Den svenska fackföreningsrörelsen var en gång en av samhällets starkaste folkrörelser. Den byggdes av människor som stod bredvid varandra på arbetsplatserna och som hade förstått en enkel men avgörande princip: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är arbetstagarna starka. Det var genom organisering, solidaritet och gemensam kamp som arbetare kunde förändra sina villkor och så småningom också hela det svenska samhället. Kortare arbetstid, semester, bättre löner, tryggare anställningar och inflytande på arbetsplatsen kom inte som gåvor från arbetsgivare eller politiker. De erövrades genom kollektiv styrka.
Den svenska fackföreningsrörelsen finns fortfarande. Den har fortfarande miljontals medlemmar, stora ekonomiska resurser och en stark position på arbetsmarknaden. Kollektivavtalen omfattar fortfarande en mycket stor del av arbetsmarknaden. Men just därför måste vi våga ställa den obekväma frågan: varför har den fackliga rörelsen blivit så mycket mindre offensiv samtidigt som villkoren för många arbetstagare har blivit mer osäkra?
För det går inte att blunda för utvecklingen. Under de senaste årtiondena har svensk arbetsmarknad förändrats kraftigt. Otrygga anställningar, bemanningslösningar, visstidsanställningar, ökad arbetsbelastning, effektiviseringskrav och en allt mer flexibel arbetsmarknad har gjort att många arbetstagare fått bära en större del av risken. Regeringens egen arbetsmiljöstrategi för 2026–2031 konstaterar att otrygga arbetsvillkor, olyckor och olika former av utsatthet fortfarande är problem på den svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt har fackföreningsrörelsens förmåga att organisera just dessa grupper försvagats. Medlingsinstitutets statistik visar att omkring 77 procent av både arbetare och tjänstemän var fackligt anslutna 2006. Bland arbetare hade siffran sjunkit till omkring 54 procent 2024. Bland tjänstemän är minskningen betydligt mindre. Personer med tidsbegränsad anställning är dessutom fackligt organiserade i lägre utsträckning än personer med tillsvidareanställning.
Det är en utveckling som borde få hela fackföreningsrörelsen att reagera. För samtidigt som arbetsmarknaden har blivit mer komplex och för många mer otrygg har den fackliga närvaron minskat bland just de grupper som behöver kollektiv styrka som mest.
Det är nästan som om vi har vänt på den ursprungliga fackliga logiken. När arbetstagaren blir mer beroende av arbetsgivaren borde behovet av facklig organisering öka. När anställningen blir mer osäker borde behovet av trygghet öka. När arbetsbelastningen ökar borde behovet av kollektiv styrka öka. Men i stället har organiseringen bland arbetare minskat kraftigt.
Det är svårt att inte fråga varför.
Har fackföreningsrörelsen varit tillräckligt närvarande när arbetsmarknaden förändrats? Har den varit tillräckligt offensiv när anställningsformerna blivit fler och otryggheten ökat? Har den lyckats organisera de unga, de visstidsanställda, de bemanningsanställda och de människor som rör sig mellan olika arbetsgivare? Eller har fackföreningsrörelsen i alltför stor utsträckning blivit en organisation som försvarar dem som redan är organiserade, medan allt fler står utanför?
Det är här bilden av den tandlösa tigern blir relevant.
För problemet är inte att facket saknar resurser. Problemet är att den kollektiva styrkan inte längre alltid motsvarar resurserna.
Samtidigt har arbetsmarknaden blivit mer ojämlik. Medlingsinstitutets statistik visar att lönespridningen i Sverige har ökat. År 2005 tjänade den tiondel som hade högst lön omkring 2,03 gånger så mycket som den tiondel som hade lägst lön. 2025 hade skillnaden ökat till 2,20 gånger. Sverige har fortfarande relativt låg lönespridning internationellt, men utvecklingen går åt fel håll ur ett jämlikhetsperspektiv.
Det betyder inte att alla arbetstagare fått sämre villkor på alla områden. Sverige har fortfarande starka kollektivavtal, hög kollektivavtalstäckning och en arbetsmarknadsmodell som i internationell jämförelse ger arbetstagare ett omfattande skydd. Men det är just därför vi måste våga se sprickorna i modellen. Att något fortfarande fungerar betyder inte att det inte håller på att försvagas.
