Ångestens ekvation

I DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder, allmänt kallad Diagnosbibeln, har amerikanska psykiatriker räknat ut att man kan vara deprimerad på minst 1497 sätt. I den nya DSM V finns det praktiskt taget en diagnos för varje beteende en människa kan ha i vaket tillstånd. Och för en del diagnoser finns det flera varianter; till exempel bipolär störning typ 1 eller 2 och så vidare.

Nyligen presenterades en undersökning som gjorts på personers hjärnor och hjärnornas storlek. Alla undersökta personerna hade ADHD-diagnoser. Karolinska Institutet (KI), känt för diverse skandaler på senare tid, har hävdat att dessa hjärnor var mindre än genomsnittet och hade en senare utveckling än hos människor utan ADHD diagnos!! Referensgrupperna presenterades inte. För inte så länge sedan mätte rasbiologen Lundborg  skallar hos “avvikande” folkgrupper såsom tattare, samer, dvärgar med flera. Lundborgs mätande handlade om utsidan. Nu gäller insidan.

Det är ju ju så att diagnosen ADHD sätts väldigt godtyckligt och olika från land till land. Ja till och med av olika läkare. Förmodligen var det ett beställningsjobb av metanylproducenterna. Metylfenidat (som används som ADHD-medicin), Concerta, Ritalin med flera är mindre farliga varianter av metamfetamin. Som uppfanns i Tyskland på 1930 talet och som användes som massdrog av de tyska trupperna vid blixtkriget mot Frankrike. Det systematiska drogandet av soldaterna upprepades under kriget vid alla stora offensiver. (Se Norman Ohlers bok Drogeri Tredje riketdet dopade blixtkriget.)

Läkemedelsindustrin ändrade lite grand i molekylkedjan, tog bort den s.k. kickeffekten och den snabba euforin man kan få av rent metamfetamin. Samtidigt behölls den behöll den centralstimulerande effekten. Den metoden, att ändra lite i den kemiska strukturen är ju något som alla nätdrogstillverkare kopierat, med fruktansvärda resultat som följd! Inom psykatrin kan man faktiskt inte riktigt precicera vad ADHD egentligen är. Diagnosen ADHD presenterdes i i DSM3 1980. Precis som när det gäller de flesta andra diagnoser inom psykiatrin så finns det olika tolkningar och praktiker. Att som KI nu gjort, med en diffus förklaring att ADHD patienter skulle ha mindre hjärnor och att dom utvecklas i långsammare takt, är bara ett försök att legitimera en medicinering som skall standardisera en fogligare människotyp. För i Sverige gäller det framför allt barn med uppmärksamhetsstörningar. Vilka konsekvenser en centralstimulerande medicin har på lång sikt vet man inte. Det fungerar främst som en social korrigeringsåtgärd för social anpassning till ett samhälle som alltmer fjärmat sig från att tillfredsställa grundläggande behov hos framför allt barnen.

Det är det moderna samhället som har en uppmärksamhetsstörning på grund av en social konstruktion som i första hand prioriterar profit, girighet, överkonsumtion och det ser människan redan från tidig ålder som en kugge i ett maskineri av produktivitet och konsumtion. Inte som en levande, nyfiken, ibland hyperaktiv och impulsiv varelse som har en egen drivkraft och som vill utforska omvärlden och utveckla sig som människa. Innan KI-rapporten om den mindre hjärnan hade man presenterat en förklaring att dessa patienter led av dopaminbrist. Något som forskning helt förkastade och som tystades ner! De screeningtest som används för vuxna är ofta så dåliga att i princip alla avvikande beteenden i sociala sammanhang och som kan anses vara störande utifrån en konstruerad ideal social organisation har det.

I slutet på 1960 talet kom det på prisma-debatt ut en antologi med titeln Konsten att dressera människor. Den utgick från villkoren på dåtidens arbetsplatser. Med MTM (“metod-tid-mätning”, med anknytning till Taylorismen och med den så kallade “behaviorismen” inom psykologin som grund. Kampen stod mellan beteendeforskare som Konrad Lorenz och den mer evolutionärt inriktade Desmond Morris (“Den nakna apan”). Erich Fromm, en av Frankfurtskolans företrädare, svarade senare i boken “Den destruktiva människan” utifrån en humanistisk, marxistisk grund.

