Mordet på Olof Palme – Nu aktualiseras mörklagda uppgifter som under 40 år ”gått under radarn”

I slutet av december förra året meddelade överåklagaren Lennart Guné att utpekandet 2020 av den då sedan länge avlidne Skandia-tjänstemannen Stig Engström, som misstänkt förövare av mordet på Sveriges statsminister, var felaktigt, Gunés beslut baserade sig på en granskning av de skäl till misstanke mot Engström som 2020 framfördes av Krister Petersson, dåvarande åklagaren i mordutredningen, Petersson meddelade då också att han lade ner förundersökningen.

Som en följd av Lennart Gunés beslut har kravet på ett återupptagande av förundersökningen tilltagit i styrka. Bakom kravet står bland andra ett stort antal journalister och fristående granskare, liksom flera poliser som tidigare varit knutna till utredningen av mordet på Olof Palme.

Behovet av att förundersökningen öppnas på nytt har ytterligare accentuerats till följd av uppgifter som  helt nyligen ställts fram av fristående granskare. Det handlar bland annat om två förvisso sensationella vittnesuppgifter om vilka det kan sägas att de under 40 år har ”gått under radarn”, eller snarare förpassats dit.

Den ena vittnesuppgiften framfördes indirekt redan under mordnatten av en kvinnlig polisinspektör (Birgitta Brolund), som då tjänstgjorde som radiooperatör på polisens sambandscentral (SBC). Uppgiften finns i form av ett av henne dokumenterat tidigt anrop från brottsplatsen. Av någon anledning ignorerades dokumentet (ett så kallat ingripandemeddelande) totalt av mordutredningen.

Senare återkom hon till detta anrop inför Juristkommissionen (1986) och till mordutredningen (1997), dock utan resultat. Reaktioner uteblev i båda fallen.

Den andra uppgiften lämnades till polisens tipsmottagning av två studentskor, så tidigt som ett och ett halvt dygn efter mordet. Uppgiften kom att totalt ignoreras.

Den grundläggande anledningen till att uppgiften kom att ignoreras var uppenbarligen att tipsets innehåll grovt förvanskades av polisens tipsmottagare – en polisinspektör som sedan strax av andra skäl väckte vissa av mordutredarnas intresse, och själv togs in för förhör .

De två vittnesuppgifterna pekar tydligt i samma riktning, och de harmonierar dessutom uppenbart med ett stort antal andra uppgifter som under åren inkommit till utredningen. Uppgifter som dock under många år i stor utsträckning systematiskt ignorerades av förundersökningsledare och spaningsledning.

Vi ska i det följande tämligen utförligt redogöra för de två nu efter 40 år uppmärksammade vittnesuppgifterna. Vi börjar med uppgiften om ett anrop till polisens ledningscentral som enligt den kvinnliga radiooperatören inkom från brottsplatsen omedelbart efter skottlossningen.

DET IGNORERADE ANROPET FRÅN BROTTSPLATSEN OCH DEN MÄRKLIGA UPPGIFTEN OM POLISPATRULLEN 3625

I sin nyutkomna bok ”Den hemliga alliansen” riktar författaren Kari Poutiainen (KP) uppmärksamheten på ett så kallat ingripandemeddelande (IM) som under mordnatten upprättades av polisinspektören och radiooperatören Birgitta Brolund,

Brolund anger i sitt IM att ett anrop inkommit om ett våldsbrott som inträffat i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Märkligt nog är det Birgitta Brolund och inte (enligt Brolund) operatören som mottagit anropet som dokumenterar händelsen i form av ett IM. Hon har, uppger hon senare i förhör, utifrån en diskussion bland några av operatörerna förstått att det handlar om att någon skjutits i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. När hon något senare beslutar sig för att skriva ett IM väljer hon standardrubriken för våldsbrott: MISSHANDEL.

I hennes IM är tidsangivelsen 23.23* införd. Sekunder angavs inte.  Asterisken (*), anger att tidsangivelsen är införd manuellt i efterhand.

Till skillnad från alla andra IM som under natten upprättades i mordärendet anges i Birgitta Brolunds första IM inte Järfälla Taxi som ursprunglig anmälare. Som anmälare anger hon i detta IM istället ”E”, vilket står för att anmälaren är en polis (”egen”).

Under ett samtal (i praktiken ett förhör) med Juristkommissionen i september 1986 fick Birgitta Brolund en fråga om hon hade något att tillägga till ett protokoll från ett tidigare samtal mellan henne och kommissionen. Brolund valde då att lyfta fram anropet från E, möjligen i hopp om att få en reaktion. Enligt kommissionens protokoll svarade hon att det hon ville tillägga var att i ”initialskedet” fick några av radiooperatörerna uppfattningen att en polis förföljt gärningsmannen då denne flydde in på Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan.

Juristkommissionens ledamöter ställde inga följdfrågor. Detta trots att det som Brolund faktiskt informerat dem om var att ledningscentralen anropats av en polis som uppenbart befunnit sig vid eller mycket nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan då mordet ägde rum.

Så sent som 6 augusti 1997 höll mordutredningen ett uppföljningsförhör med Birgitta Brolund, Förhöret hölls över telefon och bandades. Det handlade främst om protokollföringen under mordnatten. Den som på ledningscentralen under mordnatten skötte protokollföringen rörande Palme-ärendet var just Birgitta Brolund. Protokollföringen och SBC:s organisering av mördarjakten under mordnatten hade av de granskande kommissionerna utsatts för mycket stark kritik (SBC benämns ibland också LC eller ODL).

Även denna gång tycks det som att Brolund vill skicka ut en signal om förekomsten av det tidiga anropet från brottsplatsen. Enligt utskriften av det bandade förhöret berättar hon i ett avsnitt följande:

… ja, jag tror i alla fall att det är någon som, som får in ett samtal om att det är ett skott … någon form av skottlossning, att man hört någonting i korsningen då Sveavägen-Tunnelgatan,

Vem det är som får in samtalet det, det är jag lite osäker på, det kan jag inte med bestämdhet säga just nu. Sedan (vår kursivering) kommer ganska snart ett samtal från taxi, som också har hört det här och med anledning av det så, så beordras det fram eller går ut ett anrop om … ja, vi efterfrågar alltså bilar i position för det här, va, och skickar fram …” (KP, sid 627 och Tuve Johanssons förhör med Birgitta Brolund 1997-08-06).

I mordutredningens officiella berättelse om minuterna efter mordet (som ägde rum omkring 23.21.30) har hela tiden hävdats att först i och med samtalet från Järfälla Taxis reception (som inkom tidigast strax efter 23.22.30) blev Stockholmspolisens sambandscentral informerad om att en skottlossning ägt rum i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Det däremot Birgitta Brolund hävdar under förhöret 1997 är att information om skottlossningen inkom redan mycket snart efter det att skottlossningen ägt rum och att denna information kom direkt från en källa som befann sig mycket nära brottsplatsen. Och i det IM som hon sedan upprättade framgår att källan skall ha varit en polis (”E”) och, enligt vad Brolund också i IM:et anger, att denna polis var knuten till en patrull med beteckningen 3625.

I Järfälla Taxis telefonanrop (som alltså inkom till SCB minst en minut efter skottlossningen) fanns ingen information om gärningsmannens flykt. Men enligt vad Birgitta Brolund angav redan 1986 (i det protokollförda ”samtalet” med Juristkommissionen) fick SBC information om gärningsmannens flyktväg mycket tidigt (i ”initialskedet”). Denna information ledde dock inte till att något anrop gick ut till patrullerna i centrala Stockholm om gärningsmannens flykt. Det gick inte ut något anrop överhuvudtaget!

Som Birgitta Brolund säger i förhöret 1997 var det först efter samtalet från Järfälla Taxi som SBC i ett anrop ”efterfrågade bilar i position”, Och den ”positionen” handlade om brottsplatsen, dit två piketpatruller beordrades. Inga bilar beordrades till Brunkebergsåsen, dit gärningsmannen enligt anmälaren E varit på väg. Till saken hör att Södermalmspiketen 3230 befann sig mycket nära trappkrönet på Malmskillnadsgatan samtidigt som gärningsmannen var på väg uppför trapporna.

