Anders Fraurud: “Systemet” eller klimatet – står frågan så?

Debattinlägget nedan är författat av Anders Fraurud. Det publicerades nyligen (17/11) på hans blogg PEPPRAT RÖDGRÖNT. Det går alltid att komma till bloggen direkt via eFOLKETs frontsida, en bit ner i högerspalten.

I manifestationer från klimatrörelser kan man ibland se banderoller som säger att det är “systemet” som ska ändras inte klimatet. Vilket system eller vilka systemförändringar som avses är kanske inte helt klart. Det kan jag säga, även om jag gillar parollen. Men det är självklart så att det finns en mängd olika sätt att tänka kring vad systemförändring och alternativa framtidssamhällen innebär. Dessutom vet vi ju aldrig speciellt mycket om framtiden.

När det gäller klimatkrisen så är ju huvudproblemet att de positiva förändringarna är för få och att det – i förhållande till den tid vi har på oss – går alltför långsamt. I detta är väl alla delar av klimatrörelsen överens, även de som mer betonar det positiva som faktiskt sker än de skrämmande framtidsperspektiven. Men det finns däremot en mängd olika perspektiv och tankar om olika vägar framåt.

Själv tillhör jag ju dem som menar att det finns ett samband mellan klimatkrisen (och andra miljökriser) och det nuvarande ekonomiska systemet: kapitalismen. Om den saken har jag skrivit en del (se t.ex. under kategorin “Ekosocialism”). För att ta ett exempel så tycker jag att det sätt som de ledande oljebolagen förhållit sig till den kunskap de haft sedan 1950-talet om sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat, visar detta. Att de gjorde allt för att dölja sanningen, istället spred desinformation och fortsatte producera för att vinsten är det överordnade för dem. Det har med systemet att göra.

Men innebär då denna min inställning att jag inte tycker att det är någon idé att göra någonting åt klimatkrisen innan vi “avskaffat kapitalismen”? Nej, det vore en helt bisarr inställning. Allt som kan göras här och nu och framöver för att minska fossilanvändningen och energislöseriet måste göras! Att kapitalintressen står i vägen under kampen innebär inte uppgivenhet. Tänk på den framgångsrika kampen mot Preem. Hur långt vi kan nå och vilka hinder “systemet” sätter är inte en teoretisk utan en praktisk fråga.

En konstig diskussion

Varför tar jag då ens upp detta? Jo, i ETC var det den 12 november en intervju med Noam Chomsky och Robert Pollin där de säger att vi har “inte tid för en omstörtning av det kapitalistiska systemet. Vi måste nå målet om nollutsläpp inom 30 år och kapitalismen kommer fortfarande att finnas då.”

Noam Chomsky (skärmklipp).

Chomsky säger:

Jag skulle vilja att kapitalismen besegrades, men detta ligger inte inom den relevanta tidsperioden. Den globala uppvärmningen måste tas om hand inom ramen för befintliga institutioner, som kan komma att behöva ändras något. Det är problemet vi står inför.

Det intressanta är att denna diskussion till och med kommit in på min lokala (officiellt liberala) dagstidnings ledarsidor. Den 16 november skrev den relativt nya ledarskribenten på UNT Eva Forslund (som inom parentes sagt är en glädjande liberal, i kontrast till en annan nu ledig skribent) en ledare med titeln: “Klimatet är viktigare än kapitalismkritik”. Där inleder hon med att säga att:

– Det går att rädda klimatet inom nuvarande samhällssystem, men det går för långsamt.

I artikeln hänvisar hon också till artikeln med Chomsky/Pollin i ETC som jag nämnde ovan. Hon avslutar artikeln:

Samhällelig utveckling har historiskt sett varit beroende av att vänsterrörelser har skjutit kapitalismens avskaffande på framtiden. Det kommer det att vara även när det gäller klimatet.

