”APARTHEID KAN INTE REFORMERAS – APARTHEID MÅSTE AVSKAFFAS”.
Olof Palme
Gaza
I våra medier kan vi nu ta del av Trump-administrationens senaste steg för att nå ”en lösning på Gaza-frågan”.
Fastighetskapitalisten Donald Trump har sedan länge inte stuckit under stol med sin plan för att omvandla Gaza-områdets medelhavskust till ett lyxigt rekreationsområde för ”människor från hela världen”. Det vill säga för den globala överklassen. Hans svärson, fastighetshajen Jared Kushner och Trumps golfkompis Steve Witkoff, även han en stenrik fastighetsmagnat, har varit presidentens främsta idégivare, och dessutom hans betrodda spjutspetsar i samtalen med Israel och gulfens reaktionära oljestater.
Nu säger Trump att han nått en uppgörelse med Hamas om organisationens avväpning och att nästa steg ska bli att sätta igång en administration bestående av ”palestinska teknokrater”, handplockade av det märkliga ”fredsråd” som i sin tur plockats ihop av den US-amerikanske presidenten själv. Till högsta styresman för ”fredsrådet” har han, inte överraskande, utsett … Donald Trump.
Vi har alltså en situation där bossen för en notoriskt våldsbejakande stormakt – en stormakt som under flera år, genom vapenleveranser och politisk uppbackning av den israeliska kolonialstaten, möjliggjort det fruktansvärda massdödandet och den enorma förödelsen som drabbat Gaza-området och dess två miljoner plågade invånare – utsett sig själv till en med diktatoriska befogenheter utrustad styresman över den palestinska befolkningen.
Den naturliga reaktionen från omvärlden borde naturligtvis vara att Donald Trump omgående skall ta bort sina vargtassar från Gaza och att den israeliska ockupationsarmén omedelbart skall lämna området.
Men från flertalet europeiska regeringar och dominerande medier hörs inget sådant. I dessa kretsars omvärldsbild har uppenbarligen de US-amerikanska och israeliska regimernas skamlösa kolonialism och brutala förtryck normaliserats.
Naturligt vore förstås att förorda och understödja en FN-intervention och ett anordnande, i samarbete med de palestinska befolkningen, av ett fritt val, där Gazas invånare själva i demokratisk ordning kan utse sina styrespersoner och bestämma formerna för administrationen.
Naturligt vore också om omvärlden krävde att supermakten USA och kolonialstaten Israel, de huvudansvariga för den massiva förstörelsen och outsägliga lidandet, skall till Gazas invånare betala för återuppbyggandet av det nu i ruiner lagda Gaza. Samt, förstås, att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ska tvingas inställa sig vid Internationell brottmålsdomstolen i Haag, som anklagat Netanyahu för krigsbrott och brott mot mänskligheten – och som därför utfärdat en internationell arresteringsorder mot honom.
Men i det närmaste alla Europas regeringar ligger mycket lågt. Inte minst gäller detta den svenska. Gentemot kejsaren i Vita huset råder svassande anpasslighet och underkastelse. Och att den israeliska armén befäster ockupationen, utökar sin närvaro och fortsätter dödandet i Gaza-området orsakar hos de flesta av regeringarna i Europa ingen märkbar upprördhet.
Västbanken
I rapporteringen har påståtts att de som trakasserar, dödar husdjur, demolerar olivträd, bränner odlingar och mördar bybor utgörs av endast ett fåtal (”några tusen”) rasistiska och religiösa fanatiker, och att dessa fanatiker saknar betydande stöd i Israel.
Faktum är dock att fördrivningen av den palestinska befolkningen (på Västbanken drygt tre miljoner) är ett mål som dessa fanatiska stormtrupper delar med stora delar av det israeliska politiska etablissemanget och, tyvärr, med en ansenlig del av israelerna.
Dessutom blir rapporteringen i våra medier missvisande när den inte sällan antyder att konflikter mellan bosättarligorna å ena sidan och den israeliska militären och polisen å den andra skulle vara något som karaktäriserar situationen. I verkligheten är det så att den israeliska polisen och militären regelmässigt skyddar bosättarligorna och aktivt deltar i trakasserierna, förstörelsen av infrastruktur och angreppen på den palestinska befolkningen.
Den tomma retoriken om tvåstatslösning
De europeiska regeringarna säger sig stödja tanken på en så kallad ”tvåstatslösning”, det vill säga att någon form av palestinsk stat ska bildas, vid sidan av den israeliska. Den palestinska staten är tänkt att omfatta åtminstone en betydande del av Västbanken, samt Gaza-området.