Piketen 3230 beordrades senare till brottsplatsen och först framme på brottsplatsen fick piketbefälet Kjell Östling genom information från mordplatsvittnen veta att gärningsmannen flytt in på Tunnelgatan och i riktning mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan.

Dessutom var det så att larmanropet bevisligen gick ut med en svårförklarlig fördröjning, Det gick ut först åtminstone närmare en minut efter det att radiooperatören Ulf Helin avslutat sitt samtal med Järfälla Taxis receptionist (cirka 23.23.00, Fröken-Ur-tid).

Först omkring 23.26.00 nådde fyra poliser från piketen 3230 trappkrönet, där gärningsmannen befunnit sig närmare fyra minuter tidigare, cirka 23.22.05. Gärningsmannen hade fått ett rejält försprång och uppslukats i Stockholmsnatten.

*******

Förhörsledaren Tuve Johansson  visade sig i förhöret 1997 med Brolund uppenbart oförmögen att förstå vad Brolund ville förmedla om skeendet på SBC minuterna efter mordet, förmodligen på grund av att han var otillräckligt förberedd och i viktiga avseenden oinsatt. Precis som Juristkommissionen 1986 reagerade han inte alls på Brolunds sensationella uppgifter. Han ställde inte frågor som:

1. Har Brolund någon förklaring till varför inget anrop till patrullerna i centrala Stockholm gick ut efter det tidiga anropet från E, utan först efter telefonkontakten med Järfälla Taxis reception?
2. Tror Brolund att hon möjligen, efter att ha tänkt till och eventuellt hört med andra kollegor, kan komma fram till vem av hennes kollegor det var som tog emot anropet från ”E”?
3. Vilka av hennes kollegor, förutom hon själv, var det som informerades om anropet från ”E”?
4. Var det mottagaren av anropet från ”E” som informerade henne om att patrullen ”beordrats till brottsplatsen”, det vill säga i praktiken att stanna kvar?
5. Har Birgitta Brolund någon kommentar till att det inte finns något alls som tyder på att en patrull med beteckningen 3625 fanns kvar och närvarande på brottsplatsen efter skottlossningen?
6. Har Birgitta Brolund någon kommentar till att patrullen 3625 inte (möjligen bortsett från i anropet från ”E”) i något enda sammanhang figurerar i kommunikationen under mordnatten?
7. Har Birgitta Brolund möjligen någon uppfattning om vem den anropande ”E” var?
8. Varför valde Birgitta Brolund att själv upprätta ett IM om anropet från E, istället för att uppmana mottagaren av anropet att, i enlighet med gällande regel, själv göra detta?

Det är möjligt att Birgitta Brolund i samband med förhöret 1997 hade hoppats på att få sådana frågor. Men de uteblev.

Vad gäller patrullen 3625 står det i Birgitta Brolunds IM (med ”E” som anmälare) att patrullen beordrades till brottsplatsen 23.23* (asterisken betyder att tidsangivelsen är införd manuellt och i efterhand) och var på plats 23.23*, Med andra ord befann sig patrullen redan vid brottsplatsen då E anropade SBC, och det 3625 beordrades att göra var alltså i praktiken att kvarstanna där den befann sig.

Det märkliga är att ingen av de poliser eller vittnen som befann sig på brottsplatsen har nämnt något om 3625 närvaro och 3625 lyser även under resten av mordnatten med sin frånvaro.

Och det finns fler märkligheter förknippade med 3625. Kari Poutiainen kallar i sin bok 3625 för den spökande ”fantompatrullen”. Det förhöll sig nämligen så att han och den medförfattande brodern Pertti Poutiainen redan i boken Inuti labyrinten (1995) noterat Brolunds IM, och i samband med att de försökte kartlägga sammansättningen av besättningarna i de patruller som var aktiva under mordnatten fann att det inte gick att få information om vilka som utgjort 3625:s besättning. Kari Poutiainen skriver i sin senaste bok (Den hemliga alliansen, sid. 627):

För att kunna bringa klarhet bör man naturligtvis försöka tala med poliserna i patrull 3625. Min bror gick i början av 1990 till varje vaktdistrikt i innerstaden med IM-listan och frågade vilka poliser som ingick i de patruller som fanns noterade i Palmeärendet före klockan 01:00 på mordnatten. Siffran 3 i patrullnumret står för vaktdistrikt 3, Södermalm.

Mystiken klarnade inte. Enligt kriminalkommissarie Sven Fehrm, spaningschef vid vd 3 Södermalmspolisen, hade den bärbara radion med anropsnumret 3625 ej kvitterats ut under mordnatten! Senaste kvittering var 86-02-17 enligt liggaren. (Utan att dra några som helst slutsatser kan det ändå vara värt att notera att uppgifter finns om att ett misslyckat attentatsförsök, riktat mot Olof Palme, ägt rum 17 februari / eFOLKET) Min bror fick också veta (1990-04-23) av Elex Pålsson, ställföreträdande chef vid ledningscentralen, att 3625 är en ’övervakningsbil’ (eller buss) som normalt ej disponeras av SBC utan endast av vd 3.

Vad är en övervakningsbil? Den definieras som ’en bil som används för att övervaka och dokumentera aktiviteter, ofta i samband med brottsbekämpning eller säkerhet’.

Den här övervakningsbilen hade ’övervakat’ mordet och kontaktat ledningscentralen.

Men det var en ’fantompatrull’ – ingen sådan spaningspatrull ska ha varit ute! Ändå hade Brolund skrivit in patrullnumret. Hon kan ju inte ha gripit det ur luften.”

Birgitta Brolunds IM med ”E” som anmälare var inskrivet i efterhand, vilket, som redan påpekats, framgår av att tidsangivelserna var försedda med asterisk. Går det att avgöra ungefär vid vilken tidpunkt hon upprättat IM:et? Ja det gör det. Hon antecknade nämligen i IM:et också ”FORTSIM HZ 28.23.23, vilket innebar att hon anknöt det till det IM som upprättades av radiooperatören Ulf Helin (signaturen HZ). Ett IM som var tidsangivet till 28 februari klockan 23.23. Eftersom datorklockorna på SBC bevisligen inte var synkroniserade med Fröken Ur kan det mycket väl vara så att Helin skrev sitt IM (med automatisk tidsangivelse) någon gång mellan 23.24.30 och 23.25.00, och att det dök upp på kollegornas skärmar ännu senare. Mycket tyder på att så var fallet.

I Brolunds IM står också antecknat DUBBELANM. EJ STAT.FÖRD. Vilket innebar att hon i viss mening devalverade sitt IM, som att det inte tillförde något utöver det IM som Helin upprättat. Därför skulle det inte heller statistikföras.

Det tycks som att Brolund å ena sidan var angelägen om att anropet från ”E” skulle dokumenteras och å andra sidan inte ville sticka ut för mycket. Att hon överhuvudtaget upprättade IM:et med ”E” som anmälare innebar ju implicit en kritik av anropets mottagare, som av någon anledning inte upprättat ett IM och som varken beordrat bilar till brottsplatsen eller till gärningsmannens flyktväg. Som inte heller rekvirerat ambulans till brottsplatsen. Som inte lagt två strån i kors.

Att Brolund valde (genom manuell inknappning) tidsangivelserna 23.23* (för upprättandet av sitt IM, beordrandet av 3625 till brottsplatsen och 3625 ”KLAR PÅ PLATS” framstår också som ett utslag av ängslighet. Hon valde att manuellt skriva samma tidsangivelse som förekom i Helins IM, istället för att skriva 23.22, vilket skulle ha signalerat att anropet från ”E” faktiskt inkom tidigare än anropet från Järfälla Taxis reception. Genom att skriva 23.23 och DUBBELANM öppnade hon för att hennes IM skulle komma att gå under radarn och avsiktligt ignoreras av mordutredningen. Samtidigt som hon tycks ha känt en plikt att dokumentera det hon fått veta om anropet från ”E”. Brolunds hantering tycks kännetecknas av ambivalens.

Att Brolund knappade in sitt IM någon gång efter 23.23 framgår av asteriskerna intill tidsangivelserna.