Även om det är helt naturligt att en liberal skribent är positiv till att kapitalismen inte “avskaffats” så är det samtidigt ett ovanligt erkännande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Men inte en ny frågeställning

Jag har stött på den här frågeställningen tidigare. I maj förra året skrev jag en artikel där jag resonerade om detta. Jag berättade om George Monbiot (Guardian-skribent och miljöaktivist) som sent kommit fram till att det är det kapitalistiska systemet som står hindrande i vägen och vilka argument han hade för det. Men jag nämnde också en viktig bok av Staffan Laestadius (Klimatet & omställningen) där han i princip förde fram samma argument som Noam Chomsky och Robert Pollin gör i ETC-artikeln. Laestadius ansåg att kapitalismen måste “tämjas” men däremot inte “avskaffas”. Hans argument för det var förutom en helt korrekt kritik mot de system som kallats “socialistiska” att frågan om avskaffandet inte “stod på dagordningen” och framförallt att vi inte hade tid med det.

Frågeställningen är alltså inte ny även om den kanske är mer slående när den framförs av en känd motståndare till kapitalismen som Noam Chomsky. Men med all respekt för denna auktoritet så tycker jag ändå att frågan ställs fel.

Det finns naturligtvis den typen av sterila sekterister inom vänstern, även om de är mycket få, som menar att vi inget kan göra så länge kapitalismen består. Jag kan just nu bara komma på ett exempel och det var en person som skrev i kommentarsfältet till denna blogg (efter att jag med glädje återgett de ungdomliga klimatprotesterna runt om i världen) att “vi inte kan göra något förrän det ekonomiska systemet förändras.” Det var en företrädare för den lilla organisation som av obruten lojalitet med de styrande i Sovjetunionen bröt sig ur vänsterpartiet på 1970-talet. De hette då APK och nu SKP. Men det är knappast en representativ uppfattning för vänstern i sin helhet.

Vad innebär det att vara socialist och mot kapitalismen?

Ja, för de flesta innebär det ju att med olika grad av personlig insats vara för allt som förbättrar i förhållande till det som är, antingen det gäller sociala orättvisor, antifackliga förslag eller positiva åtgärder mot klimatkrisen. Det är ju inte så att vi bara ägnar oss någon sorts kamp mot systemet men struntar i det faktiska livet som vi lever här och nu. Ja hur skulle förresten en sådan “kamp” se ut som är helt skild från det myller av frågor (men för närvarande alltför svaga rörelser) som det handlar om?

Därför deltar vi och stöder klimatrörelsen och alla krav som flyttar fram positionerna i klimatfrågan. Eftersom förslagen till lösningar är många och ibland står mot varandra så tänker och funderar vi, deltar i diskussioner och utvecklar svar tillsammans både inom vänstern och den breda klimat- och miljörörelsen.

Vi sitter inte och väntar. Vi ser att det går att nå resultat men vi ser också det starka motståndet. Vi ställer naturligtvis inte några krav på att alla andra som finns i eller stöder klimatrörelsen och klimatkraven ska omfatta våra uppfattningar om kapitalismen. Däremot ser vi och påpekar hur de stora bolagens vinstintressen krockar med de mångas intressen även när det gäller klimatfrågan. Vi kämpar också för att klimatomställningen måste ha ett socialistiskt rättviseperspektiv. Att det är de värsta utsläpparna som måste avstå. Eller att människor som förlorar jobb inom fossilindustrin måste få solidarisk hjälp av samhället till att ställa om till nya jobb och arbetsuppgifter.

När Pollin säger att vi inte har “tid för omstörtning” förstår jag helt enkelt inte vad det är han menar. Vilka delar av dagens moderna vänster ägnar sig åt något som skulle kunna kallas “omstörtning”? För mig låter det mer som någonting från en helt annan tid.

Klimatkrisen är en helt överordnad fråga för mänskligheten. Jag håller därför även med UNT:s ledarskribent då hon skriver att “klimatet är viktigare är kapitalismkritik”. Men det betyder inte att jag ser något skäl att ge upp min kritik mot kapitalismen. Jag kan inte se att det på något sätt skulle gynna rörelsen eller kraven. Tvärtom.

Det vi vet om framtiden är vad vetenskapen kan berätta om vad som kommer ske ifall vi inte stoppar den globala uppvärmningen. Annars vet vi inte mycket om framtiden. Vi vet att motkrafterna är starka. Vad som kan eller kommer att uppnås i form av klimatomställning eller samhällsförändringar vet vi inte. Men en sak tror jag vi kan veta säkert. Utan mycket stora och starka demokratiska, folkliga rörelser går det inte att motverka varken klimatkrisen eller hotet från nya tyranner. Här har en demokratisk anti-kapitalistisk vänster en viktig roll att fylla.

Liknande artiklar