“Vi menar att vi kunnat visa på hur mordet blev utfört, och att allt pekar mot en krets av personer som åtminstone är medskyldiga”
—Anders Christiansen och Christian Kirk Muff
BOKEN – Anders Christiansen & Christian Kirk Muff: Murder Box – Lindhardt of Ringhof 2026 –295 sidor – Språk: Danska. Boken kan beställas i Sverige via t ex iMusic eller Adlibris (observera stora skillnader i pris!).
****
Det innebär ingen överdrift att påstå att de två grävande danska journalisterna Anders Christiansens och Christian Kirk Muffs nyligen utkomna bok Murder Box med största sannolikhet fört oss ett rejält steg närmare sanningen om mordet på Olof Palme.
Fyra årtionden har passerat sedan Sveriges statsminister sköts till döds i korsningen Sveavägen Tunnelgatan i centrala Stockholm. Mordutredningen har kantats av uppenbara underlåtelser, förvanskningar och mörkläggningar.
Författarna skriver att det var först efter det att åklagaren Krister Petersson 2020 lade ner förundersökningen (och i samma veva pekade ut Stig Engström som misstänkt gärningsman) som de på allvar tog sig an granskningen av de paramilitära Stay-Behind-grupperna i Stockholm. Detta föranledde också en granskning av förehavanden rörande högerextrema och fanatiskt Palme-fientliga kotterier och personer inom krigsmakten, polisen och underrättelsetjänsterna – och även av själva mordutredningens, SÄPO:s och den militära underrättelsetjänsten Musts förhållningssätt och ageranden omedelbart efter mordet, och under åren som förflutit.
I boken anger författarna att det som i hög grad bidrog till att leda in deras ansträngningar på Stay-Behind-spåret var upptäckten av en artikel publicerad i Aftonbladet 25 februari 2016. I den intervjuades en av de utredande poliserna, Allan Emretsson. Den då återstående spillran av utredare hade 2016 börjat frigöra sig från tidigare gällande tabun. Något som förvisso inte sågs med blida ögon bland många makthavare i det svenska samhället. Författarna citerar ur artikeln. (Murder Box, sid. 240):
Ett av spåren är organisationen Stay Behind och den så kallade Barbro-gruppen – som enligt vittnesuppgifter genomförde en övningsoperation i centrala Stockholm under mordkvällen.
‘Vi arbetar med att försöka följa upp de tips vi får in. De handlar inte bara om poliser utan också om Barbro-gruppen. Och där, i den kretsen, är det mycket svårt att komma in, eftersom de är så hemliga – och det ska de vara’”, säger Allan Emretsson. (Vår översättning tillbaka från danskan.)
Sedan 2020 har den danska duon arbetat i rasande fart. De har tillägnat sig den omfattande forskning som genom åren utförts av seriösa oberoende grävande granskare, som Gunnar Wall, Kari och Pertti Poutianen, Lars Borgnäs med flera. Författarna till Murder Box har även genomfört en stor mängd intervjuer med relevanta “informationsbärare”, som inte alltid varit lätta att spåra upp. Och de har nagelfarit mängder av förhörsprotokoll. Trots de skandalöst omfattande överstrykningarna i de utlämnade protokollskopiorna har de lyckats lägga pusselbit till pusselbit.
Resultatet, som de presenterat i sin bok har blivit ett lagt pussel där nu inte alltför många bitar förefaller fattas. Lösningens konturer framträder med övertygande tydlighet.
Författarna påvisar också att mordutredningen under de sista åren faktiskt var på god väg. Redan sedan 2013, med Dag Andersson som spaningsledare, inleddes en inriktning på det hemliga paramilitära nätverket Stay Behind, Barbro-gruppen, Palme-fientliga militärer, vapenfixerade högerextrema poliser och walkie-talkie-observationerna under mordkvällen. I och med att Krister Petersson tillträdde som åklagare accentuerades denna inriktning som ett de facto huvudspår.
Krister Petersson har gått till historien som åklagaren vilken pekade ut den medelålders Skandia-tjänstemannen Stig Engström som gärningsman och som den som samtidigt slog igen utredningen. I detta ligger faktiskt en viss tragik. För faktiskt var det så att Petersson och hans utredares intresse för Engström från början också grundat sig på en misstanke om att den senare kunde ha anknytning till Stay Behind, och faktum var att stora framsteg gjordes i utredandet av Stay-Behind-spåret! Något som varken Petersson, dominerande medier eller ledande politiker 2020 valde att på något sätt uppehålla sig vid – i samband med, och efter, nedläggningen av förundersökningen och utpekandet av Engström
Värt att notera är att varken Petersson eller någon av poliserna i utredningen i efterhand i något sammanhang hävdat att deras misstankar mot Stay Behind och Palme-fientliga militärer och poliser visat sig vara ogrundade.
Författarna till Murder Box påvisar att mordutredningens förfrågningar om Stay Behind och Palme-fientliga militärers förehavanden möttes med iskall och arrogant tystnad från SÄPO:s och den militära underrättelsetjänstens sida. Det var en stukad (och kanske skakad) åklagare och en förlägen och förmodligen frustrerad spaningsledare (Hans Melander) som i juni 2020 mötte pressen och meddelade att “det inte gick att komma runt Stig Engström”. Om Stay Behind inte ett ord.
Men Peterssons och Melanders utredare hade alltså kommit långt i blottläggandet av mängder av indicier som visade på sannolikheten av en politiskt motiverad konspiration bakom mordet på Olof Palme. Utredarna väjde inte ens undan för frågan om Hans Holmérs roll och dennes relation till Stay Behind.
Christiansen och Kirk Muff fäster i sin bok också uppmärksamhet på att flera tips och synnerligen relevanta uppslag valde mordutredningen under Holmérs ledning att vända ryggen och låta (inte sällan bokstavligen) försvinna. Ett i mängden handlade om ett anonymt skriftligt tips som inkom kort tid efter mordet. I en bandupptagning från ett spaningsledningsmöte kan Hans Holmér höras beskriva det inkomna tipset. I spaningsledningens protokoll daterat 7 mars 1986 står:
Dessutom har det kommit in ett tips om att fyra personer var inblandade i Palme-mordet, och att de kommunicerade med walkie-talkie. Då mordet var begånget fick bilar vid Birger Jarlsgatan och Norra Bantorget order om att göra sig klara för flykt” (Murder Box, sid. 179. Vår översättning från danskan.)
Krister Peterssons utredare försökte hitta det nedskrivna inlämnade tipset, men det visade sig vara spårlöst försvunnet. Holmérs spaningsledning lämnade inte heller över tipset till den utredningsgrupp, ledd av kommissarien Bert Melén, som under mars-april 1986 hade till uppgift att kartlägga tecken på att Olof Palme under mordkvällen (och dagarna innan) varit utsatt för övervakning.
Samma uppgift om flyktbilar vid Birger Jarlsgatan och Norra Bantorget dök upp i juli 1986. Bakgrunden var att exfrun till advokaten Ulf Hamacher, ledare för den fascistoida sekten SNF (Sveriges Nationella Förbund), i juni 1986 kontaktade utredningen med en uppgift om att Hamacher redan 2 mars, två dagar efter mordet, visat henne en skiss som beskrev hur mordet organiserats. Där fanns bland annat figurer med walkie-talkies placerade i olika gathörn. Hon kom också ihåg att det fanns överstrykningar, vilka hon förmodade dolde namn på personer.
Ulf Hamacher hade själv inte hört av sig till utredningen, men efter exfruns tips kallades han till förhör. Hans förklaring blev att skissen handlade om hans egna funderingar om hur mordet hade kunnat gå till.
I förhörsprotokollet står att läsa:
Själva mordet skulle ha gått till på så sätt att två män väntat vid biografen (…) Två män i var sin bil skulle ha väntat för att ta upp de två första vid Norra Bantorget och Birger Jarlsgatan. En femte person med walkie-talkie skulle ha fungerat som förbindelseman.” (Murder Box, sid. 232)
Utredarna följde inte upp det hela och någon sammankoppling med det borttrollade, i stort sett identiska, tipset från i mars gjordes uppenbarligen inte.
Det som gör Hamachers uppdykande värt att notera är också att två av hans fascistoida sekts medlemmar var de mest högprofilerade högerextremisterna och Palme-hatarna inom Stockholmspolisen, Carl Gustaf Östling och Stellan Åkerbring.
Tips om Östling som misstänkt delaktig i mordet inkom tidigt till utredningen. Östling var vapenexpert och vid sidan av polis också vapenhandlare. Han försåg under 1986 Holmér med bland annat kulsprutepistoler och pansarglas till spaningsledarens kontor. Han deltog också i Ebbe Carlsson försök till insmuggling av hemlig avlyssningsutrustning. I detta fall gick också direkta trådar till SÄPO, och från SÄPO till CIA:s buggningsgrupp i Stockholm. Morddagen begärde Östling sig utskriven (mot läkarnas inrådan) från ett sjukhus där han genomgått en blindtarmsoperation. Dagarna före mordet besöktes han på sjukhuset av sympatiserande piketbesättningar. Efter hemkomst besöktes han under eftermiddagen av flera poliser och en anställd vid FMV (Försvarets Materielverk). En av poliserna som besökt Östling under kvällen, knuten till en piketstyrka, ringde upp den medtagne konvalescenten Östling under natten och rapporterade att Olof Palme skjutits och avlidit.
