Vi upplever en omgruppering bland ledande borgerliga politiker och opinionsbildare.
Den Kristdemokratiska partiledningen meddelar att den inte längre har förtroende för EU-parlamentarikern Sara Skyttedal. Anledningen är att Skyttedal haft hemliga sonderingar med Sverigedemokraterna.
Detta skedde under en period i höstas då kristdemokraterna petat Skyttedal som förstanamn på EU-parlamentsvallistan. Petningen togs senare tillbaks men när Skyttedals samtal med Sverigedemokraterna nu uppdagats så petades hon igen.
Moderaten Alice Teodorescu Måwe kontaktades, och erbjöds platsen som etta på vallistan. Hon tackade ja och ansökte därför om medlemskap i KD. Dagen därpå presenterades Teodorescu som partiets toppkandidat i EU-valet.
2023 fick vi se en likadan övergång. Moderaternas EU-parlamentariker Anna-Maria Corazza Bildt nominerades inte på nytt vilket senare ledde till att liberalerna kunde meddela att Corazza Bildt nu var deras toppkandidat i EU-parlamentsvalet.
Vad gäller Teodorescu var hon i det senaste riksdagsvalet (2022) engagerad av Moderaterna. KD har hon aldrig tidigare tillhört.
En gemensam nämnare för Skyttedal, Teodorescu och Corazza Bildt är att ingen av dem meddelade något ideologiskt missnöje med de partier de lämnade. Eller i Skyttedals fall var beredda att lämna.
Det fanns en tid när partisympati var en identitet. Man var antingen högerpartist eller folkpartist, till exempel.
Hopp mellan partier var ovanliga och när dom skedde så motiverades det med att man förändrats/utvecklats ideologiskt eller/och att det gamla partiet glidit iväg i motsatt riktning. Som när folkpartisterna Carl Thams och Thomas Hammarbergs gick över till socialdemokraterna, liksom Pehr Gahrtons sorti från folkpartiet och lansering av miljöpartiet.
Vad gäller fallen Sara Skyttedal och Corazza Bildt orsakades de däremot av att personerna inte ville lämna sina poster och för att kunna vara kvar var de beredda att sälja sej till ett annat parti.
Naturligtvis underlättas övergångarna av att skillnaderna mellan de olika borgerliga partierna bleknat. Partierna kombinerar idag konservatism, nationalism och nyliberalism. Proportionerna kan förvisso variera.
En viktig faktor har naturligtvis även varit den snabba tillväxten hos det nya borgerliga partiet: Sverigedemokraterna. Alla övriga borgarpartier (utom än så länge centerpartiet) har i mångt och mycket underkastat sej Sverigedemokraternas ledarskap.
Ett spektakulärt fall när det gäller underkastelse utgörs av liberalen Romina Pourmokhtaris kapitulation inför SD klimatpolitk. Innan valet strödde Poumokthari omkring sej kritik mot SD. Som minister verkställer hon nu Åkessons linje. Hon har sålt sej. Priset på Poumokthari visade sej vara en ministerlön och status som minister. Hon bytte inte parti som Teodorescu och Corazza-Bildt. Hon, och hennes parti har istället förvandlats till SD:s tjänstvilliga verkställare.
Jag nämnde att Teodurescu, Skyttedal och Corazza Bildt inte presenterade några ideologiska skäl till beredskapen att byta parti. Det handlade ju istället om att säkra välavlönade maktpositioner. Det betyder inte att de inte har någon ideologi. Det har dom. Men den är i allt mindre grad partiskiljande.
Om vi tar Teodorescu och Skyttedal så har de i själva verket mycket gemensamt. Ett energiskt försvar av den välbärgade medelklassen och även av de superrikas rätt till sina bisarra inkomster. De har ett grundmurat förakt för låginkomsttagare. Dom är fanatiska försvarare av nyliberalismen. Dom är invandringsfientliga. Teodoresco kommer nog att akta sej för att göra om Skyttedals misstag att plädera för legalisering av cannabis. Men annars finns inga större skillnader.
Hela cirkusen speglar en ideologisk förflackning, högervridning och likriktning inom det borgerliga lägret. Liksom en moralisk förflackning hos de borgerliga politikerna. Ett gemensamt drag för Skyttedal, Poumokthari, Teodorescu och Corazza Bildt är ju att de sätter den egna karriären och privilegierna främst.
Peter Widén