En av de största förändringarna är den ökade fragmenteringen av fackföreningsrörelsen. Sverige har en mängd olika fackliga organisationer som organiserar olika grupper av arbetstagare. Historiskt finns det naturligtvis goda skäl till detta. Arbetare, tjänstemän och akademiker har olika arbetsuppgifter och ibland olika avtalsmässiga förutsättningar. Men någonstans på vägen har gränsdragningen också utvecklats till något som riskerar att försvaga den gemensamma arbetstagarsidan.
Fackförbund kan konkurrera med varandra om medlemmar, representation, inflytande och ekonomiska resurser på samma arbetsplatser. Organisationer som i grunden har samma uppgift kan alltså hamna i konkurrens med varandra.
Det borde få oss att stanna upp.
Vad händer med den kollektiva styrkan när arbetstagarorganisationerna börjar konkurrera internt? När frågan blir vilket förbund som ska organisera en viss grupp, vem som ska få representation eller hur de fackliga resurserna ska fördelas, finns en uppenbar risk att blicken flyttas från den egentliga motparten: arbetsgivaren.
En arbetsgivare bryr sig knappast om vilken facklig organisationslogga som sitter på medlemskortet. Arbetsgivaren ser arbetstagarsidan som en motpart.
Det borde arbetstagarsidan också göra.
Här finns också något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I flera europeiska länder används strejker och andra kollektiva aktioner betydligt mer offensivt än i Sverige. Belgien, Frankrike och Italien har exempelvis en stark tradition av kollektiv mobilisering. De olika systemen är inte direkt jämförbara och Sverige ska naturligtvis inte kopiera andra länders arbetsmarknadsmodeller. Men skillnaden i facklig kultur är intressant.
För i Sverige har kompromissen nästan blivit ett självändamål.
Den svenska modellen bygger på förhandling, ansvarstagande och kompromisser. Det har varit en framgångsrik modell och den ska försvaras. Men kompromiss är inte samma sak som kapitulation. En kompromiss har bara ett värde om båda parter vet att den andra parten faktiskt har kraft att säga nej.
Det är här vi borde lära av andra europeiska fackföreningsrörelser. De påminner oss om att kollektiv styrka inte bara är något man pratar om vid förhandlingsbordet. Den måste också vara möjlig att använda.
För vad händer om arbetsgivaren vet att facket nästan alltid kommer att välja kompromissen framför konflikten? Vad händer om arbetsgivaren vet att arbetstagarsidan är splittrad? Vad händer om den som vill protestera riskerar att stå ensam eftersom andra fackförbund betraktar frågan som någon annans problem?
Då förändras maktbalansen.
Och det är precis där den fackliga solidariteten blir avgörande.
Solidaritet var historiskt själva fundamentet för den svenska fackföreningsrörelsen. När en grupp arbetstagare hamnade i konflikt med sin arbetsgivare skulle andra grupper förstå att konflikten i grunden också handlade om dem. Om arbetsgivaren kunde pressa tillbaka en grupp kunde samma sak senare drabba någon annan. Därför stod man tillsammans.
I dag finns fortfarande exempel på stark facklig solidaritet. Tesla-konflikten har visat att svenska fackförbund fortfarande kan mobilisera gemensam kraft när de bestämmer sig för att göra det. Men varför ska solidariteten behöva väckas först när konflikten blivit stor och hamnat i medierna?
Solidaritet borde inte vara en nödlösning.
Den borde vara själva grundidén.
Arbetare och tjänstemän måste förstå att de i grunden har ett gemensamt intresse. När arbetsgivaren effektiviserar, automatiserar, rationaliserar eller förändrar organisationen kan konsekvenserna först drabba en grupp och senare en annan. Den som tror att den egna yrkesgruppen alltid kommer att vara skyddad riskerar att vakna för sent.
Därför borde principen vara enkel: en attack på en grupp arbetstagare är i grunden en fråga för alla arbetstagare.
Fackföreningsrörelsen måste också våga fråga sig om den blivit för mycket serviceorganisation och för lite folkrörelse. Juridisk hjälp, försäkringar och medlemsservice är naturligtvis viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation.
En försäkring hjälper individen när olyckan redan har inträffat.
En stark fackförening ska bidra till att olyckan aldrig behöver inträffa.
Det kräver organisering på arbetsplatserna. Det kräver närvaro. Det kräver människor som vågar ta diskussionen med arbetsgivaren. Det kräver att fackliga företrädare inte bara förhandlar om vad som redan ligger på bordet utan också vågar formulera krav på hur framtidens arbetsliv ska se ut.
Och kanske framför allt kräver det att fackföreningsrörelsen slutar konkurrera med sig själv.
Vi behöver inte nödvändigtvis ett enda fackförbund. Men vi behöver en mycket starkare gemensam facklig front. Olika organisationer kan ha olika avtalsområden och kompetenser, men när arbetsgivarens makt står mot arbetstagarnas intressen måste den fackliga rörelsen kunna agera tillsammans.
På arbetsplatsen borde arbetstagarsidan inte konkurrera med sig själv.
För det är faktiskt ganska märkligt att en rörelse som byggdes på kollektivism har utvecklats till ett system där arbetstagarorganisationer i vissa fall konkurrerar om samma människor, samma arbetsplatser och samma resurser.
Det är inte så vi bygger en starkare arbetarrörelse.
Det är så vi splittrar den.
Den svenska arbetsmarknaden har förändrats. Arbetslivet har blivit mer flexibelt, men flexibiliteten har alltför ofta hamnat på arbetstagarens sida av riskkontot. Företagen vill kunna anpassa sig snabbt. Arbetstagaren förväntas vara flexibel, kompetensutveckla sig, byta arbetsuppgifter, acceptera omorganisationer och leva med osäkerhet.
Men flexibilitet måste fungera åt båda hållen.
Om arbetsgivaren får flexibilitet och arbetstagaren får otrygghet är det inte en balanserad arbetsmarknad.
Det är en maktförskjutning.
Och där borde fackföreningsrörelsen vara den kraft som återställer balansen.
Den svenska modellen är värd att försvara. Men den svenska modellen är inte självgående. Den bygger på starka parter. Om arbetstagarsidan blir splittrad, om organisationsgraden fortsätter att falla bland arbetare, om fackförbunden konkurrerar om medlemmar och resurser och om konflikträdsla ersätter kampvilja, riskerar den maktbalans som modellen bygger på att långsamt förskjutas.
Det är därför diskussionen om fackföreningsrörelsens framtid måste handla om mer än nästa avtalsrörelse och nästa lönepåslag.
Den måste handla om själva fackföreningsidén.
Ska facket vara en serviceorganisation som hjälper den enskilde medlemmen när problemen uppstår, eller ska det vara den kollektiva kraft som ser till att arbetstagaren aldrig behöver stå ensam mot arbetsgivaren?
Jag tror att svaret måste vara det senare.
Den svenska fackföreningsrörelsen behöver inte fler revir. Den behöver mer solidaritet. Den behöver inte fler organisationer som konkurrerar om samma arbetsplats. Den behöver fler gemensamma krafter som bygger en stark arbetstagarsida.
Den behöver också återfå modet att ställa den kanske viktigaste frågan av alla:
Om arbetsmarknaden under flera årtionden har förändrats på ett sätt som ökat flexibiliteten för arbetsgivaren och osäkerheten för många arbetstagare, varför har inte fackföreningsrörelsen lyckats stoppa den utvecklingen?
Det är en obekväm fråga.
Men kanske är det just de obekväma frågorna som behövs.
För en fackförening kan ha pengar, medlemmar, anställda och imponerande organisation.
Men utan solidaritet, organisering och viljan att använda sin kollektiva styrka blir den till slut bara en organisation bland andra.
Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger. Men den måste få tillbaka sina tänder.
Och de tänderna heter organisering, gemenskap, solidaritet och modet att faktiskt använda den kollektiva styrkan.
Kari Parman