Det går också att fastslå att inknappningen skedde med marginal före 23,30. Detta framgår av ett IM som upprättades av radiooperatörernas arbetsledare Anders Thornestedt (signaturen AT), förmodligen någon gång inom intervallet 23.27,00–23.28.00. Tidsangivelsen 23.26 i Thornestedts IM har införts med automatik (ingen asterisk) och är med största sannolikhet felaktig. Datorernas klockor angav endast timme och minut och var inte heller synkroniserade med korrekt Fröken-Ur-tid (fel på uppemot en minut har konstaterats både av bröderna Poutiainen och av den statliga Granskningskommissionen i samband med besök påSBC), och vi vet att 23.26.00 (Fröken-Ur-tid) och någon minut framåt var Thornestedt sysselsatt med annan kommunikation.

Hur som helst finns en anteckning i Thornesteds IM (kommunikation med patrullen 1170) som lyder: SE ÄVEN FORTS IM. När Thornested upprättade detta IM (kommunikation med patrullen 1170) fanns i Palmeärendet endast ett IM tillhörande en IM-lista  märkt med FORTS IM, nämligen Birgitta Brolunds IM rörande anropet från ”E”. Ett IM som samtidigt på grund av att anmälaren är ”E” och inte Järfälla Taxi exklusivt tillhörde en helt egen IM-lista).

Birgitta Brolunds IM med ”E” som anmälare har vad gäller samtliga granskande kommissioner gått under radarn. Det kan inte uteslutas att Brolunds olyckliga tilltag att införa anteckningen DUBBELANM och tidsangivelsen 23.23* (samma som Helins tidsangivelse) varit starkt bidragande orsaker till att kommissionerna inte insett den sensationella information som Brolunds IM innehåller.

Däremot reser mordutredningens totala ointresse för Brolunds IM – och för hennes uppgift om ett tidigt anrop från en polispatrull som befann sig vid eller mycket nära brottsplatsen då skottlossningen ägde rum – både fråge- och utropstecken av allvarligare slag. Det måste nog betraktas som uteslutet att mordutredningen inte skulle ha insett den viktiga innebörden i Brolunds IM. Med andra ord har det med största sannolikhet handlat om en mörkläggning från den av Hans Holmér ledda mordutredningens sida.

Ytterligare en sak som bör tillfogas är att utöver de två anropen från ”E” och Järfälla taxi inkom telefonsamtal från även Solna Taxi och Stockholm Taxi. De två senare inkom båda omkring 23.24 00. Samtalen var korta och SBC radiooperatörers svar var enligt de inringande receptionisterna av typen ”vi ska se vad vi kan göra” (vilket förargade receptionisten som uppgett att den svarande operatören lät som en ung man) och ”ja, det är bra” (vilket taxireceptionisten tolkade som att den kvinnliga svarande operatören på SBC ville säga att ”vi har redan fått in rapport om detta”.

Till skillnad från i fallet med E hölls förhör med samtliga taxireceptionister, inte bara receptionisten från Järfälla taxi utan också med de två från taxistationerna Solna och Stockholm. Några IM med anledning av de två sistnämnda upprättades aldrig och de finns inte heller nämnda i det protokoll som Birgitta Brolund skrev under mordnatten. De lyser också med sin frånvaro i mordutredningens berättelse om minuterna efter skottlossningen.

Det senare kan verka underligt, men det kan möjligen förklaras av att när LAC (Länsalarmeringscentralen) klockan 23.24.40 kontaktar SBC och frågade om man på SBC fått in information om att ”någon är skjuten” i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan blev svaret nej. Detta trots att då (23.24.40) hade SBC ju fått in inte mindre än fyra (4!) larm om skottlossningen. Från ”E” och från tre taxireceptioner.

Bakgrunden till att LAC tog kontakt med SBC var att Järfälla taxis receptionist ringt (23.23.40) till LAC efter att samtalet med Ulf Helin på SBC avslutats (ca 23.23.00) och efter att ett nytt samtal med chauffören/mordplatsvittnet på brottsplatsen ägt rum. Det receptionisten ville höra med LAC om var huruvida Ulf Helin på SBC, som hon nyss talat med, hade hört av sig och rekvirerat en ambulans till brottsplatsen. Det hade Ulf Helin inte gjort. Inget av de fyra larmen till SBC ledde till att initiativ av något slag togs från SBC:s sida till att en ambulans skickades till korsningen Sveavägen-Tunnelgatan!

Förhållandet att SBC:s radiooperatör Jan Hedlund under ett samtal som pågick fram till 23.25.10 kunde svara LAC:s operatör Kenneth Ed att man på SBC inte visste något alls om skottlossningen trots att man redan fått in inte mindre än fyra larm om händelsen framstod säkert för mordutredningen som minst sagt problematiskt.

SBC:s operatör Jan Hedlund tog 23.25.54 förnyad kontakt med LAC och berättade att SBC nu ”fått in det där alldeles nyss”. Mordutredaren Jan Länninge (som transkriberade LAC:s bandupptagningar, där Fröken-Ur-tid fanns inlagd) beskrev Hedlunds besked (efter att ha talat med honom) som innebärande att ”polisen i mellantiden fått larm om händelsen”. Det vill säga någon gång mellan 23.25.10 och 23.25.54.

Men nu var det ju så att redan omkring 23,24.00 hade inte mindre än fyra larm inkommit och mordutredningens officiella version (som man drev med emfas) var ju att Ulf Helins larmanrop gick ut redan 23.23.00! Vilket naturligtvis inte alls går ihop med att larmet skulle ha inkommit efter det att Hedlund avslutat (23.25.10) sitt första samtal med LAC!

Granskningskommissionen har påpekat att tidsuppgifterna från SBC datorer inte bör användas för kronologiska analyser. Dels därför att sekunder inte anges (23.23 kan betyda allt mellan 23.23.00 och 23.23.59) och dels därför att datorklockorna på SBC helt enkelt gick fel. Allt talar för att 23.23 för Helins IM är missvisande. Att Hedlunds uppgifter kan tyda på att Helins larmanrop avsevärt fördröjdes är också något som Granskningskommissionen betonar i sitt betänkande. Däremot måste det sägas att kommissionen behandlar andra starka och tydliga bevis på att en fördröjning ägde rum slarvigt. Det finns skäl till att att förmoda att kommissionen var splittrad och att majoriteten av ledamöterna upplevde sig pressade till ”försiktighet”.

Det är långt ifrån bara Hedlunds uppgift som tyder på en avsevärd fördröjning av larmanropet och IM-skrivandet efter det att Helin avslutat sitt samtal med Järfälla taxi. Att Helins anrop fördröjdes står utom tvivel. Varför Ulf Helin dröjde med att larma och med att beordra bilar till brottsplatsen vet vi däremot inte. Att han valde att inte rekvirera ambulans till brottsplatsen har han förklarat med att han ville ”invänta en bekräftelse” på att en skottlossning verkligen ägt rum. Några egna initiativ för att få fram den enligt Helin tydligen nödvändiga ”bekräftelsen” tog han aldrig. Istället valde han tidigt att hålla sig borta från Palme-ärendet under resten av mordnatten.

Detsamma gjorde (på eget initiativ) kommissarien Hans Koci som under mordnatten var nattens skiftbas på SCB. Han lämnade på eget initiativ cirka 00.30. Han ville syssla med övriga ärenden, och menade att i och med att högt uppsatta polischefer börjat infinna sig så fick de ta över. Problemet var att de högt uppsatta polischeferna inte förstod att Koci lämnat över all ledning till dem. Resultatet blev att jakten på Olof Palmes mördare under resten av mordnatten stod utan ledning. Nu innebar det dock inte någon avgörande förändring, därför att Kocis insatser i ledningsarbetet varit helt försumbar redan från början. Han skyllde på att telefonering tog upp all hans tid. Detta trots att han hade en kommissarielärling på plats, som inte gjorde annat än att ta emot telefonsamtal. Och när den erfarne kommissarien Christian Dalsgaard (åtta år på SCB) erbjöd sig att rycka in fick han nej tack från Koci.

För kommunikation med patrullerna på stan och för protokollföring skulle vid allvarliga våldsbrott enligt reglementet minst tre radiooperatörer engageras. Så skedde inte i Palme-ärendet. Endast två operatörer engagerades: Arbetsledaren Anders Thornestedt som kommunikatör med patrullerna och Birgitta Brolund som protokollförare.