Som vapenhandlare hyrde Östling ett kontor (tillsammans med sin affärskompanjon, majoren Ingvar Grundborg med bakgrund inom Försvarets Fabriksverk i Eskilstuna och som vid tidpunkten för mordet på Palme var säkerhetschef på Televerket i Stockholm) vid korsningen Regeringsgatan-David Bagares gata, där gärningsmannen förmodades ha passerat. C.G. Östlings lägenhet på Söder var ett formligt lager för allehanda vapen och ammunition. Många kollegor inom Stockholmspolisen tvekade inte att beteckna honom som nazist. Detsamma gällde om Östlings ideologiske kompanjon, den fanatiskt Palme-fientlige Stellan Åkerbring, som under 80-talets första hälft anordnade föreläsningsträffar med högerextrema “fosterländska” och Palme-fientliga teman för hågade Stockholmspoliser.
C.G. Östling hade också nära koppling till den militära underrättelsetjänsten. 1985 deltog Östling i en övning som gick ut på en fingerad likvidering av Sveriges överbefälhavare Lennart Ljung. Avsikten var att testa beredskapen mot fientliga (läs sovjetiska) likvideringspatruller. Rollen som “gärningsman” hade en fallskärmsjägare, som av Granskningskommissionen (SOU 1999:88) benämndes “Löjtnant X” och som vi här kallar X. Vid övningen nådde X, innan han blev igenkänd, ända fram till ÖB:s rum på försvarsstaben. Deltagare i övningen var också polismannen Per-Ola Karlsson, som under 1986 ingick i Hans Holmérs livvaktsstyrka och som senare även deltog i Ebbe Carlssons smugglingsförsök.
Högerextremisten C.G. Östling lämnade sommaren 1986 sin tjänst inom Stockholmspolisen där han bland annat verkat som skjutinstruktör. Under en period övertog han sin kompanjon majoren Ingvar Grundborgs jobb som säkerhetschef på Televerket (ett säkerhetsklassat arbete), men övergick snart till att ägna sig åt sin firma på heltid, det vill säga åt att sälja vapen och säkerhetsutrustning.
Mot bakgrund av att Östling dyker upp i många sammanhang med beröring till mordet på Olof Palme – men trots detta aldrig förhörts på ett seriöst sätt (han avled 2010 i Tyskland, dit han emigrerat) – har Granskningskommissionen ställt frågan om det fanns en rädsla för att närma sig Östling, och Christiansen och Kirk Muff understryker att kommissionens fråga måste anses i högsta grad berättigad. I Murder Box anförs en lång rad exempel på hur Östling undgått att ställas inför relevanta frågor och en seriös granskning. Vad gäller nazisten och Palme-hataren Stellan Åkerbring kallades han aldrig till ett enda förhör.
Tillbaka till flyktbilarna vid Norra Bantorget och Birger Jarlsgatan
Finns några vittnesuppgifter som tyder på att dflyktbilarna vid Norra Bantorget och Birger Jarlsgatan – som omnämns både i det anonyma tidiga tipset och av Ulf Hamacher – existerat i sinnevärlden?
Ja, det gör det.
Strax efter mordet närmar sig en kvinna söderifrån Norra Bantorget. Hon har varit på en operaföreställning och har sin bil parkerad på Norra Latins skolgård. Det hon då ser är hur en mörkklädd man kommer springande norrifrån in på Norra Bantorgets östra sida. (Sveavägen ligger öster om Norra Bantorget.) Framme vid Norra Bantorget stannar han upp och spejar. Strax kommer en vit bil som stannar till. En lång ljushårig man kliver ur och håller upp en bildörr. Den mörkklädde hoppar in och bilen försvinner i hög fart norrut.
Senare under natten väcks kvinnan av sin son som berättar att Olof Palme blivit mördad. Hon kontaktar omedelbart polisen.
Strax före klockan elva, en halvtimme innan mordet äger rum, observerar ett gift par en vit Renault parkerad på Wallingatan nära Adolf Fredriks kyrkogård, det vill säga mellan Norra Bantorget och Sveavägen. Det gifta paret parkerar sin bil intill den vita Renaulten. När mannen låser parets bil ser han att i den nedsläckta vita Renaulten sitter två mörkklädda män. De vrider på sig för att undvika att bli iakttagna, när de ser mannens blick riktad mot dem. Även kvinnan i paret blir varse männen. Både hon och hennes man uppger senare att de uppfattade männen som “obehagliga”.
Om det var samma vita bil som kvinnan vid Norra Bantorget iakttog var det alltså en Renault som hämtade upp den springande mörkklädde mannen. Kvinnan själv har sagt sig inte vara säker på bilmodellen och hon begärde därför att tillsammans med utredarna att få studera bilder på olika tänkbara modeller. Christiansen och Kirk Muff skriver att de inte funnit något som tyder på att kvinnans önskemål tillmötesgicks av mordutredningen.
Vad gäller en flyktbil vid Birger Jarlsgatan iakttar en annan kvinna några minuter efter mordet en blå Opel-kadett (årsmodell 1980) parkerad vid Snickarbacken, på Birger Jarlsgatans västra sida. Hon är mycket säker på modellen därför att hennes man har en likadan. I bilen sitter en ensam man. Plötsligt kommer en annan man springande från trappan som leder från Regeringsgatan ner till Snickarbacken. Han hoppar in i bilen, och river samtidigt av sig sin mössa. Hans hårfärg har kvinnan beskrivit som mellanblond. Bilen avlägsnar sig sedan i hastigt i riktning söderut.
Vid Snickarbacken iakttogs också den man som den kända så kallade “fantombilden” ska föreställa. 1987 anmälde en kapten i den svenska krigsmakten (vi kallar honom Arne) att han trodde att fantombilden föreställde hans kollega, nämligen C.G. Östlings samarbetspartner X vid övningen på försvarsstaben. Arne kände X mycket väl.
Det var naturligtvis inte endast på grund av utseendelikheten som Arne vände sig till mordutredningen. Dels visste han att X var oerhört erfaren med vapen, dels kände han till X:s inställning till Olof Palme och dels hade Arne dagarna innan mordet deltagit i en mycket speciell övning, förlagd till Gotland, tillsammans med X. Deltagarna var under övningen civilklädda och beväpningen bestod av handeldvapen, revolvrar och pistoler. Och av avgörande betydelse för Arnes misstanke var att X tillsammans med en handfull likasinnade deltagare avvikit från övningen under morddagen. Klockan 12.00 hade de med flyg begivit sig till Stockholm.
Att det med största sannolikhet inte var den mörkhårige X som kastade sig in i den blå Opel Kadetten står klart. Men, påpekar Christiansen och Kirk Muff, det skulle ha kunnat vara så att han haft en övervakande och samordnande roll och därför befunnit sig på platsen där gärningsmannen skulle tas upp av en flyktbil. Och då blivit iakttagen av vittnet, en ung kvinnlig konstnär.
Christiansen och Kirk Muff redogör i sin bok för en intervju de genomfört med en annan officer, som de kallar Lars. Lars var 1986 polis men också officer i reserven. Och även han var en av deltagarna i övningen på Gotland.
Liksom Arne valde Lars att höra av sig till mordutredningen, men han gjorde det mycket senare (2017). Lars hade tidigare arbetat tillsammans med spaningsledaren Hans Melander. Med honom ville han ha ett samtal men ville inte att samtalet formellt skulle benämnas förhör.
Innehållet i protokollet från samtalet mellan Melander och Lars är i stor utsträckning dolt av maskeringar, men Christiansen och Kirk Muff har själva kontaktat Lars, som gick med på en intervju. Dock utan entusiasm.
Lars berättar att löjtnanten X och en grupp kring honom utmärktes av en djup fientlighet gentemot Olof Palme, och att gruppen avvek under morddagen och begav sig med flyg till Stockholm. Han nämner också beväpningen (revolvrar och pistoler) och att X hade en revolver av samma slag som den revolver gärningsmannen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan använde.
Övningen på Gotland handlade om strid mot en ockuperande fiende, i klartext om likvidering av sovjetiska militärer. Löjtnanten X var också, bland annat, utbildare i bekämpning av så kallade “spetsnazsoldater”. Beslut om att bilda en särskild så kallad B-styrka hade fattats. En B-styrka agerar under en övning som fiendestyrka. Till exempel skulle en B-styrka kunna agera som sovjetiska spetsnaz-soldater. Som medlem i denna B-styrka var X självskriven.
