Det blev ingen regelrätt intervju med Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg i Avantgardet innan deras spelning på Royal. Det blev något bättre, ett personligt samtal utan vare sig mallar eller tankar på att kunna plocka ut klickvänliga citat.
De två kompisarna från Nybro skrev sitt första material tillsammans redan 2008 men det var först när Rasmus kom tillbaka till Sverige efter fem destruktiva år i Belfast och London som det började ta fart på riktigt. Bandet bildades 2015 och tre år senare var deras trilogi komplett.
Samspelet mellan de båda har varit en stor del till att det har gått så fort. Att det skulle bli just en trilogi var bestämt redan från början. De tre albumen följer en kronologisk ordning i Rasmus liv.
-Vi försöker hela tiden sträva efter att vara relevanta och sanningsenliga. Därför skulle jag inte kunnat skriva första albumet idag eftersom jag känner mig ganska stabil nu. Till nästa skiva ska vi försöka fånga att vi är ett liveband, vi ska ta till vara på den kärlek och energi vi får av publiken.
Medan Patrik har spelat musik länge hade inte Rasmus någon musikalisk bakgrund alls när bandet bildades. Men det har hela tiden funnits en tydlig vision om vad de vill göra.
-Vi ville släppa hela album som dessutom skulle berätta någonting. Vårt tillvägagångssätt är dessutom ett ställningstagande mot musikindustrin. Man lyssnar på LP-skivor på ett annat sätt jämfört med Spotify. Vi älskar den formen av musik och det är den som har präglat oss. Att produktionen skiljer sig på våra skivor är också medvetet. Vi vill göra den senaste skivan mer luftig och poppig än de två andra, med lägre tröskel utan att göra avkall på det vi vill berätta.
Att snacka med Avantgardet utan att komma in på utanförskap, missbruk och psykisk ohälsa är omöjligt. Rasmus har varit en del av hela paketet. Bland annat levde han som missbrukare under åren i London. Genom sina texter har han lärt sig att kanalisera sina känslor
-Texterna handlar egentligen inte om att jag ska berätta min historia. Jag vill belysa problemen genom musiken och kasta ljus på de som kämpar dagligen med ett missbruk, oavsett om de är i början av ett eller försöker ta sig ur det. Jag lider genom mina erfarenheter och vetskapen om att det finns så många människor som går igenom samma sak. Det är alldeles för många som blir nerslagna istället för hjälpta.
Rasmus berättar att det kan vara jobbigt att sjunga låtarna live eftersom det inte finns något filter mellan hans erfarenheter och känslor men att musiken ändå fyller ett syfte
-Det räcker med att en enda människa berättar att våra låtar har betytt något för att jag ska fortsätta att skriva. Psykisk ohälsa och missbruk finns överallt bland oss. Även om det inte är du själv kan det vara din mamma, kusin, kollega. Ingen är fri från den kedjereaktionen. Trots att det är en stor folkhälsofara pratas det väldigt lite om det.
Till sist, vad tror du behövs för att öka solidariteten för de som är utsatta?
-Vi behöver prata om problemet. Dessvärre vinner man inga politiska poäng där, därför är det ointressant för partierna. Alla människor behöver bli sedda, att få vara med i ett sammanhang och ha en vettig sysselsättning. Det är det som har hjälpt mig. Avantgardet får mig att känna mig behövd och fortsätta vara nykter.
När det åtta man starka bandet ställde sig på scen en timme senare drog de igång en fantastisk show och bevisade att de är Sveriges bästa liveband. Konsertrecensionen finns att läsa här.