Nu blev det så att även Thornestedt tämligen snart, omkring 01.00, valde att kasta in handduken. Han lämnade över till en oförberedd kollega vilket fick till följd att hela lasset tycks ha fått dras av Birgitta Brolund. Patrullerna på stan vittnade i efterhand om att de upplevde att ingen fungerande ledning från SBC:s sida förekom under mordnatten. Istället blev det så att patrullerna hörde av sig till SBC och rapporterade vilka initiativ de själva tagit.

Thornestedts egen förklaring till sitt avhopp, så som han beskrev det inför Juristkommissionen, var att han ville få en bättre koll på vad som hände i Stockholm – koll på saker som eventuellt kunde ha betydelse också för mördarjakten. Birgitta Brolund har sagt att Anders Thornestedt inte mådde bra.

WALKIE-TALKIE-SPANARE VID MORDPLATSEN UNDER MORDKVÄLLEN

Anmälaren ”E” uppgav, förmodligen, till en radiooperatör på SBC att patrullen 3625 befann sig i närheten av brottsplatsen då skottlossningen ägde rum. Finns det någon ytterligare uppgift om att spanande poliser skulle ha uppehållit sig i närheten av korsningen Sveavägen-Tunnelgatan under mordkvällen? Ja det gör det, och en sådan uppgift kommer faktiskt från Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten.

2015 genomförde journalisten och författaren Gunnar Wall en bandad telefonintervju med Dahlsten, och den senare tog då på eget initiativ upp en uppgift som skall ha emanerat från spaningsledningen under Hans Holmérs tid som spaningsledare. Uppgiften handlade om spanande poliser som, uppenbarligen utanför tjänsten, bedrev spaningar nära korsningen Sveavägen-Tunnelgatan under mordkvällen.

Vi citerar ur Walls samtal med Dahlsten, som finns återgivet i Gunnar Walls bok Konspiration Olof Palme (sidorna 206 ff. Intervjun finns också återgiven av Kari Poutiainen, sid.625, och i en tidigare publicerad artikel i eFOLKET):

Dahlsten: Och så fanns det de här poliserna som höll på med sin privatspaning. Ja privatspaning var det väl inte, knarkspaning.

Wall: Vad är det du syftar på nu?

D: Jo, de här killarna som hade walkie-talkies.

W: Talar du om någonting som du blev informerad om i ett tidigt skede?

D: Tidigt och tidigt, det kommer jag inte ihåg, men det blev jag informerad om.

W: Under tiden som du var statssekreterare?

D: Ja det var väl det. Jag tror det. Eller om det var i ett av de senare förhören eller samtalen med polisen, det kommer jag faktiskt inte ihåg längre. Men det är ju så osannolikt att en sådan grupp skulle ha varit inblandad i mordet. Ett: de var ju faktiskt där för att de hade en annan agenda. Och två: det skulle ha läckt, alla de där killarna skulle inte ha hållit tyst …

W: Hur mycket folk var inblandade i det då, var det en stor grupp, eller?

D: Det var ju ett antal, jag kommer inte ihåg längre, men någonstans mellan sex och tio eller vad det var.

W: De var ute och spanade omkring Sveavägen helt enkelt?

D: Ja, precis. De var nere vid Tunnelgatan och gick med walkie-talkies. Det är fortfarande lite oklart för mig om de var på officiellt uppdrag eller om det var något de själva hittat på att de skulle göra. Men det handlade om knark.

W: Var det inte konstigt att de inte kallades in i samband med rättegången? De kunde ha ha gjort betydelsefulla observationer, tycker man.

D: Nej, det var ingen av dem som var fysiskt på Sveavägen, de var i omgivningen. De såg ingenting. Det är klart man kollade med dem, det var ingen fara.

W: Men alla de här vittnesmålen som har kommit upp skulle ha handlat om dem då?

D: Ja det är ju Leif GW Perssons stora teori att det ska ha att göra med mordet. Han vill ju så gärna att det ska vara polisen.

W: Men vem var det som berättade detta för dig?

D: Jag kommer inte ihåg. Men vi hade en kille på justitiedepartementet som var regeringens kontakt med Palmegruppen, ett departementsråd, och han rapporterade till mig. Det var han som senare blev riksåklagare.

W: Klas Bergenstrand.

D: Ja, just det. Han rapporterade till mig om sådana här saker.

W: Så det var han som berättade för dig?

D: Troligtvis, men jag kan inte säga säkert.

(Bergenstrand blev senare SÄPO-chef. Han avled 2007, 62 år gammal. eFOLKETS anm.)

Wall insåg med ledning av uppgiften om knarkspaning att det med största sannolikhet var den paramilitära så kallade ”Barbro-gruppen” som Dahlsten talat om. Alltså en av de minst två i Stockholm aktiva gräsrotsgrupperna inom det svenska Stay-Behind-nätverket. Nätverket var också internationellt och hade initierats under tidigt 50-tal av den US-amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten CIA. Senare övertog ett hemligt NATO-utskott ansvaret för den internationella koordineringen. Det brittiska MI6 fick ett särskilt ansvar för utbildning av delar av det svenska nätverkets befäl.

Barbro-gruppen leddes av en kvinnlig expert inom radiokommunikation vid namn Barbro Sagnell. Hon hade goda kontakter med militärledningen och underrättelsetjänsten IB, och hade tidigare varit anställd på FRA (Försvarets radioanstalt). Hon byggde senare upp en organisation vid namn Frivilliga Radioorganisationen (FRO) som ingick som en del av totalförsvaret.

Barbro Sagnell hade inlett ett samarbete med FMN (Familjeföreningen mot narkotika) och utnyttjade det samarbetet på så sätt att gruppdeltagarna fick öva genom spaning på narkotikalangare. Denna verksamhet kunde också fungera som en inkörsport för rekryteringen.

Sagnells verksamhet uppmärksammades tidigt av TV-journalisten, skribenten och författaren Åke Ortmark. I boken Maktens redskap (1971) skrev han om FRO/Stay-Behind-kvinnan (sid. 74).

Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.
Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. (Vår markering) Hon ser med stor skepsis på det moderna svenska samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer.”

Ortmark berörde vid sidan av Stay-Behind-gruppen (1971 var beteckningen Stay Behind helt okänd) också FRO, den till krigsmakten knutna frivilligorganisation som FRA-kvinnan Barbro kunde använda som rekryteringsbas för sin hemliga paramilitära grupp.

Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret.”

En avhoppare från någon av Stay-Behind-grupperna i Stockholm har anonymt vittnat om bevakning av politiskt aktiva på vänsterkanten, och även av ledande socialdemokrater. Hatet mot Olof Palme ska ha varit djupt, och också Palme bevakades från och till. I grupperna ingick bland andra både poliser och personer med militär bakgrund. Kompetens fanns för telefonavlyssning och förmodligen också buggning. Televerkspersonal förekom bland dem som rekryterades.

I författaren och journalisten Lars Borgnäs bok En iskall vind drog genom Sverige (sid. 349 f) finns en intervju med en avhoppare, som på grund av rädsla för obehagliga konsekvenser föredrog att delge sina erfarenheter anonymt:

Jag kom för ett antal år sedan in i en hemlig motståndsrörelse, tänkt att vara en sista försvarslinje om Sverige skulle bli anfallet. De personer som ingick, de skulle helst ha militär bakgrund, jägarsoldater, reservofficerare.

Framförallt skulle de vara hängivna antikommunister, moraliska soldater som de kallades. Rörelsen stod hemvärnet nära och det fanns också medlemmar i polisen.

Jag fick aldrig överblick över hela rörelsen. Det var det inte många som hade. Man var indelad i små grupper som skulle ha så lite kontakt med varandra som möjligt.

Det fanns en hel del vapen, också sådana som var oregistrerade och inte kunde spåras.

I fredstid sysslade rörelsen till exempel med att samla in information om opålitliga personer, säkerhetsrisker. Det kunde vara både spaning, övervakning och avlyssning. (…) Jag vet helt säkert att man i perioder övervakade Palme men också andra socialdemokratiska politiker som man misstänkte var opålitliga.”