Men Israel har aldrig (fast många i omvärlden tycks tror det) sagt ja till en ”tvåstatslösning”, och på senare tid har i det israeliska parlamentet en bedövande stor majoritet flera gånger röstat för att en tvåstatslösning aldrig någonsin skall tillåtas se dagens ljus.
Tvärtom har kravet på en fullständig annektering av Västbanken vuxit i styrka bland israeliska politiker. ”Samarien” och ”Judéen” skall inlemmas helt och fullt i den israeliska statsbildningen.
Det som tidigare bromsat den israeliska entusiasmen för en annektering har varit den demografiska sidan av saken. Man har inte velat riskera att palestinierna skall komma att bli en majoritet av befolkningen i ett med Gaza och Västbanken utvidgat Israel. Det ”problemet” kan lösas genom en massiv fördrivning av den palestinska befolkningen, och fördrivningslinjen har i Israel vuxit i styrka.
De israeliska politikerna hånar öppet de europeiska regeringarna som framför kravet på en ”tvåstatslösning”. Genom att hela tiden upprätta fler bosättningar på Västbanken skjuter vi varje tanke på en palestinsk stat och en ”tvåstatslösning” i sank, ropar från talarstolarna den israeliska kolonialstatens företrädare triumferande.
Men det finns dessutom all anledning att se de europeiska staternas, inklusive Sveriges, krav på en ”tvåstatslösning” som i de flesta fall inte allvarligt menat. En minimiförutsättning för en meningsfull palestinsk statsbildning är nämligen att de israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken läggs ner. Och från Europa hörs endast på sin höjd krav på att nya israeliska bosättningar inte skall skapas.
Alla israeliska bosättningar på den ockuperadeVästbanken är folkrättsligt illegala. Vilket inte i hindrar Israel från att nu i snabb takt öka antalet bosättningar och antalet folkrättsligt illegala bosättare uppgår nu till omkring 800 000 (östra Jerusalem inräknat). Ändå är de europeiska regeringarnas reaktioner begränsade till endast tomma ord om det önskvärda i en ”tvåstatslösning”. Den nödvändiga förutsättningen för en ”tvåstatslösning” undviker man att vidröra.
Frånvaron av kraftfulla reaktioner står i strid med beslut fattade av Internationell domstolen i Haag (ICJ) och FN:s generalförsamling, som slagit fast att alla FN:s medlemsstater är förpliktade att vidta effektiva åtgärder mot Israel om Israel inte upplöser alla existerande bosättningar och lämnar Västbanken. ICJ skrev i sitt beslut ”inom en snar framtid”. I FN:s generalförsamlings beslut heter det ”inom ett år”. Och tidsfristen gick ut i september förra året!
Sveriges regering valde att lägga ner sin röst i FN:s generalförsamling. Motiveringen var att man inte såg positivt på generalförsamlingens precisering av tidsfristen.
Men någon kritik mot ICJ:s formulering (”inom en snar framtid”) riktade den svenska regeringen inte. Inte heller sa man någonting om hur man såg på hur ICJ:s formulering ”inom en snar framtid” borde tolkas. Sveriges regering valde helt enkelt att försöka glida undan. Vilket i detta sammanhang innebar att, även denna gång, sluta upp vid kolonialstatens och Vita Husets sida.
Manöverns syfte var att skjuta undan frågan och att slippa göra någonting alls. Och den svenska regeringen har inte heller sagt någonting alls, om man bortser från lågmält tal om att kunna rikta sanktioner mot två enskilda ministrar i Netanyahus regering (Bezalel Smotrich, finansminister och Itamar Ben-Gvir, polis- och säkerhetsminister) som utmärkt sig för oförblommerad rasistisk och fascistoid retorik, och för öppet stöd till bosättarligornas våldskampanj och den brutala tortyren av palestinska fångar.
Denna inriktning på några enstaka enskilda ministrar, samtidigt som den israeliska förtryckande ockupations-och apartheidpolitiken mot Västbanken palestinska befolkning besparas kritik, har även av den israeliska oppositionstidningen Haaretz stämplats som upprörande hyckleri.
Om Sverige och andra europeiska stater menade allvar med sitt tal om en palestinsk stat inom ramen för en ”tvåstatslösning” skulle man naturligtvis i praktisk handling ha ställt sig bakom ICJ:s och generalförsamlingens beslut, och man skulle ha infört omfattande och kraftfulla ekonomiska och diplomatiska sanktioner mot kolonialstaten Israel för dess vägran att upplösa de illegala bosättningarna och för dess vägran att häva den illegala ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem. Men sådana sanktioner har lyst med sin frånvaro och om kravet på att inom en snar framtid häva ockupationen har inte ett knäpp hörts!