X var fallskärmsjägare från Karlsborg och det finns även en uppgift om att blivande fallskärmsjägare (under utbildning) veckan före mordet på Palme skulle ha övat i Stockholm. Förutsättningen för övningen var att Sovjetunionen ockuperat Stockholm och delar av Mälardalen, Deltagarnas uppgift var att “likvidera informationsbärare”, det vill säga att ta livet av svenskar som var i besittning av information som kunde intressera ockupationsmakten. En bandupptagning med tipset om “likvideringsövningen” som inlämnats till utredningen uppdagades av utredarna 2016. Uppenbarligen hade det tidigare inte föranlett någonting i utredningsväg.
Åter till den blå opeln. Krister Peterssons utredare fann bland dokumenten en anmälan från 1 mars 1986 om en blå Opel-kadett. I anmälan angavs förmodligen (Överstrykningar omöjliggjorde för Christiansen och Kirk Muff att exakt avgöra förseelsens karaktär) på något sätt varit otillbörligt parkerad (eller att något annat klandervärt förekommit) utanför en hemvärnslokal norr om Stockholm. Polisen hade av anmälaren kontaktats klockan 23.35, det vill säga nästan exakt ett dygn efter mordet.
Anmälaren, som 1986 var 21 år gammal, uppgav i sin anmälan bilens registreringsnummer och att förseelsen skulle ha ägt rum mellan 23.20 och 23.25. Tidangivelsen gjorde uppenbarligen utredarna misstänksamma. Den framstod, med tanke på att skottlossningen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan ägde rum 23.21.30, som ett försök att skapa ett alibi.
Palmeutredningen kallar 2018 anmälaren, som till polisen framfört synpunkter rörande en Opel-kadett vid hemvärnslokalen 28 februari 1986, till förhör. Han har svårt att minnas anledningen till att han kontaktade polisen om den blå bilen ett dygn efter mordet. Det hade i alla fall inget att göra med Palme-mordet att göra, hävdar han. Han vill också mena att när han kontaktade polisen hade han inte ens kännedom om att mordet ägt rum! Något som lär ha sänkt hans trovärdighet i utredarnas ögon ytterligare.
Förhöret är hårt maskerat med överstrykningar och mycket mer har Christiansen och Kirk Muff inte kunnat utläsa. De följer dock upp med forskning kring mannen och finner bland annat ett bröllopsfoto. På det kan man se att mannen bär ett märke föreställande en örn. Detta märke tilldelas fallskärmsjägare efter avklarad utbildning.
2019 förhör Palme-utredningen ägaren till den blå opel-kadetten. Han har med sig en advokat till förhöret. Trots att han inte kallats till förhör som formellt misstänkt.
Opelägaren, som Christiansen och Kirk Muff väljer att i boken kalla “Räven”, var 1986 29 år. Han säger enligt protokollet att han inte minns något om sina göranden kring tidpunkten för mordet.
Mycket var, som alltför ofta, överstruket i protokollskopian som författarna fått ut. Men de kunde se att förhöret plötsligt började handla om Stay Behind. Därefter vidtog nya maskningar. Synligt i den generöst svärtade protokollskopian var dock att Räven fick frågor om han kände en rad namngivna personer. Det påstod Räven, på ett raljerande sätt enligt det bandade förhörsprotokollet, att han inte gjorde.
Det mordutredarna när de förhör Räven uppenbarligen inte känner till är att han tidigare förhörts även av både SÄPO och den militära underrättelsetjänsten Must. Detta med anledning av att 2014 hade ett hemligt nätverk bestående av omkring 60 personer med otillbörligt stort intresse för militära anläggningar uppdagats. Upptäckten hade sin upprinnelse i att då en ledande person i nätverket (Claes Bergesjö, med bakgrund i flygvapnet) avlidit hade anhöriga i dennes lägenhet påträffat dokument och andra ting som föranledde dem till att kontakta SÄPO och Must.
Bergesjö och Räven (som även han hade en militär bakgrund) var uppenbarligen nätverkets ledande duo. SÄPO fann att andra medlemmar i mail hade uppmanat Räven att städa upp efter Bergesjö, kopiera vad som fanns i hans datorer och därefter rensa hårddiskarna. Dessutom uppmanades Räven att se till att vapen undanskaffades, bland annat en revolver av märket Smith & Wesson.
Räven förhördes av SÄPO första gången 2017. I förhören framgick att nätverkets kärna bestod av medlemmar i en organisation vid namn Frivilliga Radioorganisationen (FRO). I ledningen för FRO fanns en kvinna med bakgrund inom FRA (Försvarets Radioanstalt). Hennes namn var Barbro Sagnell (avliden 2000) och hon använde FRO (som tillhörde totalförsvaret) bland annat till att rekrytera medlemmar till en av Stockholms “gräsrotsgrupper” inom Stay Behind. Denna grupp gick under namnet “Barbrogruppen”. Barbro Sagnells fientlighet gentemot socialdemokratin och all vänster var känd som minst sagt djup.
Att Barbrogruppen var verksam i centrala Stockholm under mordkvällen har IB-mannen med Stay-Behind-anknytning Donald Forsberg upplyst Krister Peterssons utredare om. Andra indikationer på att det var så finns också.
Den tidigare chefen för SÄPO:s kontraspionage Olof Frånstedt skriver i sina memoarer (Spionjägarna del 2: Säpo, IB och Palme) att han stötte på Sagnell och hennes IB-uppbackade grupp första gången vid mitten av 70-talet. Han skriver också att det första han “med en rysning” kom att tänka på när han fick höra att Olof Palme mördats i centrala Stockholm var Barbrogruppen och Stay Behind.
Nå, också i SÄPO-förhören (liksom i förhöret som mordutredarna höll med honom 2019) kommer Räven in på Stay Behind. Han säger i förhöret att han om Stay Behind kan berätta hur mycket som helst. Han får frågan om han själv tillhör Stay Behind, och svarar då att det gör han inte. Men han tillägger att om han vore medlem skulle han ändå inte uppge det till förhörarna (Murder Box, sid. 186).
SÄPO:s och Musts förhör och undersökningar rörande Rävens nätverk handlar alltså inte alls om mordet på Olof Palme och/eller om den blå opel-kadetten. Det som intresserar SÄPO och Must är Rävens och hans nätverks märkliga intresse för militära anläggningar. 2024 döms Räven till 140 timmars samhällstjänst för grov orättmätig befattning med hemligt material.
Rimligen kunde Krister Petersson 2019 ha beslutat om att anhålla både Räven och mannen som försökte ge Rävens blå Opel alibi, utifrån misstanke om delaktighet i mordet på Olof Palme. Så skedde dock inte och ett år senare handlade allt om Stig Engström.
***
J. B. Lindqvist, en svensk granskare av mordet på Olof Palme, har undersökt om en taktik liknande den som den högt placerade US-amerikanske president- och CIA-rådgivaren Edward Luttwak rekommenderat i en bok (Coup d’état: A Practical Handbook) kan skönjas som tillvägagångssätt bakom det som ägde rum i centrala Stockholm kvällen den 28 februari 1986 (Lindqvist; X-A White Paper, 2024). Luttwak rekommenderade att ett för kuppen relevant område bör avskärmas och att angreppet, som kan innefatta likvidering av motståndare, måste ske inom ett område där kuppmakarna kan agera utan allvarliga störningar. Lindqvist menar sig ha funnit mycket som tyder på att en sådan taktik tillämpades i samband med mordet på Olof Palme. Och i detta har han fått medhåll av författarna till Murder Box.
En yttre “box” förefaller ha utgjorts av ett område avgränsat i väster av Vasagatan/Norra Bantorget, i öster av Birger Jarlsgatan, i norr av Tegnérgatan och i söder förmodligen av Tunnelgatan. Möjligen kan den södra gränsen för den yttre boxen ha gått så långt söderut som till Klarabergsgatan. Detta med tanke på en speciell händelse där, som Christiansen och Kirk Muff redogör för.
En inre box, inom vilket mordet var planerat att äga rum utgjordes förmodligen av Sveavägen mellan Tegnérgatan och Tunnelgatan. Alternativa skyttar fanns på båda sidorna om Sveavägen. Paret Palme hade anlänt till biografen Grand norrifrån, efter att ha tagit tunnelbanan från Gamla Stan till stationen Rådmansgatan. Om de valt att ta tunnelbana hem från Rådmansgatan hade de under promenaden norrut från biografen passerat Tegnérgatan, och Olof Palme hade då förmodligen mördats där. Observationer under kvällen i det området (norr om biografen) av walkie-talkie-män och fordon tyder på detta.