Att Barbro-gruppen var aktiverad i centrala Stockholm under mordkvällen har intygats av Stay-Behind/IB-agenten Donald Forsberg (1946–2022) som under uppväxten på Gotland och i Eskilstuna hette Donald Möller. Av någon anledning traskade även han runt i centrala Stockholm under mordkvällen (och vid tidpunkten för mordet på Olof Palme) och han har i förhör berättat att han då stötte på walkie-talkie-försedda medlemmar i Barbro-gruppen.

Tidigare, i mars 2015, hade Forsberg i ett radioprogram gått ut med samma information om sina iakttagelser under kvällen och natten, dock utan att nämna Sagnells namn och beteckningarna Stay Behind och FRO.

I programmet, som sändes i Radio Gotland 2015 och som hade spionhistorier som tema, fick Donald Forsberg en fråga rörande observationer av oidentifierade walkie-talkie-män under mordkvällen. Hans svar, präglat av högtravande ordrik militärjargong, finns citerat i Gunnar Walls Konspiration Olof Palme:

Jo, men det har sin förklaring och här sitter jag inne på en bild som ett fåtal känner till. Det fanns en gruppering i det här landet som i händelse av krig skulle utföra en viss form av sabotage mot en främmande makt som tar sig in i landet och i stadsbilden. Den här gruppen tränade i fredstid i stadsbild för att så att säga kunna utföra de uppgifter de var ålagda att göra.

Antingen så tränade man mot fiktiva objekt eller så tränade man så att säga mot objekt som var identifierbara. Och den här gruppen samarbetade med en organisation som bildades i slutet av 60-talet som hette Föräldraföreningen Mot Narkotika. Föreningen gav den här gruppen tips om narkotikalangare i just de här områdena inom stadsbilden i Stockholm.”

Forsberg nämner inget om att ”den här gruppen”, till vilken även poliser rekryterades, var en ”cell” i det CIA-skapade och NATO-ledda hemliga nätverket Stay Behind. Han nämner inget om den högerextremism och fanatiska fientlighet mot Olof Palme som genomsyrade ”den här gruppen”. Och förstås inget om de misstankar mot Stay Behind för delaktighet i en rad mord och blodiga terrordåd i Europa fram till slutet av 80-talet.

Men att det var en Stay-Behind-grupp som Forsberg beskrev i radioprogrammet kunde det inte råda något tvivel om, och publiceringen av Walls bok ledde till att svenska medier kontaktade Forsberg för att få kommentarer från denne.

Donald Forsberg har berättat att det var 1966 som han första gången träffade Barbro Sagnell. Han skulle då i oktober fylla 20, och det var hans biologiska far, Harry Forsberg, som skickade honom till en våning på Östermalm för att träffa FRO-bossen. Närvarande vid träffen var förutom Barbro Sagnell två representanter för den militära underrättelsetjänsten (IB). Donald Forsberg genomgick vid tidpunkten en militär utbildning till attackdykare på KA 1 i Vaxholm.

Barbro Sagnell berättade för Donald att hans far – som tjänstgjort inom den franska främlingslegionen (ett av fästena för de fascistiska strömningarna i Frankrike) – sagt henne att han trodde att sonen skulle kunna bli värdefull för underrättelsetjänsterna. Resultatet av träffen med Sagnell och IB-männen blev att Donald knöts till IB. Enligt honom själv innebar det att han engagerades i ”att spionera på kommunister”.

Den tidigare främlingslegionären Harry Forsberg blev sedan hemkomsten till Sverige knuten till Stay Behind. 1966 var första gången som Donald träffade sin biologiska far, som han genast kom att se upp till – vilket bland annat ledde till att han antog faderns efternamn.

1966 höll Harry Forsberg till på en krogbåt (”Saltsjön”) som låg förtöjd nedanför Dramaten. Båten fungerade enligt Donald som en nattklubb och var, har han sagt, ett ”speciellt” ställe. Enligt vad en kamrat till honom från den tiden har berättat för eFOLKET var ”stället” bland annat en bordell. Forsberg och kamraten ingick i en musikgrupp som engagerats för att spela på krogbåten.

Medan Forsberg konsekvent vägrat tillmötesgå Gunnar Wall då denne försökt få till stånd en intervju kände han sig tydligen pressad att ställa upp när en stor kvällstidning som Aftonbladet hörde av sig. Forsberg berättade för Aftonbladet att han själv “till viss del” varit engagerad i Stay Behind och att han under kvällen den 28 februari 1986 i Kungsträdgården stött på två walkie-talkie-försedda personer som han igenkände som tillhörande Stay-Behind.

Frågan blir förstås om det verkligen var i Kungsträdgården som Forsberg stötte på de två spanarna i den Palme-hatande paramilitära gruppen. Aftonbladet kontaktade även Ulf Dahlsten, som då upprepade att gruppen höll till på Tunnelgatan, helt nära mordplatsen.

Donald Forsberg förhördes av mordutredningen första gången endast några dagar efter sitt framträdande i radioprogrammet. I det förhöret berättade han om sin bekantskap med Barbro Sagnell.

När Forsberg 2019 kallades till ett fjärde förhör var bakgrunden att det offentligt avslöjats att även SÄPO under mordnatten varit på stan, under ledning av ”ryssrotelns” chef Tore Forsberg (ej släkt med Donald, men nära vän). Den hemliga operationen gick under namnet ”Cosi fan Tutte” och Donald Forsberg kunde upplysa om att i operationen deltog också den svenska militära underrättelsetjänsten i form av KSI (tidigare IB och fram till 1994 SSI), Själv var Donald inte involverad, påstod han.

SÄPO hade ett kontinuerligt samarbete med US-amerikanska CIA, och vid tidpunkten för mordet på Olof Palme pågick i Stockholm en intensiv gemensam verksamhet där en grupp buggningsexperter från CIA var involverade. Uppgifter finns också om att under mordnatten en kontakt mellan SÄPO och CIA ägt rum i en lägenhet på Östermalm. Lägenheten var i så fall förmodligen identisk med den som sedan länge frekvent användes för kontakter mellan de två underrättelsetjänsterna.

SÄPO-ledningens besked omedelbart efter mordet på Olof Palme var att man inte hade haft någon som helst aktivitet ute på stan under mordnatten. Att detta påstående var en lögn uppdagades i samband med att mordutredningen råkade hitta en promemoria författad av Tore Forsberg, i den hittades i tidigare byråchefen PG Näss kvarlämnade papper. Tore Forsberg var då avliden. Vid begravningen 2008 spelade och sjöng Tores förbindne Donald.

En av deltagarna i Cosi fan Tutte, som förhördes av mordutredningen, berättade för utredarna bland annat att hon (”Rose”) under operationen varit förklädd. Vad operationen handlade om är fortfarande något som är hemligstämplat.

Under mordnatten var det så, som Donald Forsberg formulerade det i ett förhör, att alla svenska säkerhetstjänster verkade ”vara på tå”. Uppgifter finns också om att veckan före mordet pågick en övning i Stockholm med deltagande av fallskärmsjägarbefäl från Karlsborg. Övningens förutsättning skall ha varit att Sovjetunionen ockuperat Stockholm och delar av Mälardalen, Deltagarnas uppgift bestod i att ”upprätta baser” och att genomföra ”lokalisering och likvideringar av informationsbärare”, alltså att döda svenskar med tillgång till viktig information som kunde antas intressera ockupationsmakten.

Värt att notera kan också vara att Ulf Dahlsten och Donald Forsberg i det närmaste samtidigt (2015) och på eget initiativ valde att aktualisera walkie-talkie-observationerna.

Under många år hade åklagarnas och spaningsledningens linje varit att ifrågasätta, betydelseförneka och inte sällan förlöjliga vittnesuppgifter om walkie-talkie-män och tecken på att Olof Palme övervakats under morddagen och dagarna innan. Denna attityd kom att något mjukas upp efter det att Hans Ölvebro 1997 lämnade uppdraget som spaningsledare, men det var först i och med att kommissarien Dag Andersson 7 januari 2013 tillträdde uppdraget som walkie-talkie-observationerna började ges hög prioritet. Inte minst kom detta att gälla observationerna som gjorts på Tunnelgatan, vid Norra Latin och på Sveavägen. Under Dag Anderssons tid som spaningsledare började också utredarnas intresse riktas direkt mot Stay Behind och Barbro-gruppen.

