Naturligtvis måste vi arbeta. Vi måste arbeta för att få kläder på kroppen, mat på bordet och tak över huvudet. Vi måste också arbeta för att tillfredsställa andra mänskliga behov och alla människors behov.
Eller som Berthold Brecht sa: “Människan behöver både bröd och skådespel”.
I dagens kapitalistiska samhälle är arbete liktydigt med “lönearbete”. Bara lönearbete som räknas som “riktigt arbete”.
Till exempel är det bara resultatet av lönearbete som räknas när man beräknar landets BNP (bruttonationalprodukt).
Allt annat arbete vi utför (be)räknas inte som riktig inkomst för landet. Det är allt arbete vi utför ideellt inom föreningslivet. Det är anhöriga som vårdar familjemedlemmar i hemmet. Och allt arbete vi utför åt oss själva.
Om jag städar mitt hem räknas det inte som arbete. Men om jag städar andras hem så räknas det enligt nationalräkenskapens principer.
Hur mycket måste vi arbeta?
Går vi långt tillbaka i tiden fanns ingen reglerad arbetstid. Möjligen att söndagen var arbetsfri enligt kyrkans påbud:
“Tänk på vilodagen så att du helgar den. Låt söndagen vara en särskild dag till Guds ära”.
—Tredje budet i Martin Luthers Lilla katekes.
1856 lämnade Nils Hansson, representant för bondeståndet, en motion i riksdagen om en begränsning av arbetstiden till 12 timmar per dag. Detta ledde dock inte till någon åtgärd.
1881 fick vi en kunglig förordning som reglerade arbetstiden för minderåriga till max 12 timmar.
1 maj 1890 började arbetarrörelsen driva kravet om 8 timmars arbetsdag under parollen: “8 timmars arbete. 8 timmar fritid, 8 timmars hvila”.
Men det dröjde ända till 1919 innan vi fick lagstadgad arbetstid om 8 timmar. Då arbetade man 6 dagar i veckan, så arbetsveckan var 48 timmar.
Därefter har arbetsveckan sänkts till 45 timmar, 42,5 timmar – för att slutligen landa på 40 timmar som började gälla 1973.
Därefter har det i princip stått stilla beträffande den lagstadgade arbetstiden. Inom vissa avtalsområden har man förhandlat sig till förkortad arbetstid.
Det finns exempel (Toyotas bilverkstad i Mölndal) där man med framgång haft 6 timmars arbetsdag sedan 2002.
Dagens debatt handla om att vi ska arbeta mera. Pensionsåldern höjs. Inom vissa områden där man arbetar med låga löner krävs “flexibilitet”, vilket innebär arbetstider långt utöver de lagstadgade 8 timmarna. Inte minst utländsk arbetskraft utnyttjas på detta sätt.
Semester
1938 lagstadgades om betald semester på 2 veckor.
Motivet var främst att arbetarna behövde “vila upp sig” så att de resten av året orkade arbeta flitigare.
Semestern var till för vila. Den fick inte slösas bort på “tvivelaktiga aktiviteter”. Rekreationen skulle uppnås genom “upplevelser och bildning”, var den förmyndaraktiga attityden från maktens boningar.
“Semesterlagen sågs inte som en välfärdsreform för den enskilda individen. Syftet var att folk skulle hålla sig friska så att de kunde göra ett bra arbete resten av året. Därför fick man inte använda semestern hur som helst”, säger Lena Eskilsson, idéhistoriker vid Umeå universitet.
Myndigheterna och överklassen bekymrade sig över hur “vanligt folk” skulle klara av den nya friheten. Motståndare till semestern uppfattade själva tanken på ledighet som en uppmaning till lättja och latmansliv.
Även anhängare till semestern såg farhågor som att ledigheten skulle urarta “i dans, alkohol och skräpkultur – som att lyssna på radio eller se på film”.
För att förhindra att arbetarna “tappade kontrollen” under semestern genomfördes flera upplysningskampanjen. Friluftsfrämjandet och Svenska turistföreningen gav ut tidningar med artiklar som beskrev vad den ideala semestern skulle innehålla. Källa: Populär Historia.
Lite absurt att överklassen som spelar krocket och sitter på “groggverandan” under sin oändliga fritid och pigorna sköter serveringen, moraliserar över den “lata arbetarklassen”.
- 1951 fick vi 3 veckors semester.
- 1963 blev det 4 veckor
- 1978 fick vi 5 veckor = 25 dagar
- 1991 fick vi 2 dagar till så att det blev 27 dagas semester.
- 1994 togs dessa 2 dagar bort av regeringen Bildt (M) så att det blev återgång till 25 dagar.
Idag är läget att man inom vissa områden förhandlingsvägen fått ytterligare semesterdagar. Inom vissa områden kan man också “löneväxla”, så att man byter löneökning mot, till exempel, förkortad arbetstid.
Det har alltså blivit en form av “privatisering” av arbetstiden, där de som tjänar bra kan byta löneökning mot kortare arbetstid eller andra förmåner.
Tittar man i backspegeln är det snart 50 år sedan vi fick senaste förkortningen av arbetsdagens längd.
Det är drygt 40 år sedan den senaste lagstadgade semestern på 25 dagar för alla.
Under dessa 40-50 år har den tekniska utvecklingen rusat fram. Produktiviteten har höjts enormt inom till exempel industrin där robotar nu gör jobben. Datorisering och automatisering innebär att vi förmodligen kunde korta arbetstiden ganska mycket, och ändå få producerat allt vi behöver – och mer därtill.
“Om målet med utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.
Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill.
Frihet!”
—Ernst Wigforss. Finansminister 1925-1926 och 1936-1949
Rolf Waltersson
Läs även:
