Anna till Stefan: Vad ska jag säga till min sexåring när storebror skickas iväg?

Hej Stefan Löfven, 
Jag har några frågor till dig, som jag hoppas att du kan besvara. 

Jag har en vän, men det känns mer som att han är en bonus-son till mig. Han är 19 år, gillar film och musik. Han är en fantastisk kock, har goda vänner, och är dessutom min sexårings stora förebild här i livet. Han är en sådan där varmhjärtad person som med mycket tålamod och mycket kärlek, likt en storebror kan lära min son både att spela tv-spel och hur man lagar det godaste riset.

Ja, tänker du kanske, det här låter väl fint – och ja – det är det.

Men det finns förstås ett stort MEN i den här historien. Min bonus-tonåring är född av en afghansk mamma. Han kom hit 2015 på flykt undan kriget. Han fick börja sin flykt redan som tioåring, då han blev hotad till livet av en maktgalen militärpolis som utnyttjat honom sen han var liten. Han flydde då till Iran. Jag kan bara föreställa mig hur det var att vara ensam i Iran, som tioårig hazar. Men så flydde han vidare några år senare och lyckades ta sig till Sverige. Han trodde att han hade kommit till ett tryggt land. Det har visat sig vara allt annat än tryggt.

När han kom hit sa personalen på boendet: “Sköt dig nu, ställ inte till något bråk. Lär dig språket och de svenska reglerna. Låt bli knark och droger och andra olagligheter”. Han har följt deras råd. Men det vet ju vi, du och jag. Stefan, att skötsamhet har ingen som helst betydelse för om man får stanna i Sverige eller inte. Det är bara ett lotteri, vad migrationsverket lämnar för beslut. Vilka skyddsskäl man har, eller hur man uppför sig, har ingen som helst betydelse.

Att han har hot från den galna militärpolisen och sin egen familj, ja du vet Stefan, det är ju ganska lätt att bryta mot de shiamuslimska lagarna. Han har begått haram i deras ögon. Det är en dödssynd. Och som ateist är man heller inte längre välkommen tillbaka. Hedersvåldet i Afghanistan drabbar inte bara flickor, men vi pratar inte så mycket om det här i Sverige. Hur som helst, dessa fakta bryr sig inte migrationsverket om, de menar att han kan leva som internflykting i detta krigets land. Handen på hjärtat, det finns inget säkert ställe för honom någonstans i det landet.

Min bonuspojke har lidit helvetets kval; mardrömmar och ångest har förföljt honom. Han har fått god hjälp av psykiatrin här i Sverige, bra läkare och team som stöttat upp. Han har arbetat hårt för att bearbeta såren kriget orsakat honom. Han har skurit sig så djupt, jag kan knappt se hans ärr utan att vilja gråta. Jo, han slutade skära sig ett tag, men så kom det tredje avslaget. Ja. Du förstår nog vad som hände. Som han kämpat mot demonerna, och som vi har försökt att stötta och övertyga honom om att det inte kommer att hända honom nåt ont igen. Det är ju bara skitsnack, eller hur Stefan? För vi lägger pengar på att hjälpa en massa ungdomar med sviter från kriget – för att sedan dra undan mattan för dem och skicka tillbaka dem till helvetet på jorden. Efter tvångsdeportationerna från Sverige och tillbaka till Afghanistan är de dömda till att bli kanonmat.

Min bonus-son frågar mig:

“Varför gör Sverige så här emot mig? Jag har skött mig, lärt mig språket och vill börja jobba och betala skatt för att betala tillbaka till Sverige. Jag har fått mat, kläder och vård, och nu är det min tur att ge tillbaka till samhället. Hur kan det vara så, jag förstår inte, vad har jag gjort för fel?”

Jag frågar dig Stefan: hur kan det komma sig att den här killen inte får stanna? Han som gjort allt rätt, som har skyddsskäl då han är hotad i sitt hemland, och som dessutom har ett svårt självskadebeteende som han inte kan få vård för i sitt hemland? Varför kan han inte få skydd här, av oss?

Allt han vill är att skaffa sig en utbildning. Han pratar om att bli svetsare (ja, det där kanske du förstår bättre än vad jag gör. Jag tycker att han kan bli vad som helst, då han har ett fantastiskt läshuvud men jag vet, jag låter säkert fördomsfull när jag säger så. Inget fel på svetsaryrket), få ett jobb när han har alla licenserna klara och betala skatt. Ha en egen lägenhet och leva ett lugnt och bra liv. Ta körkort och så. Som vilken ungdom som helst i hans ålder. Med oss, sin svenska familj nära.

Nu är de drömmarna borta. Han ska utvisas till värdens farligaste land.

Jag frågar dig, Stefan, vet du hur det känns att skicka någon som man älskar och månar om som om det vore ens egen unge, på ett plan till Kabul? Kan du ens föreställa dig det?

Vi är många här i Sverige som är i samma situation nu. Vi har öppnat våra hjärtan, tagit till oss dessa ungdomar och nu slits de ur våra händer och hjärtan. Vi kämpar, vi går på knäna och vi bränner ut oss – men allt det resulterar i är att lära oss att det vi en gång trodde var ett av världens bästa och mest rättssäkra länder, Sverige – är allt annat än det vi trodde att det var.

Nu har jag bara en sista fråga till dig, en av de frågor som håller mig vaken om nätterna:

Vad ska jag säga till min sexåring när han frågar var hans storebror tagit vägen?

Med förhoppningar om ett svar.

Bonus-mamman


Författare Anna HallqvistStoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Hemsidan Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
Facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med över 21 000 medlemmar.
Föreningen Stöttepelaren stöd till ensamkommande barn och unga.
Konferensen How safe is Afghanistan?

Liknande artiklar