Och precis som då så handlar det nu om att korrigera beteenden. Då den sociologiska termen social kontroll förändrats i grunden av den tekniska utvecklingen och blivit en del av större kontext så har även korrigeringsmetoderna förvandlats till en individcentrerad behandling. Och i en social gemenskap, med gemensamma upplevelser och erfarenheter, har förändrats smarta telefoner och en abstrakt gemenskap, ja där får nu uppemot 100.000 individer, främst barn medicinerats med metylfenidat. De annars dominerande preparaten inom psykiatrin, SSRI preparaten, där myten om serotoninets avgörande verkan för det psykiska måendet har fått en seriös kritik i Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Då hjärnan består av ca 200 kemiska substanser så fick serotonin, dopamin och några fler lättuppmätbara substanser bygga upp myten om den kemiska obalansen som skulle rättas till. Arvid Carlsson fick ett nobelpris för den bedriften!

Psykiatrin och dess medicinering har totalhavererat, blivit en pseudovetenskap som orsakar mycket onödigt lidande och för tidig död för miljontals människor. I Sverige används ECT, elchocksbehandling, rutinmässigt, även vid normala depressioner, sorger etc, som ersättning för psykoterapi, samtalsbehandling. I Sverige ökade antalet behandlingar med ECT så mycket att WHO ställde en fråga om vår befolkning ökat! Från ca 8000 till över 40.000 per år!!!

Nåväl. Men ångesten då? Finns det en ekvation för den? Ja, menar jag. I en viss speciell mening. Den postmoderna människans existentiella ångest, kanske i Kierkegaard bemärkelse, är helt enkelt Einsteins ekvation för sambandet mellan energi och massa! Varje människa som dör idag har rester i sin aska i form av strontium efter alla kärnvapenprov från 1945 och framåt. En hel, världsomspännande kultur har en hel förnekelseindustri som med teoribildningar om till exempel terrorbalans och avskräckningseffekt, försatt människan i ett konstant ångestläge. Ett slags stand-by-läge, vare sig hon är medveten om det eller inte. Nämligen hotet om det totala utplånandet…

Ångesten är signaler från livet i sig, till den i en social kontext varande individen. Men via den alienation, avskiljandet från människans som art grundläggande i det sociala interagerandet, där allt har atomiserats, ner till en abstrakt sörja som skall likna ett liv. Ja, där är ångesten ett slags livstecken från det liv som människan levde som naturvarelse i flera hundratusen år. Allt sådant som vi idag kallar psykiska sjukdomar är i princip variationer på ett fåtal teman som är djupt ingraverade i våra DNA. Ljus contra mörker, kyla contra värme, hunger och mättnad. Lägg därtill delar av Freuds sexualteori och Foucault detsamma så finner vi att vi är alla mer lika varandra än vi är benägna att tro! Omkring dessa grundbehov var människan tvungna att självorganisera sig för sin överlevnad. De fundamentala grundvillkoren skapade genom årtusenden mentala, psykiska mekanismer och som hade en evolutionär fördel under den långa exponeringen i naturen.

På grund av en evolutionär utveckling, påverkad av förändringar i den sociala miljön, klimat m.m. så förändrades strategierna för överlevnad. Genom Darwins bidrag till förståelsen av den evolutionära utvecklingen och det han kallade survivor of the fittest, så kom han felaktigt att användas som en biologisk urfader som kom att legitimera kaptalismen som en slags naturlig utveckling av människan som social varelse. Pjotr Krapotkin kom tidigt att protestera mot detta då biologisterna betonade konkurrensen som drivkraft så menade han att det var trots konkurrensen så utvecklades människan genom samarbetet och solidariteten. Det var den långa nedärvda förmågan till smarbete, solidaritet, empati och den naturliga instinkt av behovet av en social interaktion som varit den avgörande grunden för en social, samhällelig utveckling överhuvudtaget! Satt i sitt sociala och historiska sammanhang så blev Darwin en bricka i spelet i 1800-talets stora strider vad gäller samhällets grundläggande organisering. Och i den tid då råkapitalismen tillsammans med en liberalism inom filosofi och ekonomi rådde så blev Darwins biologism en grundpelare i kapitalismens ekonomiska och liberala teorier. Freud som framträdde ungefär samtidigt, tog hand om psyket, sexualdriften, det som religionen tidigare kallat själen. Descartes hade krattat manegen redan på 1600 talet med sin åtskillnad mellan kropp och själ. Något vi lever med än idag, trots all forskning som visat på något mer komplext. Den dikomotin var nödvändig för att förverkliga den kapitalistiska, liberala drömmen om en människa som ren arbetskraft, skild från sin själ och psyke.