Utifrån en antikolonialistisk ståndpunkt är frågan om en acceptabel lösning för Västbanken inte på något sätt komplicerad: Israel måste lämna området (inklusive östra Jerusalem) och den palestinska befolkningen, understödd av FN, kan sedan i fria val utse ett politiskt styre och besluta om områdets framtid.
Utifrån Israels kolonialistiska ståndpunkt är lösningen en ”enstatslösning”, och staten skall enligt det israeliska parlamentet vara en ”judisk” stat. Den palestinska befolkningen skall ställas inför valet att acceptera en tillvaro som andra klassens medborgare inom ramen för ett förtryckande, rasistiskt apartheidsystem eller att ”frivilligt emigrera”. Och allt mer högljutt framförs av den israeliska högern att en massiv fördrivning av den palestinska befolkningen på Västbanken är det enda ”rätta” och ”realistiska”.
Den egentligen enda anständiga lösningen för Palestinas framtid
Naturligt är det så att en ”enstatslösning” kan utformas på ett helt annorlunda sätt än det sätt som förespråkas de styrande i dagens Israel. En ”enstatslösning” behöver inte betyda en kolonial och etniskt-religiöst definierad apartheidstat – från floden till havet. En ”enstatslösning” kan också betyda en anständig, sekulär och demokratisk stat – från floden till havet – där mänskliga rättigheter respekteras och där diskriminering på etnisk eller religiös grund är bannlyst.
Det är en sådan stat som de flesta palestinier syftar på när de förespråkar ett fritt Palestina.
En viktig sak, som palestinierna är noga med att understryka, är att till ett fritt Palestina skall alla de som fördrivits, och alla ättlingar till de fördrivna, ha rätt att återvända. Denna rätt slogs dessutom fast av FN redan 1949, men från arroganta kolonialstaten Israels sida har under alla år denna rätt konsekvent behandlats som luft.
Vad bottnar Israels och majoriteten av israelers starka motstånd mot tanken på ett fritt Palestina i? Uppenbarligen i att staten Israel från början till slut är en kolonial konstruktion och historiskt framsprungen ur ett kolonialistisk tidevarv och ett kolonialistiskt eurocentriskt synsätt. Som alltid vid genomförandet av ett kolonialistiskt projekt har ett herrefolkstänkande och ett rasistiskt förakt gentemot koloniserade befolkningen funnits med som ett grundläggande ideologiskt element, och något som genom åren och den kolonialistiska förtryckande praktiken förstärkts.
Genom den så kallade Balfour-deklarationen tillmötesgick kolonialmakten Storbritannien 1917 i hemlighet den i Europa bildade kolonialistiska (sionistiska) judiska rörelsen önskningar, och lovade den rörelsen ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. Den judiska befolkningen utgjorde 1917 omkring 10 procent av Palestinas befolkning. Palestina var då inte ens en del av det brittiska kolonialväldet, utan en del av det Osmanska riket med vilket Storbritannien befann sig i krig. Naturligtvis var Istanbul inte informerat om Londons planers för Palestina, och det var förvisso inte heller palestinierna..
Innehållet i Balfour-deklarationen kom tämligen omgående till världens kännedom, eftersom Leo Trotskij, folkkommissarie för utrikes ärenden i Lenins revolutionära socialistiska regering (som kom till makten i Ryssland i november 1917) lät publicera rubb och stubb rörande den tidigare regimens hemliga diplomatiska korrespondens och dokument.
Under Första världskriget erövrade Storbritannien, i allians med arabiska styrkor, Palestina, Transjordanien och nuvarande Irak från det Osmanska riket. Området gavs av Nationernas Förbund (NF, föregångare till FN) till Storbritannien som mandat att ”förvalta”. Det av europeiska stater dominerade NF ansåg att befolkningarna som bebodde Palestina, Jordanien och Irak inte var kapabla till självstyrelse. Med samma argument tilldelades Frankrike länderna Syrien och Libanon som mandat. De reella motiven var förstås imperialistiska, med andra ord ekonomiska, maktstrategiska och geopolitiska, och handlade inte alls om omsorg om folken i området.
Den koloniala sionistiska idén om en judisk stat fick vid denna tid inte alls någon massiv uppslutning från de judiska befolkningarna i Europas olika länder eller på andra håll i världen. Men under mellankrigstiden ägde ändå en inte obetydlig judisk invandring till det brittiska ”mandatet” Palestina rum. Inte minst de brutala trakasserierna och antisemitiska förföljelserna, som organiserades av nazisterna och andra reaktionära och antisemitiska strömningar i Europa, påverkade – i kombination med många staters avvisande hållning till att ta emot judiska flyktingar – strömmen av judiska emigranter till Palestina.
