Att “göra upp” med det förflutna

Om skelett i garderoben och andra hemligheter som sopats under mattan

Det blir allt vanligare att människor måste “göra upp” med oförätter av olika slag som man utsatts för i sin barn- och ungdom. Det kan handla om sexuella övergrepp och annat våld. Sånt som legat och “pyrt” under många år. Med tiden blir trycket så högt att det exploderar.

Barn som av samhället varit placerade i fosterhem eller barnhem har farit illa. Som en ringa form av “upprättelse” har en del av dessa barn, som nu är vuxna, tilldelats ekonomisk “kompensation” från staten som en slags ursäkt för det de utsatts för, som om våld och övergrepp kan mätas i pengar.

Katolska kyrkan har många skelett i sina garderober. Titt som tätt avslöjas hur katolska präster förgripit sig på barn, och kanske gör så fortfarande. Övergrepp som förekommit under långa tider. Påven tvingas framträda och be offren om “ursäkt” å prästerna vägnar. Är det prästerna det är fel på? Eller systemet? Ett system som påbjuder celibat.

Vi har övergrepp mot samerna här i Sverige, där det till exempel förekommit regelrätta gravplundringar där man stulit kranier och andra skelettdelar att använda i “forskningssyfte”. Detta hände då Sverige var “drabbat” av rasbiologiska vanföreställningar och då det statliga Rasbiologiska Institutet var “inspirationskälla” inte minst för de tyska nazisterna som ville skaffa sig alibi för utrotningen av “icke önskvärda människor av lägre stående ras”, dit judar, samer, romer och andra räknades enligt dåtidens “vetenskap”.

Man genomförde skallmätningar där människor delades in i “långskallar”, som var av den rena ariska rasen, och “kortskallar” som var degenererade och lägre stående. Vad ska man kalla de “vetenskapsmän” som kom fram till detta – korkskallar?

Man genomförde även en omfattande steriliseringskampanj av närmare 70 000 “undermåliga och degenererade element”, varav flertalet tvångssteriliserades. Någon grundlig genomlysning av dessa skamfläckar i svensk historia har inte gjorts. Det finns en läxa att göra.

I en officiell ceremoni har en del av dessa stulna samiska kranier återlämnats och återbegravts på den samiska kyrkogården i Lycksele 70 år efter gravskändningarna. Den svenska myndigheten har nu “bett om ursäkt” för sitt rasistiska beteende mot det samiska folket. Är allt bra nu? Är allt “glömt och förlåtet”?

Härom dagen hörde jag på radion att man i Spanien börjar kräva klarhet och upprättelse för vad som hände under Francodiktaturen, då 30 000 barn till vänstersympatisörer “försvann” under Francodiktaturen. Det var inte förrän i början av 2000-talet det började talas om “de stulna barnen”.

Fler och fler adopterade barn, som nu är vuxna, börjar ifrågasätta sitt ursprung. Det har visat sig att många barn rövades bort. Med hjälp av katolska nunnor och präster stals de från nyblivna föräldrar på spanska vårdhem, BB-avdelningar och i Francos fängelser.

Det har rapporterats om fall från 1950 och fram till general Francos död 1975. Eftersom den spanska staten försöker lägga locket på har anhöriga anmält det spanska inrikesdepartementet till FN:s människorättskommité.

I Argentina har vi “De galna mödrarna” som demonstrerar varje torsdag på Plaza del Mayo i Buenos Aires framför presidentpalatset. De kräver att få veta vad som hänt med deras anhöriga som “försvann” under militärdiktaturen 1976-1983. En tid då tiotusentals “försvann”, troligen mördade.

I en fransk dokumentär jag såg på SVT Kunskapskanalen beskriver man kolonialismens brott. Alla de brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av de västerländska kolonialmakterna. England, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Holland, Belgien, Italien, Tyskland. Har jag glömt några?

Hur många av dem har “gjort upp” med sitt mörka koloniala förflutna? Vill man det? Har de ens försökt? Eller väljer man att blunda, förneka, sopa under mattan och hoppas att allt ska falla i glömska? Som att “tiden läker alla sår”.

Samma med slavhandeln. Den handel då miljontals svarta afrikaner rövades, stals och såldes för att skeppas över Atlanten som slavar åt de vita “herrarna”. Här var det inte bara kolonialmakter som deltog. Även länder som Danmark och Sverige var med på ett hörn för att tjäna pengar på denna så kallade “triangelhandel” mellan Afrika – Västindien/Amerika-Europa. Man sålde slavar för god förtjänt. Med sig hem hade man guld, kryddor, tobak och andra värdefulla varor.

Argumenten var desamma som när det gällde samer, judar och romer. Svarta är inte “riktiga människor”. De står nära apstadiet. Därför har man rätt, till och med guds rätt, att behandla dem som djur. Inte minst kyrkan “välsignade” dessa rasistiska övergrepp.

Visserligen nämns denna slavhandel lite då och då. Men har man öppnat och vädrat ut allt unket? Har man på allvar tagit itu med denna skammens gärningar? Har man gjort tillräckligt för att “sona” de brott man begått? Har man ens begripit att en stor del av Västvärldens välstånd är byggt på en grund av våld, av lik.

I dagens debatt hör man åter igen tongångar där man vill skilja på “Vi” och “Dom”. Där “Vi” har nån slags högre värde jämfört med “Dom”.

Här finns det många skelett dolda i garderoberna. När vågar man öppna dörrarna?

Och hur kommer framtiden dom över nutiden att se ut? Hur kommer framtida generationer att se på vårt sätt att leva? Vår överkonsumtion av jordens begränsade resurser? Vårt bidrag till försämrad miljö och till klimatkatastrofer. Hur länge kan man leva som om det fanns över fyra jordklot att suga ut naturresurser från?

Räcker det med att säga: “Förlåt, vi visste inte vad vi gjorde”. Visst tusan vet vi vad vi gör när vi sätter oss på planet för en shoppinghelg i London eller New York.

Och vårt hyckleri och dubbelmoral när det gäller krig och vapenhandel? Kommer man att köpa (bort)förklaringen: “om inte vi säljer vapen till diktaturer och andra krigförande länder gör andra det”.

Som sagt, det finns mycket som behöver upp i ljuset för en kritisk granskning och en uppgörelse. Det minsta man kan göra är att ta lärdom så att inte liknande “dumheter” upprepas. Och det jag nämnt här är bara exempel, en bråkdel av alla synder som ännu inte sonats. Med “Vi” menar jag den rika delen av världen. Det betyder inte nödvändigtvis att var och en av oss måste klä oss i säck och aska.

Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Vi har en läxa att göra, både i Sverige och i ett större globalt perspektiv.

Rolf Waltersson