Religionen hade delvis bäddat för den synen på människan och anpassade sig till de ekonomiska fördelar den kunde göra av det. Under upplysningstiden splittras människans egenskaper upp i olika discipliner. Den helhetsbild den tidiga människan hade tillägnat sig som social varelse, blev en specialiserad och begränsad individ. Matematik, naturvetenskap, primitiv psykologi i form av beteendeföreskrifter bäddar för det liberala tvånget att “frigöra” varje människa till att bli en vara på en marknad. Och så skapas myten om allas lika villkor på marknaden. Under flera tusen år av organisering i samhällen genomgår dessa förändringar, matriarkat, patriarkat. Friedrich Engels har belyst detta i Familjen, privategendomens och statens ursprung. Antropologer och andra har klarlagt problemen under olika historiska kultur och deras uppgång och fall. Om vi nu kopplar denna historievetenskap till dagens psykiska sjukdomar så blir det naturligt att koppla t.ex. bipolär sjukdom som rester av ett naturligt beteende under långa perioder i människans utveckling. Svängningar i humör, eller stämningslägen har sin naturliga motsvarighet i naturens skiftningar. Mani och hyperaktivitet har också en slags evolutionär grund för överlevnad. Och ska ses som ett slags budskap från den inre, genuina, människan inom oss. De är inte sjukdomar!

Depressioner, personlighetsstörningar, anorexi, tvångssyndrom och den populära benämningen generaliserad ångestsyndrom. Det är signaler från den naturmänniska vi en gång var. De fungerade till och från som överlevnadsstrategier och gick i arv, inte som biologiska markörer, utan som mentala tillstånd. Och dom är naturliga, dom definierar oss som människor. Antropologer som studerat s.k. primitiva folk under 18- och 1900 talen har funnit språk som bara haft beteckningar för två lägen, glädje och sorg.

Atomiseringen av människan, där varje cell, varje signalsubstans, varje muskel kan utnyttjas och exploateras, och som kan göras profit av, är inte en evolutionär process. Det finns dom som påstår det. Men dom talar den ekonomiska maktens språk! Att berika sig själv på bekostnad av andras arbete är en social konstruktion byggd på lögner om människans natur och hennes inneboende drivkrafter. Och att naturligt reagera mot denna tingens ordning ger dig en diagnos, en sjukdom som skall botas eller åtminstone symptombefrias från avskyn av ovan nämnda beteenden i samhället. Du blir personlös. En ensam, men fri(!), individ avskärmad från den drivande kraften i samhället, jakten på profit. Ljuset blir mörker, kyla ett mentalt tillstånd, du reduceras till ett djur i en cirkus. Ljus och mörker, båda tillstånden, finns inom oss och fungerar som regulatorer i psykiska processer.

Hegel menade att ångesten är det pris vi får betala för vårt självmedvetande. Kirkegaard och senare existentialister talade om ångesten som en grundläggande drivkraft i livet. Konst och litteratur har länge präglats av ångest i den moderna kulturen. Den absurda tillvaron i det alienerade kapitalistiska samhället möttes av en ström av rörelser som protesterade. Måleri, poesi, arkitektur, litteratur som präglade den moderna människans abstrakta tillvaro försvann i den nya kemiska tillvaro som tillhandahölls av en allsmäktig produktionsapparat där tudelningen i kropp och själ är åtskilda. Annars skulle kapitalismen inte vara längre, dess progressiva sida i utvecklingen skulle ändas. Och människan skulle bli hel igen! För att finfördela människan, atom för atom, tudela henne i profitabla delar för att skapa nya behov så kryper kapitalismen in i varje vrå och under skinnet på varje människa. Hybriden blir en metafysisk obestämbar, vilsen, i alla bemärkelser homo economicus, styrd av en kraft hon varken kan påverka eller förändra.

Tiden kan förvandlas till ens egen egenskap, där chimären av total frihet lever sitt eget liv. Den gemensamt upplevda tiden, och dess mätning, var en av grundpelarna i utvecklingen från feodalismen till den mäktiga kraft som kapitalismen utgjorde. Men kapitalismen är den orm som äter upp sig själv. Att allt progressivt som kapitalismen skapat har vänts till sin motsats blir en ekonomisk psykos för marknaden. Arbete är inte längre den absoluta grunden för ekonomi. Värde kan trollas fram, ur tomma intet skapas något som av den liberala maffian vara den drivande kraften för samhällsutveckling. Likt såpbubblor lever dom ett liv, som abstrakt värde, som genom ett gigantiskt bedrägeri används som värdeförmerare där arbete som grund för värde förlorar. Varan arbetskraft blir utbytbar, robotar och teknisk utveckling där produktionsenheter kan reproducera sig själva blir kärnan i produktionen och människan förlorar ännu en plats i en konkret samhällsfunktion. En psykiskt instabil varelse, med artificiella behov, ständigt mätbara för profitjägare. Det s.k. utanförskapet reduceras till en personlig egenskap, ej en klassmässig grund för lönenedpressning. Utanförskap ska inte förväxlas med alienation. Det som borgerligheten betecknar som utanförskap och som de gör till en individuell egenskap är helt enkelt en orsak av det kapitalistiska löneslaveriet, klassindelningen som befrämjar den härskande klassens intressen. Varken mer eller mindre. Alienationen är däremot en individuell process som återspeglar den abstraktionsnivå människan lever i alla sina sociala roller och interagerandet i den sociala kontexten.