Om paret Palme valde att gå söderut skulle en skytt placera sig vid Dekorima (östra sidan av korsningen Sveavägen-Tunnelgatan) och en alternativ skytt på den andra sidan Sveavägen. Kanske omedelbart söder om korsningen Sveavägen-Adolf Fredriks kyrkogata om korsningen Sveavägen-Tunnelgatan på den västra sidan om Sveavägen (där en välbesökt bankomat var placerad) bedömdes som alltför “befolkad”. Faktum är att paret Palme aldrig korsade Adolf Fredriks kyrkogata utan sneddade över Sveavägen innan de nått fram till korsningen. Enligt en sköterska på Sabbatsbergs sjukhus uppgav Lisbeth Palme under mordnatten att det var Olof som ville gå över från Sveavägens västra sida till den östra.
Flyktbilarna skulle om paret Palme gick söderut dirigeras till Birger Jarlsgatan (Snickarbacken) och Norra Bantorget.
Författarna till Murder Box redogör för den rikliga mängden observationer av walkie-talkie-män och andra tecken på övervakning som gjordes under mordkvällen i kvarteren omkring biografen Grand. Sådana observationer hade dokumenterats reda under mars-april 1986 av en särskilt utsedd grupp av utredare under ledning av SÄPO-kommissarien Bert Melén, men resultatet hade ignorerats av både Hans Holmérs ledningsgrupp och av SÄPO-ledningen. Dessutom undanhölls Melén information av Holmérs spaningsledning. Ett exempel var information om tipset som inkom första veckan i mars 1986, om walkie-talkie-kommunikation och om flyktbilarna vid Norra Bantorget och Birger Jarlsgatan.
Christiansen och Kirk Muff har dragit slutsatsen att det under mordkvällen pågick en övning av något slag, där övervakning och ett fingerat angrepp mot Palme ingick. Uppenbarligen hade några av deltagarna bestämt sig för att förvandla övningen till en skarp aktion.
Att inte alla deltagare i aktionen var införstådda med att Palme skulle dödas tyder en observation som två kvinnor gjorde på Klarabergsgatan ett par minuter efter att mordet ägt rum. Tre män sprang i panik och kastade sig in i en sportbilsliknande bil. En av männen skrek upprepade gånger: “Han (eller de) skulle ju inte döda honom”. Bilen körde sedan i hög hastighet österut, i riktning mot Sergels torg.
Kvinnornas vittnesuppgift förvanskades och de har aldrig hörts av mordutredningen. Den tipsmottagande polisinspektören hade, enligt vad Christiansen och Kirk Muff erfarit från en enligt dem mycket trovärdig källa, en bakgrund i den militära underrättelsetjänsten IB. Han kom redan i mars att själv förhöras av kollegor knutna till Palme-utredningen. Detta med anledning av att det framkommit att hans telefonnummer (hem och till polishuset) fanns i den under en period misstänkte så kallade “33-åringens” adressbok. Polisinspektören nekade till att börja med till bekantskapen med den högerextreme och Palme-fientlige 33-åringen, men efter några förhörsomgångar kröp sanningen fram.
Polisinspektören blev senare misstänkt för nattliga inbrott i polishuset och otillbörligt intresse för arkiverade förhörsprotokoll. En ny våg av inbrott ägde rum hösten 1987 och en hotbild konstaterades mot en polis som varit aktiv i hanteringen av fallet med polisinspektören och 33-åringen. Under en tid övervägdes att ge den utsatte polisen livvaktsskydd.
Victor Gunnarsson (“33-åringen”) flyttade till USA och mördades där under märkliga omständigheter 1993.
Ett annat exempel som kan tyda på att mordet hade någon form av koppling till en övning av något slag är en konversation som fotografen Åke Malmström råkade få höra på sin polisradio. (Murder Box, sid 162; exemplet uppmärksammades först av Lars Borgnäs i boken En iskall vind drog genom Sverige; mordet på Olof Palme, sid. 444-445).
Malmström arbetade för Dagens Nyheter och hade under mordkvällen bevistat ett arrangemang med anknytning till yrket. Han lämnade tillställningen cirka 23.30, omkring tio minuter efter det att skottlossningen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan ägt rum. Han tog sig till sin bil som stod parkerad lite drygt en kilometer nordväst om mordplatsen.
Följande sin vana slog han efter att ha satt sig vid ratten omedelbart på den polisradio han hade i bilen; ett redskap i en nyhetsfotografs yrkesutrustning. Klockan var då cirka 23.35.
Strax kan han höra en märklig konversation som radion fångar upp. Malmström tycker inte att det korta samtalet liknar ett samtal mellan poliser:
Man 1: Hallå däruppe. Hur är det?
Man 2: För jävligt kallt.
Man 1: Statsministern skjuten.
—Lars Borgnäs – En iskall vind, s.445
När Man 1 talar hörs inget bakgrundsljud. När Man 2 talar hörs stoj i bakgrunden. Båda talar svenska helt utan brytning. Man 1:s röst är, när han meddelar att “statsministern är skjuten”, lugnt konstaterande.
Ingen ytterligare konversation kunde höras. Vilket tydde på att att en kommunikation utanför polisens ordinarie av någon tillfällig orsak tagits upp av Malmströms polisradio.
Åke Malmström kontaktar några dagar senare Palme-utredningen och berättar om det märkliga samtalet. Därefter hör han ingenting, förrän drygt ett år senare. En polis ringer upp honom och förtäljer att hans tips av en tillfällighet nyss hittats i ett låst skåp.
Dokument visar att en utredare sedan av någon ej redovisad anledning ifrågasatte Malmströms trovärdighet. Malmström lämnade in sin polisradio för undersökning. Resultatet blev så småningom att en utredare kom fram till att det kunde vara så att radion hade förmåga att ta upp polisens kommunikation. Det vill säga just det som Malmström hade sin polisradio till! Med andra ord landade Malmströms tips i en ickeutredning.
***
Christiansen och Kirk Muff nämner också att redan 1987 skrev författaren och journalisten Bjarne Moelv om att flera trovärdiga och välinformerade källor meddelat honom att mordet ägde rum inom ramen för en kuppberedskapsövning. Han hade sedan tidigt 70-tal forskat och skrivit om underrättelsetjänster och mer eller mindre hemliga strukturer och var till vardags journalist på den socialdemokratiska Eskilstuna-tidningen FOLKET.
Moelv hade vid tiden för mordet på Olof Palme vunnit stor respekt för sin granskande verksamhet och sitt skrivande. Efter mordet kontaktades han av tre skilda personer med erfarenheter från de hemliga strukturernas insida. Det Moelv från dem fick veta var just att mordet skett inom ramen för en beredskapsövning som handlade om kuppförsvar. Förutsättningen var konkret, enligt Moelvs källor, att “fienden” var inriktad på att likvidera ledande politiker, myndighetspersoner och höga militärer som inledning till en planerad invasion/ockupation. Detta till skillnad från förutsättningen för den tidigare nämnda jägarövningen som ju handlade om att en svensk okonventionell militär grupp skulle likvidera svenska “informationsbärare” i ett läge då ett område (Stockholm med omnejd) redan ockuperats.
28 februari 1986 fanns inom ramen för övningen uppenbarligen en fraktion som bedömde det som möjligt (på grund av “förståelse” från i det svenska samhället mäktiga krafter) och önskvärt att övergå till “skarp” aktion. Tiden var inne för att likvidera “informationsbäraren”. Något möte med Gorbatjov, som var planerat att äga rum i början av april, skulle inte tillåtas.
En liknande övning som den som enligt Moelvs källor var planerad att äga rum natten mellan 28 februari och 1 mars 1986, även den gemensamt regisserad av militär och polis, skulle, fortfarande enligt Moelv, ha genomförts några år tidigare. De delar av svensk militär och polis som var involverade skall ha varit mycket nöjda. Vilka delar av svensk militär, polis och underrättelsetjänst som var involverade i övningen 28 februari 1986 har vi ännu ingen exakt kunskap om. Inte heller har vi kunskap om vilka utländska krafter (USA, Storbritannien, NATO, Sydafrika, Israel etc.) som eventuellt på något sätt var understödjande bakom planen på att omvandla övningen 1986 till en “skarp” aktion.
Om det han fått veta om mordet skrev Bjarne Moelv 1987 på Dagens Nyheters debattsida. Hans källor har, enligt Moelv, vidhållit det de berättade för honom 1986 och 1987. En av källorna har korrigerat sig såtillvida att han ändrat en tidig uppgift om att Palme dödades “av misstag”. Det fanns en planerad avsikt att döda Palme, ville källan senare betona. Det fanns alltså en grupp bland deltagarna som bestämt sig för att se till att övningen skulle övergå i skarpt läge. Olof Palme skulle likvideras.
***
Christiansen och Kirk Muff reser också frågan om märkligheterna, förvirringen och kaoset på polisens sambandscentral under mordnatten kan förklaras med att några där var införstådda med att en övning skulle äga rum och att det initialt skapade stor förvirring när skeendet tydde på att övningen omvandlats till en skarp aktion.
Det var polismannen Ulf Helin som, i egenskap av radiooperatör på sambandscentraler (SBC) cirka en minut efter det att skottlossningen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan tog emot beskedet, från Järfälla Taxis receptionist, om att en taxichaufför vid brottsplatsen bevittnat att en man skjutits.