Den gemensamma linjen som drevs av IB-agenten Donald Forsberg och den på regeringskansliet säkerhetsansvarige Ulf Dahlsten (vars relation till IB för oss är obekant) gick ut på att spaning med walkie-talkie visst förekommit men att denna spaning ”naturligtvis” inte kan ha haft något med mordet på Olof Palme att göra – av den enkla anledningen att spanarna ju hade ”en annan agenda”.

Forsberg talar klartext och säger (i förhören som Palme-utredningen hållit med honom) att spanarna tillhörde just Barbro Sagnells, av andra omvittnat Palme-fientliga, grupp. Också av Dahlstens beskrivning framgår att det är just Barbro-gruppen som han beskriver, även om han inte säger det rent ut. Att han fått informationen, så som han påstår, närmare 30 år tidigare från Klas Bergenstrand kan förstås inte uteslutas, men framstår onekligen som på flera sätt märkligt.

Förutom att den nya spaningsledningen börjat inrikta sig på walkie-talkie-observationer kan det 2015 ha funnits ytterligare en anledning för Forsberg och Dahlsten att öppna moteld. Året innan hade nämligen en bok (Spionjägaren: Del 2, Säpo, IB och Palme) författad av Olof Frånstedt, den tidigare SÄPO-mannen och chefen för SÄPO:s kontraspionage, publicerats.

Frånstedt kände väl till Barbro Sagnell, och han hade också på 70-talet varit till viss del inkopplad på ett ärende som handlade om kontroll av Sagnells aktivitet. Han skriver (citerat från Kari Poutiainens Den hemliga alliansen, sid. 616-617. Liksom Ortmark utelämnar Frånstedt efternamnet):

Barbro  berättade att de hade walkie-talkies i gruppen för att kunna hålla samband under sina aktioner. Och de allra flesta var medlemmar i eller rekryterade från en frivillig försvarsorganisation som hette FRO, Frivilliga Radioorganisationen. Barbro själv var med i FRO, liksom hennes man. (…) Min förmodan var att det här var ytterligare en av IB:s inrikesaktiviteter. Och mycket riktigt. Hon nämnde själv att Klas Wikland, som blivit operativ chef efter att Bo Astrin försvann efter IB-affären 1973, hade skickat henne till mig.

(…)

Några månader senare, den 15 juni 1975, kom kriminalassisten Israelsson på rotel BI (terroristroteln) till mig för återrapportering. Han hade då sällskap av IB-mannen Klas Wikland. (…) Nu ville man informera om att de följt upp ärendet och att det fanns kontakter mellan gruppen, eller grupperna (Stay Behind), och IB.

Jag fick inte veta vad informationen eller materialet som grupperna samlade in användes till eller hur det hanterades, och jag frågade inte heller. Jag såg det som att detta nu var IB:s ansvar, även om det lades upp som ett ärende hos SÄPO.

(…)

Jag kände en rysning (vår markering) när jag satt där i Malaysia (då mordet på Olof Palme skedde var Frånstedt knuten till ett säkerhetsbolag i Malaysia) och rekapitulerade händelserna 1975. Här kunde finnas ett samband med dådet. Personer med walkie-talkies som rört sig i området. Det kastade en mörk skugga över Palmemordet.

(…)

Vilken roll spelade egentligen IB och dess efterföljare i den militära organisationen vid attentatet mot Olof Palme? Och hade IB och dess efterföljare ”fältverksamheter” i form av övervakningsgrupper, som ”Barbro” och ”Lennart”, eller andra liknande aktiviteter, som kan sättas i samband med mordhändelserna …”

*******

Donald Forsberg och Ulf Dahlsten var förenade inte bara i fråga om intygandet om att mordkvällens walkie-talkie-spanare ingenting kunde ha att göra med attentatet mot Olof Palme. Båda kom under många år även att utmärka sig som energiska förespråkare för uppfattningen att den som sköt Olof Palme var den av Svea Hovrätt frikände Christer Pettersson.

I sina ansträngningar för att på olika sätt sprida uppfattningen om Petterssons skuld kom Donald Forsberg att nära samarbeta med sin namne, SÄPO-mannen Tore Forsberg. Motivfrågan tacklade Forsberg-duon genom att lansera en teori om att dådet, genomfört av Christer Pettersson, var ett dubbelt misstag. Pettersson skulle ha förväxlat Palme med knarklangaren Sigge Cedergren. Dessutom skulle hans avsikt inte ha varit att döda sitt offer, utan bara, som en varning, skrämma honom. Tore Forsberg framförde teorin i sin bok Spioner och spioner som spionerar på spioner.

Ulf Dahlsten, som från och med dagen efter mordet med uppenbar målmedvetenhet inledde sin karriär som ”nära vän till familjen Palme” (en formulering som ofta förekom i medierna) drev tesen om Christer Petterssons skuld under många år och med stor frenesi. Det som för en del framstod som förvånade var att Dahlsten efter mordet initialt faktiskt hade hävdat att Lisbeth Palme på grund av sitt chocktillstånd var ett mordplatsvittne utan värde med avseende på identifiering av gärningsmannen. Efter gripandet av Pettersson i december 1988 förändrade Dahlsten radikalt sin ståndpunkt. Nu menade han plötsligt att Lisbeth Palme var ett högklassigt vittne med fotografiskt minne. Och hon kunde enligt Dahlstens nya mening i sitt huvud i kronologisk ordning spela upp varje sekvens, ”som i en film”.

*******

Mindre än efter en minut efter det dödande skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan kontaktar någon från brottsplatsen polisens sambandscentral. Den som tar emot samtalet säger att en polis som tillhör patrullen 3625 meddelat att en skottlossning ägt rum och att en man är skjuten.

Vi vet inte om det var en polis som gjorde anropet. Och om det var en polis vet vi inte om han eller hon tillhörde patrullen 3625.

Vi vet inte om det kan ha varit så att någon/några inför kvällen lyckats ”låna” patrullens bärbara kommunikationsradio. Eller om uppgiften om 3625  lanserats av den mottagande radiooperatören, som gissat eller av något skäl ansett det som lämpligt att ange anroparen som tillhörande 3625.

Och vi vet inte vem den mottagande radiooperatören var.

Birgitta Brolund säger i samtalet med Juristkommissionen, ett halvår efter mordet, att ”vi i initialskedet fick den uppfattningen att en polisman sprang efter gärningsmannen.” Brolund tillägger: ”Och han sprang då alltså från brottsplatsen och uppför trapporna.” Om Brolund menar att hon uppfattat det som att också polismannen skulle ha sprungit uppför trapporna är oklart. Hon kan ha missuppfattat det den som tog emot anropet sagt. Och den som tog emot anropet kan ha missuppfattat det som det anropande vittnet på brottsplatsen sagt.

Vi vet inte namnet på det anropande mordplatsvittnet. Förmodligen fick inte heller Birgitta Brolund veta det. Hon skriver som anmälare ”E” i det IM som hon upprättar då det står klart för henne att den som mottagit anropet av någon anledning inte har gjort det. Någon anteckning om anmälarens identitet finns inte, till skillnad från normal praxis, någonstans i IM:et.

Vi vet inte heller namnet på den radiooperatör som tog emot anropet. I samtalet med Juristkommissionen glider Brolund förbi frågan om vem det var som tog emot anropet från brottsplatsen. I förhöret elva år senare säger hon att hon är ”lite osäker” och att hon inte ”med bestämdhet” och ”just nu” kan säga vem den mottagande radiooperatören var. Hon undgår från att pressas till att försöka minnas genom förhörsledarens totala ointresse.

Birgitta Brolund är tydlig med att anropet från brottsplatsen inkom innan radiooperatören Ulf Helins samtal med Järfälla Taxi ägde rum. Helin, som tog emot samtalet från Järfälla taxi, var placerad i den bakre raden, omedelbart bakom Brolund. (De tio operatörerna – åtta män och två kvinnor – var placerade fem och fem i två rader, den ena raden framför den andra).

