Åke Wassing utbildade sig till journalist och skådespelare, skrev kupletter och sjöng. Han var gift tre gånger och tog sig sin första frus efternamn. Han skrev sången Nu tittar lilla solen in igen.
Dödgrävarens pojke 1958,
Slottet i dalen 1960,
Grimman 1963 och
Gropen i skogen 1965 är en självbiografisk svit.
Ur Dödgrävarens pojke:
– Är det ett slott? frågar jag och torkar mig i ansiktet med näsduken.
– Där bor din pappa.
– Han bor på fatt… fattighuset, hickar jag till.
– Det är det slottet du ser, säger Ossvald och blinkar med ett öga. Och i samma stund känner jag hur en ny kontakt knyts med något som jag inte brytt mig om på mycket länge. Jag slungar en längtans strålblick rätt över åkrarna in genom fattighusets vita sten och tycker mig se min far stå där som en mäktig kung för att ta emot mig.
Ur Slottet i dalen:
Nej, men titta! Där ligger det ett slott. Där skulle jag villa leva och dö. En del får också sin vilja fram, de kommer dit, lever en tid och dör. Men inte alla ändå. Dödgrävarens pojke, Björn, som mot sin vilja råkade hamna som anstaltsbarn i detta samhällsslott, lyckades verkligen överleva fångenskapen och så småningom också återvända till stora landsvägen med de flesta sinnen i behåll.
Åke Wassing fick flera priser, bl a Litteraturfrämjandets stora romanpris 1966.
Text och bild Tommy “Bimman” Andersson