Ulf Helins ordinarie arbetsplats var Södermalmspiketen 3230. Men det hände inte sällan att han gjorde inhopp på sambandscentralen (SBC). Av kollegor omvittnades han som en synnerligen kompetent piketpolis och en duktig radiooperatör.
Varför han just den 28 februari inte tjänstgjorde i piketen, som hade arbetspass under mordkvällen, har Helin i en intervju inte kunnat förklara.
Helin, som strax efter mordet gick vidare i karriären och befordrades till kriminalinspektör och som efter kort tid gick vidare till Stockholmspolisens livvaktsstyrka var under 80-talet medlem i högerextremisten C.G. Östlings revolverklubb (Stockholms försvarsskytteförening). Han har även varit medlem i Barbro Sagnells Frivilliga Radioorganisationen (FRO). Enligt en upplysning som Christian Kirk Muff lämnat till eFOLKET, finns Helin med på en (odaterad) FRO-medlemslista. Dessutom har han enligt Kirk Muff i en opublicerad intervju, som författarna till Murder Box gjort med honom, bekräftat att han varit medlem i FRO.
Om han 28 februari tillhörde en grupp av poliser som informerats om att en kuppövning skulle äga rum, och om han inom ramen för övningen tilldelats någon uppgift, vet vi inte. Men det finns tecken som tyder på det.
Efter att ha tagit emot telefonsamtalet från Järfälla Taxi radade Helin upp en serie av märkliga beteenden och direkta brott mot regelboken. Han avbröt kontakten med receptionisten utan att begära att få direkt kontakt (via receptionens radio) med chauffören på brottsplatsen, vilket skulle ha kunnat vara lätt ordnat. Han kontaktade inte heller, som regelboken föreskrev, den arbetsledande radiooperatören och han vidtog inga åtgärder för att igångsätta protokollskrivning tillsammans med minst två ytterligare radiooperatörer (vilket regelboken också föreskrev).
Egentligen skulle han också behålla kontakten med med den uppringande receptionisten (och chauffören på brottsplatsen) tills dess att de polisbilar han larmat anlänt till brottsplatsen. Så skedde inte. Han gick ut med ett larmanrop till bilarna i centrala Stockholm först efter det att han avbrutit samtalet med receptionisten på Järfälla Taxi. Dessutom avbröt han kontakten med de två piketer som svarat på hans anrop och som han skickat till korsningen Sveavägen-Tunnelgatan innan någon av dem hunnit fram till brottsplatsen. Den ena, hans “egen” 3230, befanns sig då den besvarade anropet vid Sergels-rondellen (ca 600 meter från brottsplatsen) och var efter endast en halv minut på brottsplatsen. Men Helin såg sig inte föranledd att behålla kontakten med sina arbetskamrater i piketen 3230 i ens en halv minut. Detta trots att han i efterhand ältat att hans stora problem handlade om att få en “bekräftelse” på att en skjutning faktiskt ägt rum. En bekräftelse som han tämligen omgående hade kunnat få om han behållit kontakten med 3230 ytterligare några tiotal sekunder, och som han också hade kunnat få om han bett Järfälla Taxis receptionist att sätta honom i kontakt med chauffören på brottsplatsen.
Efter att ha skickat piketerna till brottsplatsen bestod Ulf Helins insats i stort sett i att med armarna i kors beslutsamt invänta “bekräftelsen”. Att larma ambulans var inget som föll honom in. I en intervju har han senare motiverat detta med att han inte ville “dra igång en stor apparat innan han fått en bekräftelse”. Misstron mot Järfälla Taxis receptionist tycks ha varit betydande … eller kan det ha varit så att han utgick ifrån att det handlade om en fingerad skjutning inom ramen för en övning?
Ytterligare en märklig och viktig sak måste här påpekas: Allt tyder på att Ulf Helin inte, så som han påstått, gick ut med sitt larmanrop (som piketerna besvarade) omedelbart efter det att han avslutat sitt samtal med Järfälla Taxi.
I stället tyder allt på att larmet fördröjdes med åtminstone närmare en minut, och kanske till och med mer än en och en halv minut. Att en fördröjning på åtminstone närmare en minut ägde rum står fullständigt klart efter en analys av två taxichaufförers, flera mordplatsvittnens och tre polisers vittnesmål. Dessutom pekar händelseförloppet på sambandscentralen i samma riktning. Länsalarmeringscentralen (LAC) får så sent som omkring 23.25.00 beskedet (från radiooperatören Jan Hedlund) att man på SBC inte känner till något om skottlossningen i korsningen Svea-vägen-Tunnelgatan; trots att Helin hävdat att larmet gick ut utan dröjsmål, cirka 23.23.00. Granskningskommissionen (SOU 1999:88) håller därför öppet för att larmet kan ha varit fördröjt med två minuter.
Vad kan fördröjningen från Ulf Helins sida ha berott på? Förmodligen på hans påstådda behov av en “bekräftelse”. Vi har tidigare nämnt att Helin, i strid med regelboken, inte informerade arbetsledaren bland radiooperatörerna (som denna natt hette Anders Thornestedt). Istället tog han av oklar anledning direkt kontakt med skiftbasen för hela arbetsstyrkan på SBC, Hans Koci. De två, Helin och Koci, enades om att invänta en “bekräftelse”.
Kontakten mellan Helin och Koci skedde, enligt dem själva och även enligt andra på SBC, på så kallad snabbtelefon. Enligt Helin ägde snabbtelefonsamtalet med Koci rum efter det att han gått ut med larmanropet och beordrat piketerna till brottsplatsen. Men mycket tyder på att det var tvärtom, och att detta kan vara förklaringen till fördröjningen.
Christansen och Kirk Muff citerar i Murder Box (sid. 146) ur en av de intervjuer som Kari Puotianien gjorde med Helin till boken Inuti Labyrinten (1995):
I boken Inuti Labyrinten – som handlar om polisens agerande under mordnatten – säger han (Ulf Helin) till författaren (Kari Poutiainen): ‘Jag fick den antydan om att … att det kunde vara … skarpt, så att säga.’”
Det Ulf Helin talar om är kollegor bland radiooperatörerna givit honom rådet att beakta att uppgiften från Järfälla Taxi kunde vara baserad på en “skarp” händelse. Kollegan hette Birgitta Brolund och var bland operatörerna i rummet placerad nära Ulf Helin. Enligt Helin bröt hon in med sitt råd i samband med att han samtalade med kommissarien Christian Dalsgaard (numera avliden), som från sin bil ute på stan sökt kontakt. Det finns emellertid starka skäl till att ifrågasätta att Brolunds råd gavs i samband med ett samtal med just Dalsgaard. Bland annat för att Dalsgaard med bestämdhet alltid hävdat att samtalet aldrig ägde rum!
Dessutom hade Helin i en tidigare intervju som Poutiainen gjort med honom sagt att Brolund kommit med sitt råd innan han besvarade Dalsgaards signalering om att han ville ha kontakt. Och för det tredje förefaller det lite märkligt om Brolund skulle ha gått in med sitt råd i samband med Helins samtal med Dalsgaard – om det nu överhuvudtaget ägde rum – med tanke på vad Helin sagt att samtalet med Dalsgaard handlade om.
Dalsgaard har också pekat på det absurda i att han skulle ha dröjt i två minuter efter larmanropet (vilket Helins dokumentation i form av ett så kallat ingripandemeddelande indikerar) innan han kontaktade SBC för att höra om han skulle engagera sig i fallet med skottlossningen. Enligt Dalsgarad begav han sig omedelbart från Kungsträdgården (där han befann sin när han hörde Helins larmanrop) i riktning mot brottsplatsen, och det gjorde han utan att kontakta SBC. Det ingripandemeddelande som finns dokumenterat har Dalsgaard menat avser ett anrop han gjorde uppifrån David Bagares gata i samband med att han talat med vittnet Lars Jeppsson.
Troligast förefaller det vara att Birgitta Brolund gick in med sitt råd med anledning av Helins samtal med Koci, som handlade om att man skulle avvakta en “bekräftelse”.
Det kan vara idé att, för att underbygga det ovan sagda, citera lite utförligare ur Poutiainens intervju med Helin (som också finns medtagen i Kari Poutiainens nya bok Den Hemliga alliansen, sid. 710-711):
Jag (KP): Tidigare när du sa att du tog in Dalsgaard, sa du att det var Birgitta Brolund som uppmanade dig att ta in honom.
Helin: Neej, det tror jag inte jag sa. Utan hon menade då att … det jag hörde samtidigt som jag pratade med Dalsgaard, att det kan stämma … eller det kan ligga något i det här. Nu kommer jag inte ihåg, det var så länge sen. Men nånting i den stilen att hon sa: ‘Det kan vara äkta det här. Det stämmer nog’ eller något i den stilen. Jag fick den antydan att … att det kunde vara … skarpt så att säga. Och samtidigt som jag pratade med honom då, därför så … sa jag åt han att åka till platsen.