Birgitta Brolund har aldrig haft något problem med att minnas att det var Ulf Helin som tog emot telefonsamtalet från taxireceptionen. Hon har heller inte haft något problem med att minnas att det var Anders Thornestedt som 23.26 tog emot ett ilanrop (ett anrop som är exklusivt riktat till sambandscentralen) från polismannen Peter Wikström som tillhörde piketen 3230 och som var en av de fyra polismännen som beordrades ta upp förföljandet av gärningsmannen. Wikström sände sitt anrop från trappkrönet uppe vid Malmskillnadsgatan. Med största sannolikhet var det tidiga anropet från ”E” på brottsplatsen också ett ilanrop. Inga poliser på stan har sagt sig ha hört detta anrop.

”E” var ett mordplatsvittne. Men hen har aldrig blivit förhörd och aldrig har vi sett någon tidningsrubrik med lydelsen ”Polisen som blev vittne till gärningsmannens flykt”. Hen har aldrig framträtt, utan existerar endast som den anonyme ”E” i det av Birgitta Brolund upprättade ingripandemeddelandet.

Anonym har också som sagt den mottagande radiooperatören som valde att inte beordra bilar till brottsplatsen och Brunkebergsåsen förblivit. Och anonym lär han förbli tills den dag Birgitta Brolunds minne klarnar eller tills någon annan med vetskap om skeendet på sambandscentralen minuterna efter mordet väljer att ta bladet från munnen.

Det mest uppseendeväckande är naturligtvis att mordutredarna valde att vända bort blicken från ett IM som skrek ut att en polis 23.23 anropat om skottlossningen i korsningen Svevägen-Tunnelgatan.

Ett samtal med Birgitta Brolund skulle ha klargjort för mordutredarna att anropet från ”E” till och med föregick samtalet från Järfälla Taxi, och att en mer korrekt tidsangivelse skulle ha varit 23.22. I förhöret som hölls 1997 är ju Brolund också väldigt tydlig: Samtalet från taxi kom ”sedan”, det vill säga efter anropet från brottsplatsen. Men den förhörande mordutredaren reagerade inte, och Brolund valde att inte försöka få honom att begripa den explosiva innebörden av vad hon just berättat för honom.

Kan det ha varit så att någon i spaningsledningens topp eller någon anonym representant för någon av landets säkerhetstjänster faktisk hade ett samtal med Birgitta Brolund? Och att Brolund då fick veta att hon skulle ”göra riket en stor tjänst” om hon valde att ligga lågt. Detta hände mordplatsvittnet Anna Hage och det kan naturligtvis inte uteslutas att Brolund utsattes för samma typ av rådgivning.

Birgitta Brolund slutade vid polisen 1990 och flyttade till Norrland. Hon har vägrat tala om mordnatten med privatpersoner och journalister som hört av sig.

*******

Några av de många angelägna frågor som en framtida återupptagen mordutredning rimligen måste söka svaren på är:

1. Fanns det på Stockholmspolisens sambandcentral under mordnatten radiooperatörer med band till Barbro Sagnells FRO eller Stay-Behind-grupp?
2. Deltog, så som Ulf Dahlsten hävdar, poliser i Barbro-gruppens spaning i centrala Stockholm under mordkvällen och natten?
3. Vilka poliser hade band av något slag till FRO eller till någon av Stockholms Stay-Behind-grupper?
4. Vilken var orsaken till att mordutredningen under Hans Holmérs ledning fullständigt ignorerade Birgitta Brolunds IM som handlade om ett anrop från en polis på brottsplatsen, ett anrop som utgjorde den till sambandscentralens tidigast inkomna informationen om skottlossningen?

Vi övergår nu till redogörelsen för det märkliga öde som drabbat uppgiften om en av allt att döma oerhört viktig observation som gjordes i centrala Stockholm av två unga kvinnor cirka tre minuter efter det att Sveriges statsminister Olof Palme bragts om livet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

*******

”HAN SKULLE JU INTE DÖDA HONOM!”

Söndagen 2 mars 1986 (enligt den tipsmottagande polisinspektören WÅ:s anteckning klockan 11.35) ringde två unga studentskor upp Palme-utredningen och berättade om en händelse som de bevittnat under mordnatten; ett tips som ringdes in när endast ett och ett halvt dygn hade förflutit sedan Olof Palme mördades, en knapp kilometer nordost om den plats där de unga kvinnorna gjorde sin observation. Observationen ägde enligt en av kvinnorna rum omkring tre minuter efter skottlossningen 23.21.30 i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Polisinspektören WÅ upprättade utifrån det som kvinnorna (vi kallar dem här Anna och Brita) berättat ett kortfattat så kallat spaningsuppslag, för vidarebefordran till utredningens nästa nivå, utredningens tipsutvärderare.

WÅ:s spaningsuppslag löd (kvinnornas namn maskade, understrykningarna är WÅ:s):

(Maskat) och (maskat) väninna (maskat), promenerade vid 00.05 den aktuella kvällen på Klarabergsgatans södra gångbana mitt emot Åhlens. Där iakttog de två utlänningar, varav den ene var liten och iklädd en ljus överrock. Någon av dem sade på svenska ’men han behövde väl inte döda honom’. De gick sedan in i en skåpbilsliknande bil med fläckig klädsel.”

Efter mordet strömmade en oerhörd mängd tips in till utredningen. Bedömningen av Annas och Britas tips (i WÅ:s version) blev uppenbarligen att det skulle tilldelas låg prioritet. De två kvinnorna kallades aldrig till något förhör överhuvudtaget.

Man kan utgå ifrån att tipsutvärderaren som fick WÅ:s uppslag på sitt bord tog fasta på att iakttagelsen gjordes så sent som närmare 45 minuter efter mordet och att de två männen samtalade med varandra utan att bry sig om att andra kunde höra vad talade om. Att de två männen skulle på något sätt ha med mordet på Palme framstod som mycket osannolikt. Mer sannolikt vore väl att de till exempel samtalade om en film de nyligen tillsammans sett på någon biograf i centrala Stockholm.

Åren gick och Anna och Brita hörde ingenting från mordutredningen. Detta ledde till att Anna vid ett flertal tillfällen hört av sig till utredningen och påmint om den iakttagelse som de söndagen efter mordet berättat om. Responsen har varje gång blivit obefintlig. Under 40 år har inget som helst intresse visats från mordutredningens sida.

För några år sedan fick Anna, genom en bekant, som under många år intresserat sig för mordutredningen, tillgång till spaningsuppslaget som WÅ upprättade 2 mars 1986. Hennes reaktion blev bestörtning. Vilket ledde till att hon skrev ner en egen redogörelse för det hon och Brita varit med om, och en kommentar till den enligt Anna systematiskt förvanskade versionen i WÅ:s spaningsuppslag:

Vi går längs Klarabergsgatan mot Sergels Torgs T-banenedgång på trottoaren på motsatt sida av Åhlénshuset.
Precis efter Klara Östra kyrkogata kommer några springande rakt mot oss från hörnet på huset eller i närheten av hörnet. Kanske kommer de från någon port i huset.

De springer mot oss på min högra sida. Jag går innerst närmast huset och uppfattar detta före min vän. Alla mina sinnen skärps då jag blev rädd och uppfattar det som om de ska överfalla oss. När de kommer närmare ser jag tre män, två normallånga och en kort, som alla har mörkt hår och de ser ut som om de är av utländsk härkomst.
De tycks inte lägga märke till oss alls.
Den korte springer i mitten och skriker två gånger:
’Han (eller de) skulle ju inte döda honom!’ … ’Han skulle ju inte döda honom!’

Det låter som rikssvenska utan brytning. Den korte mannen har på sig en ljus överrock och de två andra har mörka kläder.
De störtar förbi oss, liksom skär av vår väg på ca. 1,5 meters avstånd, igen utan att se oss, och vidare till en låg sportbilsliknande bil som står parkerad intill trottoaren där vi nyss passerat.
Det jag ser av dem är deras ansikten, kläder och att de är olika långa.
Ser inget i deras händer.

Jag lade inte märke till bilen innan. Vi har vid detta laget gått en bit framåt och när de hoppar in i bilen så vänder sig min vän om och tittar på dem, varvid jag rycker henne i armen och säger ’Kom nu de verkar skumma’ eller något liknande.

