När Magdalena Andersson kliver upp på scenen i Almedalen och lovar en arbetarpension finns det många som säkert applåderar. Jag gör det inte.
Inte därför att förslaget är fel. Tvärtom. Sverige behöver en arbetarpension. Men Socialdemokraterna har haft åratal på sig att driva frågan när de haft makten. Först nu, när opinionen svängt och valet närmar sig, har den blivit en central valfråga.
Det är svårt att inte fråga sig varför.
Vi är många som under lång tid krävt ett rättvisare pensionssystem. Fackligt aktiva, pensionärsorganisationer och enskilda debattörer har gång på gång pekat på det uppenbara: människor som slitit ut sina kroppar i vården, industrin, byggbranschen, transportsektorn och äldreomsorgen kan inte behandlas på samma sätt som den som haft ett helt arbetsliv bakom ett skrivbord.
Under lång tid möttes dessa krav mest av tystnad. Det enda riksdagspartiet som konsekvent drev frågan var Vänsterpartiet. Nu säger även Socialdemokraterna att de vill förändra systemet. Det är välkommet, men det väcker också frågor om varför det skulle behöva ta så lång tid.
Den verkliga orättvisan handlar nämligen inte om vilken ålder vi går i pension. Den handlar om hur många år vi faktiskt har arbetat.
Varför ska två människor som fyller 65 samma dag behandlas lika när deras arbetsliv sett helt olika ut?
Den ena började arbeta som 20-åring. Vid 65 års ålder har hon arbetat i 45 år. Den andra studerade vidare och började arbeta först vid 30. Vid 65 har han arbetat i 35 år. Ändå säger dagens system att de i princip ska gå i pension samtidigt.
Det är inte rättvisa.
Den som började arbeta tidigt har inte bara arbetat betydligt längre. Ofta har personen dessutom haft ett fysiskt tungt arbete som slitit på kroppen under decennier. Därför borde pensionen i första hand bygga på antalet arbetsår, inte på födelseåret.
Min uppfattning är enkel. Full pension ska den ha som arbetat i 40 år. Den som började arbeta vid 20 års ålder ska kunna gå i pension med full pension vid 60. Den som började sitt arbetsliv vid 30 års ålder får full pension vid 70. Det är inte ett straff för den som studerat längre. Det är en fråga om rättvisa mellan människor som bidragit olika länge till samhället.
Det är inte åldern som sliter ut människor.
Det är arbetsåren.
En undersköterska som lyft patienter i fyra decennier eller en byggnadsarbetare som burit, klättrat och arbetat i kyla och regn har gjort sin del. Samhället ska då hålla sin del av överenskommelsen.
En arbetarpension får inte reduceras till ett smart vallöfte. Den måste bli början på en genomgripande reform av hela pensionssystemet. Ett system där arbetsinsatsen värderas högre än födelsedatumet.
Om Socialdemokraterna nu menar allvar är det bra. Men trovärdighet handlar inte bara om vilka löften man ger i Almedalen. Den handlar också om varför man inte agerade tidigare.
Sveriges arbetare behöver inte fler tal.
De behöver ett pensionssystem som bygger på en enkel och självklar princip:
Den som arbetat längst ska också ha rätt att gå först.
Foto: privat.Kari Parman