Jag: Att du tog in honom då, det var för att han ville komma in eller?
Helin: Ja, han frågade vad det var. Om det var nånting för honom det där. Han var ju yttre kommissarie då.
(…)
Jag: Och sen kom alltså Birgitta Brolund då, när du höll på och pratade med honom och …
Helin: Ja, jag hörde att hon sa det, där nerifrån då.
Jag: Ifrån sitt bord alltså?
Helin: Ja.
Jag: Jaha. Sa vadå? Att …?
Helin: Ja nånting i stil med att det kan stämma det där eller så.
Jag: Stämma? Vad menade hon med det?
Helin: Jag kan alltså inte ordvalet nu, det kommer jag inte ihåg, men att det kan stämma det här att det är nån som är skjuten eller att det är nån form utav … ja, eller att det var nån som var skjuten.
Jag: Jaha, att det kan stämma. Men det hade ju du fått reda på redan innan … ifrån den här som ringde från Järfälla Taxi?
Helin: Ja, men det var så att säga inte bekräftat.
Jag: Så du menar att hon …
Helin: Hon hade fått ytterligare en indikation på det. Jag vet inte hur hon hade hade fått det.
Brolund har uppenbarligen registrerat Helins skepticism. Men hon har själv tagit del av någon uppgift som gör att hon vill råda Helin till att ta Järfälla Taxis uppgift på större allvar. Hon säger saker som “det kan vara äkta” och “det kan ligga något i det där”. Ulf Helin tolkar det som att hon menar att “det kan vara skarpt”. Ordalydelsen i hennes inbrytning tyder på att den förmodligen ägt rum i samband med att Helin diskuterade behovet av en “bekräftelse” med skiftbasen Hans Koci.
Det verkar som att Ulf Helin inte betvivlar att något ägt rum som Järfälla Taxis chaufför uppfattat som att en man blivit beskjuten och skadats, vilket han (Helin) upplysts om av receptionisten. Men att Helin misstänker att det kan handla om en fingerad attack och om någon som simulerar beskjuten.
Samtidigt är det värt att notera att Ulf Helin själv inte lägger två strån i kors för att skaffa fram en “bekräftelse” eller någon säker information om vad som faktiskt inträffat. Varför han beter sig så är minst sagt uppseendeväckande, och möjliga orsaker till hans beteende är värda att begrunda.
Brolunds uttryckssätt antyder att hon kan förstå Helins skepticism (även hon kanske hade fått förhandsinformation om en övning), men att hon nu på något sätt fått tillgång till uppgifter som tyder på att en man verkligen skadats, kanske allvarligt.
Varifrån kan då Birgitta Brolund ha fått information som gör att hon ser sig föranledd att varna Helin?
Som vi tidigare i eFOLKET uppmärksammat har Kari Poutiainen i sin nya bok lyft fram att Birgitta Brolund under mordnatten lade upp ett så kallat ingripandemeddelande om skottlossning i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Som anmälare angav hon endast E, vilket står för “egen”, det vill säga att anmälaren var en polis. I ingripandemeddelandet står också att patrullen 3265 beordrats till brottsplatsen. Det är enda gången 3265 förekommer i dokumentationen från mordnatten. Och patrullens bärbara radioutrustning hade inte kvitterats som uthämtad den 28 februari. 3265 var en så kallad övervakningspatrull, men uppgifter om vilka poliser som under mordnatten ingick i patrullen har inte kunnat fastställas. Något spöklikt vidhäftar 3265. Kari Poutiainen beskriver 3265 som “fantompatrullen”.
Märkligheterna kring E och 3265 radar upp sig. Till att börja med har Brolund i förhör (en “intervju” med henne hölls av Juristkommissionen 1986 och Palme-utredningen förhörde henne 1997) otvetydigt hävdat att anropet från E inkom innan telefonsamtalet från Järfälla Taxi, och att anmälaren E, uppenbarligen ingående i övervakningspatrullen 3265:s besättning, befunnit sig i brottsplatsens omedelbara närhet.
E beskrev, enligt Brolund, hur gärningsmannen sprang österut, in på Tunnelgatan och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. När 3265 beordrades till brottsplatsen innebar det egentligen att patrullen beordrades att stanna kvar på brottsplatsen. Det är möjligt att patrullens fordon – om nu patrullen 28 februari var fordonsburen – var civilt. Hursomhelst finns inga uppgifter från brottsplatsen om 3265-polisers närvaro där. Och, som sagt, ingenting om 3265 under resten av mordnatten.
Vidare: Brolund har hävdat att det inte var hon själv som tog emot anropet från E. Vem som tog emot anropet (och beordrade patrullen 3265 att stanna kvar vid brottsplatsen) kan hon inte “just nu” erinra sig, påstår hon i ett av förhören. Om det var så (att Brolund glömt just den “detaljen”) kvarstår hursomhelst att den som faktiskt tog emot anropet valde att inte dokumentera det i form av ett ingripandemeddelande.
Vi vet inte namnet på E. Vi vet inte ens namnet på den radiooperatör som tog emot anropet från E, det första anropet om mordet på Sveriges statsminister. Vi har En radiooperatör/polisinspektör som inte dokumenterade. Som inte skickade polisbilar till brottsplats. Inte heller någon ambulans. Vi har inte bara en “fantompatrull” vid brottsplatsen, utan också en “fantomoperatör” på SBC!
Vi har också en mordutredning som aldrig har andats en enda bokstav om detta första anrop om mordet på Olof Palme!
Birgitta Brolund kunde konstatera att anropet från E på brottsplatsen inte dokumenterades, och hon ansåg uppenbarligen att hon måste göra något åt saken. Hon skrev därför själv in ett ingripandemeddelande och knappade manuellt in en tidsangivelse i efterhand: 23.23. Att det handlade om en manuell inknappning i efterhand framgår av att tidsangivelsen är försedd med asterisk placerad intill tidsangivelsen i ingripandemeddelandet.
Mordutredningen har i sin berättelse om minuterna efter mordet valt att låtsas som att anropet från E inte existerat. Inte heller har man varit angelägen om beröra att utöver anropen från E och Järfälla Taxi inkom, inkom två ytterligare larm om skottlossningen, båda cirka 23.24.00. Dessa larm kom från Solna Taxi och Stockholm Taxi.
Enligt de inringande receptionisterna var responsen något förvånande. I det ena fallet blev svaret: “Vi ska se vad vi kan göra.” Vilket gjorde den uppringande receptionisten (som i förhör sagt att den svarande polisen lät som en ung man) upprörd. I det andra fallet svarade en kvinnlig polis med att säga: “Ja, det är bra.” I det fallet tolkade den uppringande receptionisten det som att man på SBC redan kände till skottlossningen.
Men när LAC (Länsalarmeringscentralen) – som Järfälla Taxis receptionist kontaktat för att höra om Helin på SBC rekvirerat ambulans – ringde upp SBC svarade radiooperatören Jan Hedlund att man på SBC inte kände till något om en skottlossning i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtalet mellan LAC och Hedlund pågick mellan 23.24.40 och 23.25.10.
Anledningen till att mordutredningen valde att skjuta undan information om larmen från Solna och Stockholms Taxi kan förstås ha varit att det framstod som minst sagt märkligt att vid en tidpunkt när fyra (!) larm inkommit kunde SBC svara att man inte kände till något alls om skottlossningen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.
Att mordutredningen valde att totalt mörklägga anropet från polisen E på brottsplatsen framstår naturligtvis som särskilt alarmerande.
De svar som receptionisterna från Solna och Stockholm Taxi fick kan haft sin grund i att de svarande operatörerna på SBC antog att skottlossningen inte var skarp. Men hos polisinspektören/radiooperatören Birgitta Brolund uppstod uppenbarligen misstanken att det inte handlade om en övning, en fingerad attack och ett simulerande brottsoffer: “Det kunde vara skarpt.”
Birgitta Brolund rubricerade sitt ingripandemeddelande med E som anmälare som MISSHANDEL. Märkligt nog valde Ulf Helin ursprungligen att rubricera sina ingripandemeddelanden som KONTROLL PERSON/FORDON! Detta enligt vad han själv uppgivit till Palmekommissionen/Granskningskommissionen (SOU 1999:88). Helin har sagt att de var först efter ett tag som han ändrade rubriken, Han anslöt då till Brolunds rubrikval, MISSHANDEL.
Förklaringen till att Helin först väljer rubriken KONTROLL PERSON/FORDON skulle naturligtvis kunna vara att han i initialskedet tror att det sannolikt kan röra sig om en övning.
***
Christiansen och Kirk Muff tar också upp de piketerna i centrala Stockholm under mordnatten, och särskilt piketen 3230 som anlände till mordplatsen endast 25-30 sekunder efter det att Helins larmanrop inletts.