Hela förloppet tar 5-7 sekunder. När vi går vidare lägger jag märke till den stora gyllene Åhlénsklockan som står på 23.24 eller 23.25. Det är mörkt men jag tror att klockan eller fasaden är upplyst.
Vi går skyndsamt vidare mot Sergels Torgs T-banenedgång för att åka hem till mitt studentrum på Gärdet. När vi gör oss i ordning slår vi på radion och får då höra radioprataren säga: ’Statsminister Olof Palme är skjuten i Centrala Stockholm’ eller något liknande. Han låter chockad. Sedan spelar de sorgemusik och meddelar mellan varje musikstycke vad som har hänt.
Vi talade med varandra om det vi hade sett tidigare under kvällen och blev fundersamma. Minns ej exakt vad vi sa.

Jag ringde till den tipstelefonen som stod i TV och berättade om vår upplevelse till en polis söndagen den 2 mars.

Jag minns inte mycket annat tydligt från den kvällen, men när jag uppfattar att några ska överfalla oss så skärps alla sinnen varvid de 5-7 sekunderna är tydliga som filmbilder i minnet. Varje gång jag därefter har passerat den platsen genom åren kommer de bilderna tillbaka.

När jag fick ta del av mitt vittnesmål som beställdes ut för 2,5 år sedan ser jag att det är flera grova fel i det skrivna. Det jag sagt stämmer inte med det som står där.

1. Hur bilen ser ut stämmer inte. Har aldrig sagt något om en skåpbil med solkig klädsel …
2. Antalet personer stämmer inte.
3. Klockslaget är förflyttat med 40 minuter framåt.
4. Signalementet på personerna stämmer inte.
5. En av de viktiga detaljerna är ju att de springer och han skriker, inte bara att vi iakttog dem och att någon av dem sa … o.s.v. De gick inte in i bilen, de sprang i panik.

Den sista punkten, om de bara gått och sagt, hade vi troligen inte märkt det så mycket eller kommit ihåg det i detalj.
Jag blev mycket förvånad när jag läste detta, då vi i detalj då diskuterat detta och antecknat det vi skulle berätta.

Polisen har aldrig tagit kontakt om detta. Inte då, och inte senare trots att jag mailat in det tre gånger under åren, i samband med någon årsdag då det uppmanats till detta.”

Anna har sedan hennes upprörda kritik blivit bekant intervjuats av de två danska granskarna Anders Christiansen och Christian Kirk Muff (Interview med Klarabergsgatanvidnet! https://dethemmeligste.dk/). I intervjun i det danska pod-programmet upprepar Anna det hon tidigare skrivit och preciserar sig på några punkter. Som att bilen i hög fart körde mot rondellen vid Sergels Torg, men att hon och Brita släppte uppmärksamheten på de flyendes väg och inte kan säga om bilen tog till vänster ner på Sveavägen eller körde rakt fram in på Hamngatan.

Anna framstår i intervjun framstår som eftertänksam och trygg. De danska granskarna bedömer henne som väldigt trovärdig, och det intrycket får också den som lyssnar till hennes berättelse och resonemang. Hennes slutsats är att det verkar som att tipsmottagaren WÅ kan ha förvanskat och avdramatiserat hennes och Britas berättelse med syftet att göra den ointressant för mordutredningen.

Christiansen och Kirk Muff har också forskat kring WÅ:s person, och kan för Anna berätta att de har en trovärdig uppgift om att WÅ har en bakgrund inom underrättelsetjänsten IB.

Med anledning av att det funnits en person med samma namn (numera avliden) som på grund av sin aktivitet och bakgrund skulle kunna tänkas ha varit knuten till IB har eFOLKET kontaktat de danska granskarna för att utröna om det kan ha funnits en risk för förväxling. Det svar vi fick övertygade oss om att de danska granskarnas källa (som de bedömde som synnerligt trovärdig) inte kan ha gjort en förväxling vad gäller person.

Det var också så att medan mordutredningen aldrig kallade Anna och Brita till förhör så kallade den faktiskt WÅ! Redan några veckor efter mordet. Anledningen hade inte med hans kreativitet i samband med upprättande av spaningsuppslag att göra. Det handlade istället om att man i den under en tid för delaktighet i mordet på Olof Palme misstänkte Victor Gunnarssons adressbok funnit WÅ:s telefonnummer, både hem och till arbetsplatsen i polishuset. Om detta står också att läsa i ett omfattande förhör (hållet 1989-02-14) som Stig Edqvist (senare under under åren 1997-2012 spaningsledare i mordutredningen) höll med polisinspektören Ulf Norlin, Förhöret med Norlin har närmast formen av ett långt bekymrat kollegialt samtal om tillståndet i utredningen och om frågetecken rörande ett antal kollegor, både inom Stockholmspolisen och inom SÄPO.

Det var först meningen att Ulf Norlin själv skulle hålla förhören med WÅ, men han avstod. Detta med anledning av att WÅ enligt Norlin borde förhöras av någon som hade högre tjänstegrad.

Under förhören nekade WÅ först till att han skulle ha haft någon bekantskap med den gentemot Olof Palme fientlige Gunnarsson (1993 mördad i USA, där han bosatt sig). Detta var emellertid inte sant. Efter ett antal förhör medgav WÅ att en bekantskap funnits. Bland annat hade Gunnarsson vid ett tillfälle sovit över hemma hos WÅ.

Samtidigt, berättar Ulf Norlin, inträffade en serie nattliga intrång i lokaler som disponerades av en del av mordutredningen. Bland annat visade besökaren/besökarna intresse för förhören med WÅ.

Under hösten 1987 inträffade en ny våg av intrång. Dörrar dyrkades upp och skrivbordslådor genomsöktes.

Vid ett tillfälle skuggades Ulf Norlin av en förföljande bil. Uppgifter inkom som ledde till att livvaktsskydd för Norlin och en annan polisman övervägdes.

I det protokollförda samtalet mellan Edqvist och Norlin framgår också att WÅ tillhört ett nätverk av poliser som bland annat visat sig ha haft flera slag av nära kontakter med den extremt Palme-fientliga och högerextrema tidskriften Contra. Edqvist visar i samtalet ett påtagligt intresse för uppgifter om en till nätverket hörande polis som under Holmérs tid hade viktiga positioner som förhörsledare, utredare och protokollförare i Holmérs ledningsgrupp. En annan polis som Edqvist visar stort intresse för har under många år energiskt förespråkat det spår som redan 1986 lanserades av EAP och Contra, nämligen att mordet utfördes av kurder på order av sovjetiska KGB. I den krystade och märkliga ”teorin”, som också närdes och drevs av den allmänt som IB-man betraktade Ebbe Carlsson och en grupp ”kreativa” SÄPO-poliser, ingick även den socialdemokratiske politikern Pierre Schori, närstående Olof Palme, som en av teoriskaparna förmodad KGB-agent!

*******

Vi har här redogjort för två vittnesuppgifter som under 40 år totalt ignorerats. Uppenbart är att både Birgitta Brolunds uppgift om det tidiga anropet från brottsplatsen och Annas och Britas uppgift om de tre panikslagna männen på Klarabergsgatan pekar i samma riktning: Nämligen att Olof Palme bevakades under mordkvällen av frilansande Palme-fientliga poliser och militära kallakrigare (möjligen tillsammans med ”civila” paramilitära högerextremister, och möjligen under medverkan av säkerhetstjänster från Palme-fientliga stater), samtidigt som det förefaller ha varit så att alla i aktionen involverade inte var införstådda med att Palme skulle mördas. Möjligen trodde vissa av deltagarna att det handlade om en övning. Möjligen att ”informationsbäraren” Palmes möte med Gorbatjov skulle omintetgöras genom att han sattes ur spel, men att aktionen inte skulle ha en dödlig utgång.

De två vittnesuppgifterna som redogjorts för här är långt ifrån de enda som pekar i denna riktning. Men de utgör i sig en mer än tillräcklig grund för att motivera ett återupptagande av förundersökningen.

Lästips:

• Mordet på Olof Palme – nygammal vittnesuppgift ger NATO-spåret ännu större tyngd – eFOLKET, 9 jan 2023
• DEN HEMLIGA ALLIANSEN – Ny viktig bok om mordet på Olof Palme – eFOLKET, 7 nov 2025