Denna artikel av Lars Henriksson har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
United Auto Workers, bilarbetarförbundet i USA, fick i fjol en mäktig nystart med en ny ledning och en framgångsrik storstrejk. Förbundet går nu vidare med en stor satsning på gränsöverskridande solidaritet med sina kollegor i Mexiko.
Gränsen mellan USA och Mexiko är idag mest omtalad som en konfliktlinje i migrationspolitiken där Trump försöker vinna röster på rasism. Men mest av allt är den en gräns som sätter press på löner och arbetsvillkor för arbetarna i båda länderna.
I början av 90-talet var jag på en konferens om facklig organisering över just denna gräns, ordnad av tidskriften Labor Notes i Ciudad Juarez, tvillingstad till El Paso i Texas. Där, direkt söder om gränsen, låg ett pärlband av maquiladoras, moderna fabriker som var just-in-time-länkade till produktionen i USA, men med löner som var en bråkdel av dem i norr och arbetare som bodde i skjul tillverkade av masonit och skrotade pallramar från fabrikerna.
Med frihandelsavtalet NAFTA 1994 öppnades slussarna helt – för företagen alltså, inte för arbetarna. Över gränsflodens betongdike, förbi taggtrådsstängsel och vaktkurer, smög, då som nu, en strid ström av arbetare på jakt efter ett bättre liv.
Över hela världen möts arbetare av hot om att deras jobb ska flyttas till andra länder om de inte går med på olika krav. I spetsen för denna utpressning har bilindustrin gått med sina globala koncerner och snabbt omställbara fabriker.
I USA har det inte varit tomma hot, under många år har det gått en ström av jobb söderut, bort från områden med fackliga traditioner till de oorganiserade sydstaterna och framför allt över gränsen till Mexiko.
Få fackföreningar har lyckats stå emot företagens utpressning. Från Sverige till USA har ledningarna svalt tanken på att rädda de egna jobben genom att vara “konkurrenskraftiga”, det vill säga att det ska vara mer lönsamt för företagen att lägga ner produktionen någon annanstans. Tanken på solidaritet mellan arbetare har för det mesta varit avlägsen. Den ledning som styrde UAW fram till för ett år sedan gick helt in för detta. Med meningslösa “Buy American”-dekaler och eftergifter i avtalen misslyckades de både med att rädda medlemmarnas jobb och med att försvara arbetsvillkoren.
LÄS OCKSÅ: Fackligt trendbrott i USA
Under NAFTA har Mexikos bilarbetarkår vuxit sjufaldigt, samtidigt som löner, förmåner och arbetsvillkor fortsätter att hamna på efterkälken i ett land där de flesta fackliga organisationer varit undertryckta eller korrumperade. Under de senaste åren har det dock börjat hända saker och den fackliga rörelsen i Mexiko har börjat att i flera fall bryta sig ur de korrupta stats- och företagskontrollerade strukturerna, som dominerat årtionden.
Sedan UAW:s framgångsrika strejk i höstas mot “De tre stora” har facket gjort framsteg i att organisera de oorganiserade företagen norr om gränsen. Över 10 000 arbetare på Volkswagen, Mercedes och Hyundai har de senaste månaderna anmält sig som medlemmar i facket, viktiga steg mot den omröstning som enligt lag krävs för facklig organisering på en arbetsplats.
Samtidigt vänder bilfacket blickarna söderut och bort från det gamla sättet att tänka på arbetare i andra länder som konkurrenter. I förra veckan beslutade UAW:s styrelse att starta ett nytt solidaritetsprojekt för att stödja bilarbetare i Mexiko som kämpar för ekonomisk rättvisa och förbättrade arbetsförhållanden.
På sin hemsida skriver UAW:
I decennier har företag utnyttjat otillräckliga handelslagar för att sälja ut tusentals amerikanska tillverkningsjobb till Mexiko där arbetarnas löner och villkor länge har hållits nere. Företag använder hotet om utförsäljning av jobb som en knölpåk för att för att slå ner arbetarnas missnöje och försöken att organisera sig i USA.
Projektet kommer att ge resurser till mexikanska arbetare och oberoende fackföreningar i Mexiko och syftar till att stärka gränsöverskridande solidaritet mellan amerikanska och mexikanska arbetare.”
