Denna debattartikel har varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Sverige är inte Ukraina och Gotland är inte Krim
Nato-inträdet försämrar det säkerhetspolitiska läget
Det ”ryska hotet” är delvis ett fabricerat fenomen
Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 kom att bli startskottet för en intensifierad global kapprustning. Enligt SIPRI ökade under 2022 världens samlade militära utgifter med 3,7 procent, varvid rekordnivån 2 240 miljarder dollar uppnåddes.
Speciellt är upprustningen i Tyskland och Japan, länder som efter andra världskriget belades med vissa militära restriktioner, anmärkningsvärd. Självklart är detta destruktiva slöseri absurt; i en värld där fortfarande nästan 800 miljoner människor tvingas gå till sängs hungriga och i en tid när den främsta prioriteten borde handla om att accelerera våra samhällens klimatomställning.
Sverige är som bekant en tydlig del av denna miljardrullning, bara sedan 2020 ser vi en fördubbling av utgifterna – från 60 miljarder till nästan 120 miljarder kronor. Vårt land är snabbt på väg att uppnå Natos målsättning att varje medlemsnations militära utgifter minst ska uppgå till 2 procent av BNP.
Det politiska etablissemanget verkar inte heller vilja nöja sig med det. Redan idag talar försvarsminister Pål Jonson om 2,5 procent av BNP som ett lämpligt riktmärke, således en förstärkning med nästan 30 miljarder, och Centerledaren Muharrem Demirok vill framstå som bäst i klassen när han drar till med siffran 3 procent.
Alla riksdagspartier, bedrövligt nog även Vänsterpartiet, har ställt sig bakom den rådande utgiftsexplosionen.
Den enda motrösten som har förmåga att tränga sig igenom dagens hårt militariserade offentliga samtal är Svenska Freds, vars medlemsantal på dryga två år glädjande nog vuxit från 6 000 till 15 000.
Likt ett väl inövat mantra upprepar också ledande svenska militärer och politiker att Sveriges säkerhetspolitiska läge drastiskt försämrats efter den ryska invasionen av Ukraina. Och visst företräder den totalitära Putinregimen – i sitt egna närområde – ett avsevärt mått av storrysk chauvinism.
Vi kan inte, förutom aggressionen mot Ukraina, blunda för att rysk militär i början av 2022 intervenerade i Kazakstan för att understödja detta lands auktoritära regim och Belarus har utvecklats till en för Kreml följsam och lydig marionett. I dessa dagar tornar dessutom orosmolnen upp sig kring Moldavien. Utbrytarrepubliken Transnistrien har hos Moskva ”begärt militärt beskydd”, samtidigt som den moldaviska regimen ingått ett militärt samarbetsavtal med Frankrike.
Allt tal om ett påstått ryskt hot mot Europa rimmar dock illa med den faktiska verkligheten. Ryssland utgör inte en imperialistisk kraft av en sådan kaliber. Dess ekonomi ligger långt efter de utvecklade västländerna och dess militära utgifter är nästan fjorton gånger mindre än Natoländernas totala volym. I vår tids stora imperialistiska kraftmätning mellan USA och Kina kan inte heller Ryssland ytterst ses som något än Kinas underhuggare.
Men utgör Ryssland trots allt ett reellt säkerhetspolitiskt hot mot Sverige? Oavsett hur illa vi än tycker om Rysslands invasion av Ukraina måste vi kunna resonera seriöst kring det, men sedan 24 februari 2022 är den typen av diskussion som bortblåst.
Bör emellertid inte denna invasion i betydande grad ses som något vars orsaker bottnar i hur relationen Ryssland-Ukraina utvecklats till det sämre ända sedan den västvänlige Jusjtjenko kom till makten i Kiev 2004, en konflikt som förvärrades och fördjupades av Natos expansion österut?
Hade inte också detta krig kunnat undvikas om det ingåtts ett militärt avtal om Ukrainas neutralisering, precis som det gjordes med Österrike efter andra världskriget? Eller om Nato faktiskt varit villigt att förhandla kring, och inte bara blankt avvisat, de säkerhetsförslag som Ryssland lade fram månaden före invasionen?
Trots allt är inte Sverige Ukraina och Gotland är inte Krim. Visst har ryssar härjat längs med den svenska kusten. Men det var för över 300 år sedan, i en annan tid när Sverige även frekvent var i krig med Danmark. Den ryska invasionen av Ukraina förändrade – och försämrade – inte menligt Sveriges säkerhetspolitiska läge. Däremot har medlemskapet i Nato gjort det, när nu Sverige vid en eventuell upptrappad stormaktskonflikt riskerar att hamna i den direkta slaglinjen. Men annars är det ”ryska hotet” ett fabricerat fenomen som mest existerar i den svenska militären och det politiska etablissemangets febriga hjärnor.