Det fanns bland de judiska invandrarna en riktning som förespråkade att judarna i Palestina skulle leva fredligt och harmoniskt med den palestinska arabiska befolkningen. Denna riktning bland de judiska immigranterna underströk också att judarna dessutom skulle leva ”tillsammans” med palestinierna, och inte bara fredligt ”bredvid”. Men den dominerande strömningen inom den sionistiska rörelsen hade ett ”settler-kolonialistiskt” perspektiv, vilket innebar att man strävade efter segregerade judiska bosättningar och ständigt expanderande territoriell kontroll. Detta skapade konflikter.
Under slutet av 30-talet lanserade det brittiska styret i Palestina en delningsplan. Palestina skulle delas upp i områden så att den judiska befolkningen i största möjliga mån skulle leva åtskild från den muslimska och kristna palestinska befolkningen.
Sionistiska företrädare hade visserligen siktet inställt på mer än vad britternas förslag innebar (ett förslag som ändå redan gentemot de sionistiska kolonialisterna var synnerligen generöst) men ställde sig ändå positiva eftersom delningsförslaget skulle om det förverkligades innebära etablerandet av något som kunde utgöra grunden för en framtida självständig (och utvidgad) judisk statsbildning.
Palestinska motståndsgrupper inledde ett väpnat uppror, som genom en blodig aktion slogs ned av britterna. Någon delning verkställdes dock inte.
Efter andra världskriget steg USA fram som den helt dominerande kapitalistiska stormakten, medan Storbritanniens och Frankrikes nedgång som kolonialmakter inleddes. Storbritannien lämnade 1948 Palestina, efter att 1947 det nybildade FN (där kolonierna i Asien och Afrika saknade representation) beslutat om en delning.
Här inställer sig förstås frågan med vilken moralisk rätt det då av USA och Europa helt dominerade FN hade att skänka bort palestinsk jord, territorium bebott av palestinier, till den välbeväpnade europeiska settler-kolonialistiska sioniströrelsen och i en”delningsplan” föranstalta om förflyttningar av palestinier som enligt delningsplanen ”hamnat” inom de sionistiska kolonialisternas område.
De sionistiska kolonialisternas väpnade förband inledde redan 1947 terroristiska aktioner mot palestinska byar, och målsättningen var att ta kontroll också över områden med städer och byar som enligt FN:s delningsplan skulle tilldelas palestinierna. Självsvåldigt utropade sionisterna den 14:e maj 1948 grundandet av staten Israel. Ett antal arabiska grannstater svarade med en minst sagt halvhjärtad och eländigt organiserad militär intervention. De välbeväpnade sionisterna (med nya vapen levererade från bland annat Tjeckoslovakien) visade sig vara helt överlägsna. Den enda välorganiserade arabiska styrkan var den jordanska, som stod under brittiskt befäl. Resultatet blev att Jordanien under täcket gjorde upp med israelerna och därigenom kunde riva åt sig större delen av Västbanken och östra Jerusalem; områden som enligt FN:s delningsplan skulle tillfalla palestinierna. En del av Västbanken, fram till västra Jerusalem, annekterades av Israel.
Här kan inskjutas att enligt FN:s delningsplan skulle Jerusalem bli ett FN-mandat, och FN skulle garantera de olika religiösa riktningarna möjlighet att verka fritt i anslutning till de för dem (islam, judendomen och kristendomen) viktiga platserna. Av detta blev inget.
Vad gäller Gaza-området (inklusive ett område längst med gränsen mot Egypten) skulle det enligt FN:s delningsplan tillfalla palestinierna. Större delen av området annekterades av israelerna, medan Egypten lade beslag (fram till 1967) på det område som idag utgör Gaza-remsan.
Också i norr (Galileen, uppe mot gränsen till Libanon) annekterade Israel ett område som enligt delningsplanen skulle tillfalla palestinierna, och omkring 750 000 palestinier fördrevs genom hot, mord och terror till flyktingläger i de angränsande arabstaterna.
Israels aktion resulterade i att den nygrundade staten 1949 lagt beslag på 78 procent av det palestinska territoriet. Då hade FN:s högste företrädare och förhandlare på plats i Palestina, svensken Folke Bernadotte, mördats av terrorister, närstående den israeliska regeringen – vilket inte hindrade att Israel diplomatiskt erkändes som stat. Så också av Stalins Sovjetunionen – och så småningom också av Sverige.