Piketen 3230 var som tidigare nämnts Ulf Helins ordinarie arbetsplats. En av de sex i 3230:s besättning under mordkvällen var Claes Djurfeldt, känd för sin Palme-fientlighet, sina högerextrema åsikter och sitt stora vapenintresse. Han stod den extremt Palme-fientlige vapenfanatikern C. G. Östling nära. Djurfeldt var också, liksom Helin, medlem i Östlings revolverförening för “combat-träning”.
3230 tillhörde Södermalms vaktdistrikt och anledningen till att den när paret Palme vandrade från Grand till Dekorima-hörnet befann sig utanför sitt distrikt och uppe på Brunkebergsåsen i gärningsmannens flyktväg var på Claes Djurfeldts begäran. Djurfeldt ville flytta på sin privata bil, som ska ha stått olämpligt parkerad på Regeringsgatan. Den flyttades av Djurfeldt till David Bagares gata.
Claes Djurfeldt var en av de fyra från 3230-piketen som beordrades att uppta förföljandet av gärningsmannen. Om hur han tog sig upp till Malmskillnadsgatan har han i förhör gett tre olika och oförenliga versioner:
- Sprang uppför trapporna;
- sprang uppför rulltrappan;
- åkte baklänges uppför rulltrappan.
Hans möte med vittnena Yvonne N och Ahmed Z har han beskrivit på ett sätt som är oförenligt med de två förstnämndas. Likaså stämmer hans uppgifter om den till trappkrönet anländande kommissarien Dalsgaard och mötet med vittnet Lars Jeppsson inte alls med Dalsgaards och Jeppssons med varandra överensstämmande versioner.
Däremot har Djurfeldt vidgått att han när han kom upp till trappkrönet kräktes. Något han skylt på en i piketbussen alltför hastigt konsumerad Coca Cola.
Djurfeldt sade strax efter mordet upp sig från polisen. Enligt en hög polischef hade han då betänkligt gått ner i vikt. Han återvände dock efter en period till Norrmalmspolisen och pikettjänsten.
Omständigheterna kring Djurfeldt och 3230 ledde till att misstankar bland höga polischefer (utanför Palme-utredningen) på hög nivå uppstod, och 1988 ägde ett omfattande förhör rum med Klas Gedda, en av de poliser som ingått i 3230:s besättning under mordnatten. Gedda förhördes inte såsom särskilt misstänkt, utan snarast därför att han i en tidningsintervju fäst uppmärksamhet på en kollegas märkliga beteende under eftersöket på Brunkebergsåsen.
Misstankarna rörande Djurfeldt och eventuellt andra tillhörande piketen 3230 ledde ingen vart. Under 1988 kom fokus (dikterad av spaningsledningen och åklagarna) istället att läggas på missbrukaren från Rotebro, Christer Pettersson.
En fråga som nu osökt inställer sig är: Var piketerna eller några i piketernas besättningar, involverade i en övning under mordkvällen? Var det så att för Claes Djurfeldt blev anblicken av Olof Palme, liggande blödande på trottoaren, en sådan chock att hans minne av skeendet på Tunnelgatan och uppe på Malmskillnadsgatan grumlades, och att han därför i förhören gång på gång hamnade i motsägelser? Var det så att uppkastningen vid trappkrönet orsakades av den plötsliga och skrämmande insikten att övningen övergått till skarpt läge?
***
IB-mannen Donald Forsberg valde 2015 att offentligt (i ett radioprogram och senare i tidningsintervjuer) beröra vad han observerat under mordkvällen. Han hade i centrala Stockholm stött på personer som han identifierat (och hejat på) vilka han visste ingick i en hemlig organisation som tränade övervakning och walkie-talkie-kommunikation. Enligt Forsberg tränade gruppen genom att bevaka knarklangare, och aktiviteten under mordkvällen hade, enligt Forsberg, inget med bevakning av Olof Palme att göra. Forsberg berättade vidare att organisationen var en del av totalförsvaret och tanken var att den skulle stanna kvar bakom en ockuperande fiendes linje och verka genom sabotage och likvideringar. Det Forsberg talade om var den svenska grenen av det av CIA initierade Stay Behind, ett nätverk som i Europa var underställt ett hemligt NATO-utskott. Under efterkrigstiden utvecklades Stay Behind i flera europeiska länder till en terrororganisation som i samarbete med CIA och vissa europeiska underrättelsetjänster genom “spänningens strategi” som mål hade att bekämpa vänstern och en samhällsutveckling som sågs som oacceptabel av USA:s regering, CIA och mäktiga krafter i de europeiska staterna.
När Forsberg så småningom förhördes av Palme-utredningen tillstod han att han själv varit verksam inom Stay Behind. Han hävdade också att det var den så kallade Barbro-gruppen som mordkvällen bedrivit aktivitet i Stockholm. Gruppens ledare, Barbro Sagnell, stod i ledningen också för FRO (Frivilliga Radioorganisationen). FRO användes delvis som en rekryteringsbas för Stay Behind, och gränsen mellan FRO och Stay Behind framstår som flytande.
FRO, med Barbro Sagnell i ledningen, var en offentlig frivilligorganisation med starka band till krigsmakten och FRA. Den var offentlig till skillnad från Stay Behind och den inom svenska Stay Behind förekommande Barbro-gruppen. Stay Behind tillhörde det hemligaste av det hemliga i Sverige, liksom i andra europeiska stater. FRO:s medlemmar tränades i radiokommunikation och bevakningsuppdrag med walkie-talkie. Barbro Sagnell inledde ett samarbete med en organisation som hette Familjeföreningen Mot Narkotika (FMN), i vars ledning fanns en person som tillhörde Sagnells bekantskapskrets. FRO:s medlemmar började träna bevakning och samband genom att spana på knarklangare. I det sammanhanget inledde hon också samarbete med Stockholmspolisens Narkotikarotel, till vilken man överlämnade information.
I Sagnells koncept ingick också att använda FRO som en källa för rekrytering till sin Stay Behind-grupp. Denna backades upp av den militära underrättelsetjänsten IB och Stay Behind i Sverige ingick liksom FRO i totalförsvaret. Men organisationen Sray Behind var hemlig, något av det hemligaste som fanns i Sverige. Riksdagens ledamöter kände inte till dess existens. Det gjorde inte heller majoriteten av regeringens medlemmar. I ledningen för det svenska Stay-Behind-närverket satt höga representanter för svenska storföretag, militärledningen, och underrättelsetjänsterna. Ett fåtal politiker och företrädare för fackliga centralorganisationer var också knutna till ledningen. En central sådan var under många år socialdemokraten, försvars- och utrikesministern Sven Andersson, som också stod USA:s och Storbritanniens militära etablissemang mycket nära. Och i bakgrunden fanns alltid USA:s ambassad och den generöst tilltagna CIA-gruppen på den US-amerikanska ambassaden.
Stay-Behind-organisationen i Sverige var uppdelad i distrikt och distriktsledarna kände inte varandras namn. Ett täcknamnssystem tillämpades, och på motsvarande sätt tillämpades ett cellsystem som minimerade kontakt mellan deltagarna på gräsrotsnivå.
En tidigare distriktschef (Reinhold Geijer, den enda som trätt fram och berättat) har beskrivit vapen- och stridsutbildning i Storbritannien. Uppenbarligen var det brittiska MI6 som, bland Natos stormakter hade ett särskilt ansvar för svenska Stay Behind. I södra Europa var det i stället CIA.
En anonym avhoppare från en av Stockholms Stay-Behindgrupper har för journalisten Lars Borgnäs berättat(En iskall vind drog genom Sverige – Mordet på Olof Palme, sid. 349-350) om resurserna i fråga avlyssningskapacitet och beväpning. Samma källa vittnade om den djupa fientligheten mot socialdemokratin och vänstern generellt. Gruppdeltagarna bestod, enligt samma källa till stor del av av poliser och militärer, ofta med jägarutbildning. Olof Palme var ett hatobjekt.
Till skillnad från FRO var Barbro Sagnells Stay-Behind-grupp (“Barbro-gruppen”) således inriktad på bevakning och kartläggning riktad mot den svenska vänstern. Även Olof Palme och andra särskilt misshagliga ledande socialdemokrater utsattes för bevakning av Stay Behinds “gräsrotsgrupper” i Stockholm.
***
Vi vet inte om jägarsoldaterna från Karlsborg, som skulle utbildas i “likvidering av informationsbärare” befann sig i Stockholm under mordnatten, eller om deras övning då hunnit avslutas.
Dock vet vi att fallskärmsjägaren och likvideringsexperten X med en handfull Palme-fientliga kumpaner vid middagstid på morddagen äntrade ett plan med destination Stockholm.
Vi vet också att en Stay-Behind-grupp den natten fanns på plats i centrala Stockholm.
