Att ta fajten eller inte – det är frågan!

Kjell Östbergs diskussionsinlägg har tidigare (15/1) varit publicerat i tidningen Internationalen.

Har fackföreningsrörelsen nu definitivt upphört att vara en kämpande rörelse? Den kapitulation som större delen av LO faktiskt gjort i LAS-förhandlingarna ställer frågan på sin spets.

Det skriver samtidshistorikern Kjell Östberg, som också är medlem i Socialistisk Politik.

Under hösten har de flesta LO-förbund utan strid och med få modifieringar skrivit på avtalen i höstens avtalsrörelse där alla ryms inom det mytiska “märket”. Som förre Metallordföranden Stefan Löfven sammanfattade de ledande LO-byråkraternas våta dröm: Att uppnå ett internationellt handslag mellan arbete och kapital.

Som bekant talar historien ett annat språk när det gäller vad som skapar framgångsrik facklig kamp. LAS bars fram på vågen av vilda strejker efter att LO i ett halvsekel förgäves försökt avskaffa §32 vid förhandlingsbordet.

Men tillhör inte strejker historien? En ny, spännande och välskriven avhandling av Kristin Linderoth om Kommunalstrejken 2003 (Vi tar fajten, Leopard förlag) ställer frågan om fackens uppgifter och möjligheter på sin spets.

Våren 2003 bröt en av de största fackföreningsledda strejkerna i Sverige de senaste 75 åren ut, ja, det var möjligtvis den största strejken inom välfärdssektorn någonsin.
Under drygt en månad strejkade 86 000 kommunalanställda anslutna till fackförbundet Kommunal. Inte alla samtidigt, strejken roterade mellan olika arbetsplatser, men sammanlagt drabbades 600 000 arbetsdagar.

Efter årtionden av nedskärningar i välfärden och angrepp på de offentliganställda som “tärande” krävde Kommunal betydligt mer än andra förbund fått.

Strejken organiserades inledningsvis uppifrån. Kommunal anlitade en reklambyrå och framställde väggtidningar med Robert Nyberg-teckningar, knappar och jackor med texten Vi tar fajten på ryggen. Skickligt lyckades man få in budskapet att “fajten” inte bara gällde lönerna utan också ett försvar för välfärdens värde. Och strejken fick snabbt ett stort stöd från allmänheten, trots att både vård och barnomsorg drabbades.

Men framför allt visar avhandlingen vad som hände när sammanhållningen bland de strejkande stärktes.

Strejken blev en viktig lärprocess. Den fungerade som en snabbkurs i att vara facklig men vidgades snabbt mot aktioner som bröt mot den typ av reglerat fackligt arbete som dominerat de senaste årtiondena. Kamprepertoaren breddades. De strejkande återuppväckte traditionella former som demonstrationer, gatumöten och utspisning av strejkande och utvecklade nya, som mänskliga kedjor mellan strejklokalerna, engagerade sambaorkestrar och med en blinkning till de argentinska mödrarna samlades som “galna kommunalare” på torgen.

Med Linderoths ord utvecklades en stark solidaritetskultur. Men just när entusiasmen bland det strejkande – och stödet från allmänheten – var som störst tecknade Kommunal ett avtal bakom ryggen på sina medlemmar som i stort sett inte innebar några förbättringar alls i förhållande till det ursprungliga avtalsförslaget. Ilskan hos de strejkande var stor och besvikelsen djup.

Hur ska man förklara vad som bara kan beskrivas som ett svek från den fackliga ledningen? Varför blev strejken inte en seger?

Avhandlingen diskuterar detta insiktsfullt och nyanserat. Var stödet från övriga LO-­förbund för svagt? Vad betydde det att kvinnorörelsen verkade passiv eller ointresserad av facklig kamp?

Några tolkningar framstår som särskilt relevanta.

En tolkning är att den fackliga ledningen var rädd att tappa kontrollen när trycket underifrån blev för starkt. Kanske skulle den självständiga mobiliseringen fortsätta också efter strejken och utmana den traditionella samarbetskulturen. Med Linderoths ord: Solidaritetskulturen kunde för ledningen fungera som produktiv under själva konflikten men riskerade att bli ett hot när den är avblåst.

En annan tolkning är att påtryckningarna från den socialdemokratiska ledningen blev för starka. Det framkom under själva disputationen uppgifter som starkt stödde misstanken att Göran Persson, då statsminister, kallat till sig Kommunals ordförande Ylva Thörn och pressat henne att blåsa av strejken. Exemplet fick inte sprida sig.

Dessa förklaringar sätter ljuset på hur toppstyrda och politiskt uppbundna fackförbund hindrar den fackliga kampen. Eller med forskarens ord: Genom de organisationsformer som reglerade strejken kunde i sista hand den potentiella makt som solidaritetskulturen utvecklade inte fullt ut realiseras.

Det finns ett annat bärande tema i avhandlingen. Den vill lyfta fram klassperspektivet och samtidigt kritisera den marginalisering som klassanalysen fått, inte minst inom den feministiska forskningen sedan den poststrukturalistiska vändningen.

När de kvinnor som intervjuas beskriver den känsla av makt som skapades under strejken handlar det inte om förhållandet till männen omkring dem. Det rör sig istället om en klassbaserad facklig styrka.

Det betyder inte att det inte skedde en förskjutning i bilden av vilka som utgör ett kämpande arbetarkollektiv, påpekar Linderoth. Och det gäller definitivt vilken roll kvinnor spelar i detta.
Men kommunalstrejken 2003 försköt också bilden av vilka grupper inom arbetarklassen som sedan dess framför allt bär upp den fackliga kampen.

När Nooshi Dagostar i sitt avslutningstal på Vänsterpartiets kongress nyligen skulle lyfta fram betydelsen av ett klassperspektiv blev det framförallt en hyllning till industrisamhället – ja, hon hävdade till och med att allt det som bygger framtiden skapas på våra industriorter. Och i samma andetag hyllade hon den del av arbetarklassen som finns inom industrin. Nathalie på Volvo Torslanda, Sara på massafabriken i Korsnäs, Ali på Scania i Södertälje. Det är industriarbetarna som ska föra oss in i det ekologiskt hållbara samhället, fortsatte hon. Först mot slutet av talet kom några ord till dem som arbetar inom vården, på ICA eller delar ut posten.

Varför denna återspegling av en blåställställsfixerad och exkluderande tradition inom arbetarrörelsen, alltså uppfattningen att det i första hand är de arbetare som åtminstone tidigare bar blåställ som räknas? Det har säkert att göra med Sverigedemokraterna­s framgångar bland industriarbetare, inte minst på gamla bruksorter.

Och självfallet måste dessa grupper vinnas åter till en radikal arbetarrörelse. Men vägen för att uppnå detta måste gå över kampen för att återupprätta välfärdssamhället.

Som Kristin Linderoths av­handling så förtjänstfullt visar: Under de senaste årtiondena är det andra delar av arbetarklassen, inom vård och andra delar av offentlig sektor som gått i täten för att försvara välfärdens värde. De som bygger framtiden hittar vi lika mycket på förskolor och sjukhus – eller nu senast, de anställda på Påga­tågen – som på pappersbruk och stålverk.

Kjell Östberg

Liknande artiklar