Motsatsernas spel bildar märkliga paradoxer. Det konkreta blir abstrakt som i sin tur föder en paradox, en slags inre demon i människan. Ett exempel som belyser detta är att ju mer vi lär oss om universum så har resultatet blivit att vi faktiskt vet mindre om det. Att 96 procent av universum består av mörk materia och mörk energi. Det upptäcktes att vår allsmäktiga relativitetsteori och gravitationsteori inte stämde då man observerade andra galaxers rörelser. För att vår standardmodell för universum skulle stämma så var man tvungna att lägga till 96 procent som är okänt. Och att något kan bildas ur intet ställer all vetskap idag inför en forskning fylld av ångest och desperation. Mindre partiklar jagas med enorma resurser. Hur små måste dom vara för att vi ska vara nöjda? Astrofysiker och matematiska fundamentalister som Max Tegmark letar efter en matematisk formel för allt! Dom gör anspråk på ett vetande, abstraherat till ett matematiskt språk!

Låt säga att dessa 96 procent av universum vi inte vet något om kunde förklaras i en ekvation och att den talar om för oss att det mesta omkring oss är ingenting, nada! Usch, nu blir det jobbigt. För om 96 procent av universum inte är någonting, ja då gäller det även i den verklighet vi tror oss uppleva!

Inför nästan alla vetenskapliga upptäckter vi gjort de senaste 200 åren om den fysiska verkligheten vi upplever, så har de märkligheter och paradoxer vi funnit, på både mikro och makronivå gjort att det kommit ett antal böcker som dragit paralleller med äldre religioner som zen och mystik.

Om man skall tillmäta människans förnuft en avgörande del i hennes tillvaro, så skulle insikten att kunna se sina begränsningar vara den viktigaste. Ja, kanske är den insikten avgörande för hennes fortlevande som art. Men efter Einsteins emc2 är det kanske för sent. På det viset är det faktiskt en slags ekvation för den moderna människans ångest. En ångest som uttrycker sig på många olika sätt. En är att leta efter sanning och meningsångest. Men precis som inom matematiken så finns det alltid plus 1! Och något som den moderna matematiken ärvt från religioner är det den abstrakta EVIGHETEN. Den konstanten, som ju ingen vet vad den är, används i alla möjliga matematiska sammanhang. Vilket är förståeligt då den erbjuder konkreta lösningar i ett socialt sammanhang! Vilken paradox!! Det mest abstrakta vi känner till blir konkretiserat i en användbar kontext, till nytta för oss. Precis som kvantmekaniken, som inte många vet något om, men vi kan använda oss av dess spöklika egenskaper. Idag vet man att vissa elementarpartiklar, oavsett avstånd från varandra, spinner i korreation med varandra. Dom finns, enligt vår definition, på flera ställen samtidigt!

Förmågan till abstrakt tänkande utmärker den självreflekterande människan. Och därmed kan man säga att i någon mening är hon grunden för sin egen alienering. I många aspekter. Evighet, ingen början inget slut. Uppenbarligen har den insikten en slags evolutionär fördel, en pandoras ask. Precis som talet 0. På så sätt har abstraktioner byggts upp beroende av varandra för att vara en del av vår förståelse av världen, verkligheten och oss själva.

Men, ju fler svar vi får utifrån vetenskapen så ökar frågorna exponentiellt! Det är som om medvetandet i sig självt är evigt. Och att självmedvetandet är den evolutionära förbannelsen. Så på den punkten hade nog Hegel rätt. Om jag sa till min psykiatriker att jag hade ångest för att universum expanderar snabbare än ljuset och att vårt universum kommer att bli tomt, ett ingenting, ja då skulle hon avfärda mig som en mental vetenskapshaverist. Och att den kunskapen har noll betydelse för mitt psykiska mående i vardagen. Att vårt upplevda universum blir en evig intighet i en framtid där mitt medvetande inte finns, är det kunskap? Eller en vanföreställning som betyder noll? En existentiell paranoid läggning med en hybrisinfektion? Hör den kunskapen till självmedvetandet? Kunskapen är ju allmängods som införlivats i mitt medvetande. Men jag är inte centrum i mig. Mitt medvetande är heller det centrala i mig. Även om jag upplever det så. Men det vi kallar ångest närmar sig mig. I den grundform vi har i oss alla. Nämligen som rädsla. Och  har ingen ekvation!

Pjotr Grådask maj 2017

You May Also Like