellan Eskilstuna och Västerås.
Det var ett jättejobb att lägga ut flygsignaler som skulle mätas in, både i plan- och höjdläge. Vi höll på mer eller mindre dagligen i ett par månaders tid.
När vi nästan var klara kom Plankontoret med nya direktiv som innebar att området som skulle flygfotograferas flyttades. Delar av flygsignalerna vi jobbat med var bortkastat arbete, samtidigt som vi fick utöka i andra änden av området.
När allt var klart så genomfördes denna flygfotografering. Men av någon oförklarlig anledning så genomfördes aldrig någon stereobearbetning av flygbilderna. Det gjordes aldrig någon karta. Allt vårat arbete var bortkastat. Någon förklaring fick vi aldrig.
När man något år senare skulle göra ny planläggning av ett par sommarstugeområden längs Mälaren fick jag i uppdrag att “gå över kartan” och se till att den stämmer med verkligheten. Det var mycket som hade förändrats. Byggnader hade rivits och nya byggnader tillkommit. Häckar och staket, som skulle bilda nya fastighetsgränser, skulle mätas in.
Jag frågade då varför man inte kunde stereobearbeta de flygbilder som tagits något år tidigare. Då skulle man snabbt och enkelt få fram en ny karta utan en massa tidsödande mätningsarbete.
Jag bråkade som fan och fick en träff med min närmaste chef samt ett “högre höns” ovanför honom.
De förklarade för mig att man inte kunde använda de gamla flygbilderna “på grund av landhöjningen”. Höjdkurvorna på kartan skulle ju bli felaktiga.
Jag tog mig för pannan – trodde att de skämtade. Men för tusan, landhöjningen här i Mälardalen är cirka 5 millimeter om året. Skulle dessa futtiga 5 millimeter ha nån betydelse.
Dessa två chefer hade kokat ihop en lögnaktig smörja som de trodde jag skulle gå på för att mildra min kritik mot onödigt dubbelarbete.
Jag blev beordrad att utföra min mätning. Om jag minns rätt tog det mig 2-3 veckor att få till en aktuell karta.
Jag var så förbannad att jag gick till lokaltidningen och “skvallrade”. De gjorde ett reportage där jag förklarade det idiotiska i att mäta “för hand” när det finns nytagna flygfotobilder att göra karta från.
Gissa om jag var “populär” bland mina chefer.
Straffet jag fick var att jag “halkade efter” de andra i min löneutveckling. Man utnyttjade den individuella lönesättningen för att straffa mig för min uppstudsighet.
Rolf Waltersson