Erkännandet av Israel från stora delar av omvärlden innebar att upprättandet av en settler-koloni i Västasien fick grönt ljus.
Men samtidigt inleddes – under press från de förtryckta folkens frigörelsesträvanden – från och med 1940-talets andra hälft en våg av avkolonisering, som svepte över Asien och Afrika. En effekt av detta blev att många nya nu självständiga stater tog plats i FN:s generalförsamling, vilket i sin tur ledde till att kritiken mot kolonialstaten Israel fick en röst internationellt, som inte gick att tysta så lätt.
Blixtkriget som Israel inledde mot sina grannar 1967 ledde till att från Jordanien erövrades Västbanken och östra Jerusalem, från Egypten Gaza-remsan och från Syrien Golan-höjderna.
I krigets kölvatten fördrevs ytterligare omkring 300 000 palestinier.
Golan-höjderna har Israel förklarat vara annekterade (alltså även formellt införlivade med den israeliska staten). Vad gäller Västbanken och Gaza har dock kolonialstaten hitintills tvekat. Och detta av politiskt demografiska skäl. Tillsammans med de palestinier som idag lever inom staten Israels gränser (som andra klassens medborgare och utsatta för apartheidsystemets många former av diskriminering) skulle en formell annektering av Gaza-remsan och Västbanken medföra att den palestinska befolkningen i Israel inom en mycket snar framtid kan komma att utgöra en majoritet. Detta har varit grunden till kolonialstatens tvekan.
Från högljudda och inflytelserika sektorer i Israel förordas därför nu (som en ”lösning” på ”problemet”) en aktiv fördrivningspolitik. Efter att ha bombat Gaza-området till ruiner och grus, och sedan 2023 dödat minst 73 000 av invånarna, framförs idag ”lösningen” som palestiniernas ”frivilliga emigration”. Denna linje har från och till fått offentligt stöd från Trump-administrationen, som också uttryckt uppfattningar om sin egen och US-amerikanska kapitalintressens framtida självsvåldiga göranden på Gaza-remsan. Den israeliska krigsmaktens fortsatta och förstärkta närvaro har, förvisso icke överraskande, inte orsakat några hörbara invändningar från Trump-administrationens sida. Invånarnas tillvaro i Gaza-området är fortsatt outhärdligt och strypningen av humanitära insatser, liksom det fortsatta dödandet, speglar den israeliska strategin.
Israel har under två årtionden riktat flera bombkampanjer (med tusentals dödsoffer) mot den av Israel blockerade Gaza-remsan och 2023 gjorde Israels regering klart att syftet nu var att genomdriva ”en avgörande geopolitisk förändring i regionen”. Vi ser i dessa dagar hur denna tankegång fortsätter att implementeras på Gaza-remsan genom kolonialstatens strävan att driva den palestinska befolkningen till gränslös förtvivlan och desperation. De våldsamma attackerna mot Libanon och Iran, liksom expansionen in i sydvästra Syrien har också de uppenbart strategiska geopolitiska syften.
Även de nu intensifierade trakasserierna och våldet mot den palestinska befolkningen på Västbanken äger rum mot bakgrunden av en uttalad annekteringssträvan. Från flera regeringsmedlemmar uttrycks sympati för en fördrivningspolitik. Även från Trump-administrationen har explicit hävdats att Israel har en ”biblisk rätt till Samarien och Judeen” och den US-amerikanske presidenten har deklarerat att han stöder tanken på ”ett större Israel”. Vilket ibland har tolkats som syftande även på södra Libanon och ett område i sydvästra Syrien, och som förstås väckt stort jubel inom den israeliska högern.
Påståendet, som vi så ofta hör, att Israel som stat har ”rätt att existera”, blir ur demokratisk synvinkel minst sagt problematisk om man menar att kolonialism, diskriminering, rasism och apartheid är något som omvärlden måste acceptera. Den demokratiska opinionen i världen accepterade inte den rasistiska sydafrikanska apartheidstaten. Bojkotter, sanktioner och stöd till Sydafrikas befrielsekrafter bidrog till att apartheidstaten tvingades ge upp. Samma sak bör gälla den den rasistiska israeliska apartheidstaten.
Den israeliska kolonialistiska och rasistiska apartheidstaten måste liksom den sydafrikanska tvingas att upphöra. Den måste ersättas med en anständig, demokratisk och sekulär stat där diskriminering, etniskt förtryck och rasistiska trakasserier bannlysts. Med andra ord: För det geografiska området Palestina heter naturligtvis den enda anständiga, och ur demokratisk synvinkel självklara, politiska lösningen ETT FRITT PALESTINA – FRÅN FLODEN TILL HAVET!
