Det fanns en tid när den svenska fackföreningsrörelsen var något mer än en samling organisationer. Den var en kraft. En rörelse. Ett “vi” som inte bara kunde formulera krav, utan också bära dem, tillsammans, konsekvent och utan att tveka när det kostade. Den kunde sätta press på arbetsgivare, påverka politiken och i praktiken definiera vad som var rimliga villkor på arbetsmarknaden. Idag är den bilden allt svårare att känna igen.
Konflikten mellan Tesla och svenska fackförbund har blottlagt en obekväm sanning. När en global aktör vägrar anpassa sig till den svenska modellen borde svaret vara självklart: enad front, tydliga krav och en solidaritet som inte går att rubba. Men det som istället framträdde var något helt annat. Visst, vissa förbund tog strid, och det ska erkännas. Men helheten präglades av försiktighet, avvaktan och i vissa fall en närmast påtaglig frånvaro av engagemang. Det är här sprickorna och bristen på solidaritet blir synligt.
Den svenska fackföreningsrörelsen har under lång tid fragmenterats. Det som en gång var en samlad kraft har delats upp i allt fler förbund, allt fler intressen, allt fler organisatoriska gränser. I teorin skulle det kunna innebära en breddning, en styrka i mångfald. I praktiken har det ofta lett till motsatsen. Istället för samordning ser vi konkurrens. Istället för gemensam strategi, revirtänkande.
På många arbetsplatser existerar idag flera fackförbund sida vid sida. Det borde skapa förutsättningar för samarbete. Men alltför ofta utvecklas det till en kamp om löneutrymme, medlemmar, inflytande och tolkningsföreträde. Ska tjänstepersoner har högre löneökningar än kollektiv anställda? Vem ska förhandla? Vem ska synas? Vem ska få äran när något går bra? Och kanske ännu viktigare, vem ska slippa skulden när det går dåligt?
Den här interna konkurrensen är inte bara ett organisatoriskt problem. Den är en gåva till arbetsgivarna. För i samma ögonblick som facken inte talar med en röst uppstår möjligheten att spela ut dem mot varandra. Att välja den mest “flexibla” motparten. Att pressa villkor. Att försvaga helheten genom att utnyttja splittringen.
Det är därför konflikten med Tesla är så avslöjande. Den handlar inte bara om ett företag som vägrar teckna kollektivavtal. Den handlar om huruvida facket fortfarande förmår agera som en rörelse. Och svaret, hur obekvämt det än är, tycks vara: inte fullt ut.
En central förklaring är att fackföreningarna successivt har förändrat sin egen identitet. Från att vara kollektiva kamporganisationer har de i allt högre grad blivit något som liknar försäkringsbolag. Medlemskapet säljs in med trygghet, juridisk hjälp, inkomstförsäkring och individuella förmåner. Det är inte oviktigt, men det förändrar relationen mellan medlem och organisation. Facket blir något du har, snarare än något du är en del av.
När facket blir en tjänsteleverantör händer något med solidariteten. Den blir inte längre självklar. Den blir villkorad, avvägd, ibland nästan kalkylerad. Och i den logiken passar inte långvariga konflikter särskilt bra. Men förändringen stannar inte där.
Parallellt har delar av fackföreningsrörelsen utvecklats till betydande kapitalförvaltare. Genom pensionsfonder, bolag och olika investeringsstrukturer har facken blivit ägare, ibland stora ägare, i just de företag de samtidigt förhandlar med. De sitter inte längre bara vid förhandlingsbordet. De sitter i styrelserum. I ägarled. I samma ekonomiska kretslopp som arbetsgivarna.
Det skapar en obekväm fråga: vem företräder man, egentligen?
När samma organisation både ska maximera avkastning på kapital och samtidigt pressa upp löner och villkor uppstår oundvikligen spänningar. Det är inte alltid en öppen konflikt. Ofta är den subtil. Den märks i tonlägen, i prioriteringar, i vad man väljer att driva, och vad man låter bli.
Det handlar inte om att någon nödvändigtvis gör fel. Det handlar om strukturer som skapar dubbla lojaliteter.
Att sitta på flera stolar är sällan ett stabilt sätt att utöva makt. Till slut måste man välja tyngdpunkt. Och alltför ofta tycks fackföreningsrörelsen luta åt att bli en ansvarstagande förvaltare av systemet, snarare än en kraft som utmanar det.
I det ljuset blir också agerandet i konflikten med begripligt, men inte ursäktligt. För hur hårt driver man en konflikt i en tid där man samtidigt är en del av samma ekonomiska struktur man utmanar? Hur långt är man beredd att gå när man själv har ett intresse av stabilitet, avkastning och goda relationer?
Solidariteten, som en gång var fackets ryggrad, har därmed reducerats till retorik. Den finns kvar i högtidstal och programförklaringar. Men när den prövas i praktiken blir den ofta villkorad. Man stöttar, men inte för mycket. Man engagerar sig, men inte om det riskerar den egna organisationens position. Men solidaritet som inte kostar något är inte solidaritet. Det är en symbolhandling.
Den kanske mest oroande utvecklingen är ändå inte passiviteten, utan när fackförbund aktivt motverkar varandra. När man konkurrerar om medlemmar på samma arbetsplats istället för att bygga gemensam styrka. När man prioriterar organisationsgränser framför arbetstagarnas samlade intressen. Då har man inte bara tappat kraft, då har man tappat riktning.
Facket riskerar därmed att reduceras till en administrativ aktör i arbetslivet. En som erbjuder trygghetstjänster, förvaltar kapital och deltar i systemet, men som i allt mindre utsträckning förmår förändra det.
Och det är i det ljuset man ska förstå vad som står på spel i konflikter som den med Tesla. Det handlar inte bara om ett kollektivavtal. Det handlar om huruvida idén om kollektiv styrka fortfarande lever.
Det är inte enbart yttre krafter som har försvagat den svenska fackföreningsrörelsen. Det är dess egen förskjutning, från rörelse till serviceorganisation, från solidaritet till medlemsnytta, från kamp till kapitalförvaltning.
Och där, någonstans, ligger den avgörande frågan:
Vill facket vara en motmakt, eller en medförvaltare?
Så länge svaret är oklart kommer arbetsgivare att fortsätta testa gränserna. Och så länge facken svarar splittrat kommer de inte nödvändigtvis att förlora varje konflikt.
Men de kommer steg för steg att förlora det som en gång gjorde dem starka.
Kari Parman
Oberoende debattör