Och vi vet att att gotlänningen och IB-mannen (med Stay-Behind-bakgrund) Donald Forsberg under mordkvällen och långt in på natten råkade traska omkring i centrala Stockholm. Själv har han påstått att anledningen var att han skulle reda ut med en IB-kollega om det kunde vara så att kollegan råkat hamna i en av lömska östeuropéer gillrad så kallad “honungsfälla”.
SÄPO-ledningen meddelade strax efter mordet att man inte under mordkvällen bedrivit någon aktivitet i Stockholm under mordknatten, Det var inte SÄPO-ledningens enda lögn om sina förehavanden natten mellan 28 februari och 1 mars 1986.
2018 upptäckte Krister Petersons utredare, då de tittade igenom byråchefen P.G. Näss’ efterlämnade handlingar på SÄPO, ett papper författat av en SÄPO-chef vid namn Tore Forsberg. Papperet (som något överdrivet betecknats som en promemoria) hade Forsberg plitat ner 25 mars 1988 – antagligen på begäran av Näss, två och ett halvt år efter mordet.
Tore Forsberg påstår att han och några till befann sig på stan sent under mordkvällen för att förbereda en operation som gick under namnet Cosi fan Tutte. En kvinnlig SÄPO-polis som deltog i Forsbergs expedition har i förhör sagt att hon under kvällen var förklädd. Varför hon var förklädd vet vi inte.
Donald Forsberg har i förhör som mordutredningen hållit med honom hävdat att han under mordnatten inte kände till att också SÄPO var ute på stan, men att han senare från sin vän och namne Tore (ej släkt) fått en del information om “Cosi fan Tutte”. Enligt vad Donald Forsberg påstått skulle den ha handlat om någon sorts bevakning av sovjetiska medborgare. Dessutom skulle operationen ägt rum i samarbete med den militära underrättelsetjänsten.
SÄPO vägrar fortfarande uppge vad operationen Cosi fan Tutte handlade om. Granskaren och skribenten (docenten Jan Almäng) på mediet Kvartal, vilken, efter att uppdagat mordutredningens fynd av Tore Forsbergs så kallade promemoria, har överklagat till regeringen, men även där fått avslag. Sekretess gäller fortfarande, 40 år efter mordet på Olof Palme och 34 år efter Sovjetunionens upplösning. Den svenska allmänheten förvägras fortfarande insikt.
Alltså: Vi vet att under mordkvällen “råkade” i centrala Stockholm inte bara IB-mannen Donald Forsberg traska omkring. Där fanns också SÄPO, den militära underrättelsetjänsten och en med fanatiska Palme-hatare bemannad Stay-Behind-grupp. Alla råkade de finnas där. Sannolikt också löjtnant X:s grupp, som samma dag avbrutit sin gotlandsvistelse för att bege sig till huvudstaden.
Men att de alla fanns där, samtidigt som Sveriges statsminister likviderades i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, var ingenting som de hemliga tjänsterna någonsin valde att frivilligt berätta. Och de anser sig fortfarande ha rätt att besvara frågor med arrogant tystnad.
***
Protokollen från Palme-utredningens förhör med Stay-Behind- och IB-mannen Donald Forsberg är bemängda med maskerande överstrykningar, men genom en miss vid utlämnandet av protokollskopiorna kunde Christiansen och Kirk Muff få tillgång till namnet på en av walkie-talkie-männen som Forsberg påstod sig ha stött på under mordkvällen. Hans namn var Lennart Nordenswan, en mycket anonym man men likväl en centralfigur inom svenska Stay Behind.
Vid sidan av Nordenswan nämner Forsberg en man som han kallar “Lången”. Denne var enligt Forsberg från Malmö, och uppträdde under mordkvällen tillsammans med Nordenswan.
Att Nordenswan och “Lången” från Malmö deltog under mordkvällen kan tyda på att Barbro Sagnell denna kväll valt att “toppa” sitt lag.
I sin bok gräver författarna till Murder Box djupt i Nordenswans personhistoria. Läsarna får därmed en inblick i det hemligaste av det hemliga, en skuggvärld där unket demokratiförakt odlas av kotterier bestående av självutnämnda “fosterlandsförsvarare”. Arbetarrörelsen och alla former av socialism och jämlikhetssträvanden hade i denna värld av mörkermän sedan många årtionden setts som det främsta hotet mot den “naturliga” hierarkiska samhällsordningen.
Inom denna reaktionära kökkenmödding har under efterkrigstiden USA ersatt det förra sekelskiftets och 30-talets Tyskland som hemvist för ideologisk inspiration. Inom de hemliga strukturerna ser man sedan länge samarbetet och “informationsbytandet” med CIA, MI6 och Mossad som självklarheter.
Denna skuggvärld har länge präglat, och präglar även idag, den svenska säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten. När SÄPO meddelar Palmeutredningen att deras akt rörande Olof Palme inte kan överlämnas därför att den inte kan hittas på SÄPO, ja då kan Palme-utredningen inget göra. Och, säger man på SÄPO, om, vilket är troligt, akten har eldats upp, så vet man på SÄPO hursomhelst inget om vem eller vilka på SÄPO som beslutat om att förstöra den – eller när ett sådant beslut har fattats!
Den militära underrättelsetjänstens attityd har varit densamma som säkerhetspolisens. När Must besvarar Palme-utredningens förfrågningar om vilka hemliga militära övningar som genomförts, eller när de begär information om Stay Behinds aktiviteter och medlemmar, blir reaktionen från den svenska militära underrättelsetjänsten endast iskall tystnad.
Krister Petersson var satt att utreda mordet på Sveriges statsminister. Men hans utredare behandlades av svenska statliga institutioner som något som katten släpat in.
Oberoende nitiska granskare som Anders Christiansen och Christian Kirk Muff utför nu ett för demokratin och anständigheten livsviktigt arbete.
Gunnar Wall, som själv under årtionden kämpat mot mörkläggningen, har på sin blogg utförligt recenserat Murder Box. I sin recension tar han även upp flera viktiga avsnitt i de danska författarnas bok, som inte berörts här av oss. Och, som Wall påpekar, det finns ännu mer att hämta för den som beställer och själv läser boken.
Förhoppningsvis kommer Murder Box att finna många läsare i Sverige. Att den är skriven på danska bör förhoppningsvis inte avskräcka. Talad danska har många svenskar ganska svårt med. Men med danska i skrift blir det väldigt mycket lättare.
Vi dristar oss också till att hoppas att Murder Box ska uppmärksammas av de dominerande medierna i Sverige. Så har skett i Danmark, och omdömena där har varit positiva och berömmande. Men i Sverige har hittills tystnad varit rådande.
Medan i Sverige många högprofilerade inom politiken och medierna länge försäkrade att gärningsmannen högst sannolikt hette Christer Petersson (och senare, beroende på konjunkturen, Stig Engström eller Christer Andersson) tycks nu den för tillfället dominerande åsikten vara att mordet hursomhelst aldrig kommer att kunna lösas – och att ett återupptagande av förundersökningen därför vore meningslöst.
Anders Christiansens och Christian Kirk Muffs ståndpunkt är den motsatta. Deras slutord i boken Murder Box lyder:
Vi menar att det varken är omöjligt eller för sent att finna Palmes mördare, och vi förordar med emfas att mordutredningen återupptas.
Om detta sker är våra ödmjuka rekommendationer dessutom:
Att tystnadsplikten för alla svenskar rörande perioden 1982-1990 upphävs.
Att allmänheten dras in i uppklarningsarbetet genom att överstrykningarna i utlämnade dokument reduceras till ett minimum.
Att utredarna tänker brett och fritt. På grund av att utredarna under många år nekade att se möjligheten att en sammansvärjning kunde ligga bakom mordet blev många spår inte utredda överhuvudtaget.
Våra egna efterforskningar kommer inte att avslutas med denna bok.
Vem sköt Olof Palme? Vem höll i revolvern?
Vi menar att vi kunnat visa på hur mordet blev utfört, och att allt pekar mot en krets av personer som åtminstone är medskyldiga. Men vem som på några få centimeters avstånd avfyrade skottet, det vet vi som sagt inte.
Vi strävar vidare, men vi är inne i det hemligaste av det hemliga. Där är det svårt att orienterade sig, och verkligheten kan där visa sig vara omskakande.”
Läs mer:
- Mordet på Olof Palme – Nu aktualiseras mörklagda uppgifter som under 40 år ”gått under radarn” – eFOLKET, 28 februari 2026
- DEN HEMLIGA ALLIANSEN – Ny viktig bok om mordet på Olof Palme – eFOLKET, 7 november 2026
- Mordet på Olof Palme – nygammal vittnesuppgift ger NATO-spåret ännu större tyngd – eFOLKET, 9 jan 2023
- Rekommenderas också, starkt: Gunnar Walls recension av boken Murder Box, som finns på hans blogg. En dansk bok om Palmemordet som svenska läsare inte bör missa
- Övervakningen av Olof Palme – Säpo-rapporten som Säpoledningen och Holmér inte ville ta i – eFOLKET , 13 augusti 2020
