Artikeln har tidigare idag varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
Ett annat program är möjligt!
▶ Vänsterpartiets program angår fler än medlemmarna
▶ Socialismen är fortfarande svaret
▶ Antikapitalism krävs för motståndet i vardagen
För drygt 20 år sedan antog Socialdemokraterna ett nytt program. Ut åkte gamla formuleringar som att “bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer” och att “medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll”. Beslutet var en ren formalitet, orden hade, med dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins ord, blivit “poesi men förpliktigade inte till något.” Sedan länge hade partiet nämligen inte förpliktigats sig till något mer än att förvalta kapitalismen.
I helgen samlas Vänsterpartister från hela landet till Vänsterdagarna i Göteborg, den största mötesplatsen för partiets aktiva. Bland mängden av föredrag om alltifrån hur åtstramningspolitikens roll i kapitalets makt till erfarenheter av dörrknackning finns ett ämne som kommer att prägla partiet för långt tid framöver: förslaget till nytt partiprogram.
Vänsterpartiet är viktigt för arbetare och låginkomsttagare i dagens Sverige. Det är ofta det enda parti som står upp för de rättigheter vi kämpat oss till under förra seklets många strider.
Det medför ett stort ansvar, djupare än opinionsmätningarnas siffror och mycket längre än till nästa val. Partiets program är därför en angelägenhet för fler än de partiaktiva, det angår hela vänstern och arbetarrörelsen, ja, hela den breda arbetarklassen.
Det omfattande förslaget innehåller en rad kloka förslag och tankar. Dock saknas det absolut viktigaste, ett tydligt svar på det som varit borgerlighetens viktigaste ideologiska vapen i snart ett halvsekel, stridsropet: ”Det finns inget alternativ!”
Till denna värld av icke existerande alternativ har stora delar av arbetarrörelsen anpassat sig. Socialdemokratiska partier jorden runt har deltagit fullt ut i åtstramningspolitiken, fackföreningar har slutit upp kring ”de egna” företagen och splittrat arbetare efter nationsgränser.
Det gör det mer nödvändigt än någonsin för Vänsterpartiet att utan att tveka hävda en antikapitalistisk ståndpunkt, att klart och tydligt svara den uppblåsta och segervissa borgerligheten: – Jo, det finns visst ett alternativ. Det socialistiska alternativ som arbetarrörelsen grundades och växte sig stark kring gäller fortfarande.
Men nästan lika grundligt som Socialdemokraterna gjorde 2001 har programkommissionen städat ut socialismen ur sitt förslag. På sin höjd nämns det i en bugning mot tidigare årtiondens svenska välfärdsstat. Möjligheten av ett annat samhälle, att avskaffa kapitalismen genom att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer” lyser med sin frånvaro.
Om programmet antas skulle Sverige första gången sedan 1800-talet inte att ha något parti av betydelse som vill avskaffa kapitalets makt och ersätta den med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering. Det vore i sig en förändring av styrkeförhållandena mellan arbete och kapital.
Utan ett ständigt närvarande alternativ blir också de mest välmenande företrädare bara förvaltare av det bestående samhället och anpassar sig till det. Vänsterpolitiker blir administratörer av nedskärningar och hyreshöjningar och förmår inte stå emot kapitalets diktat.
De fackliga organisationer, föräldranätverk, hyresgästföreningar och andra rörelser som gör motstånd uppfattas då som problem och motparter när de i själva verket är allierade för att ändra kursen. Miljö- och klimatpolitiken anpassas till storföretagen för att ”rädda jobben” istället för att bli en spjutspets för omställning som utmanar kapitalets makt.
Några ord på ett papper förändrar inte världen. Men ska vi stå emot och kunna vända det angrepp på våra rättigheter och själva livsförhållanden som nu pågår får vi inte anpassa tankar, ord och program till de ramar som är acceptabla för borgerligheten.
Ett parti med ett antikapitalistiskt program, byggt på de erfarenheter arbetarrörelsen samlat på sig tillsammans med andra rörelser – feministiska, ekologiska, internationalistiska, antirasistiska och så vidare – behövs för att vi ska kunna stå emot det väldiga trycket från vardagskapitalismen. Inte som museivakter av föråldrade paroller utan som ett parti som på allvar menar att en annan värld är möjlig och har handfasta förslag på hur den skulle kunna se ut och hur vi ska ta oss dit. Ett parti som inte håller fast vid att en sådan förändring är nödvändig kommer på sikt att göra sig självt onödigt.
Läs också:
