Samma gamla visa
Nu är det på tapeten igen. Friskolornas vinster. Den eviga rundgången där politiker låtsas ta strid, näringslivsorganisationer som Almega ropar i falsett om “valfriheten” och riskkapitalbolag gnuggar händerna. Allt medan lärarna i klassrummen försöker undervisa med krympande resurser, barnen blir brickor i ett ekonomiskt spel, och segregationen biter sig fast i varenda förort och småstad.
Vi har hamnat i ett läge där vi diskuterar procentsatser för tillåtna vinster, när vi i själva verket borde ställa frågan: varför tillåter vi överhuvudtaget att någon fungerar som utsugare på samhällskroppen genom att göra affärer av det mest grundläggande samhällsuppdrag vi har – utbildningen av nästa generation?
Vad är egentligen en marknad?
Förespråkarna för friskolesystemet talar gärna om “marknaden”. Att konkurrens ska sporra till utveckling, effektivitet och kvalitet. Men problemet är att vi här inte har en marknad i egentlig mening.
På en riktig marknad betalar kunden ur egen ficka. På en riktig marknad styrs konkurrensen av pris och kvalitet. På en riktig marknad finns en risk att företag som misslyckas slås ut.
Men i den så kallade “skolmarknaden” gäller inte dessa regler. Här är intäkterna – skolpengen – garanterade av staten. Här riskerar man inte konkurs för att man levererar dålig kvalitet. Det räcker att locka med en ny idrottsprofil eller en gratis dator så rullar skattemiljonerna in. Här väljer inte kunderna (föräldrarna) med plånboken, utan med kommunens plånbok.
Det är alltså inte en marknad. Det är en statsfinansierad gräddfil för privata intressen. Ett system som ger vinst utan verklig risk. Ett system som bjuder in utsugarna att koppla sitt grepp om samhällskroppen.
Almega och illusionen om valfrihet
När frågan om vinster i skolan kommer upp, mobiliserar Almega alltid sina debattörer. Med robotliknande mantran upprepar de orden “valfrihet”, “konkurrens” och “kvalitet”.
Men man ska alltid fråga sig: vems frihet talar de om? Är det barnens frihet att få en jämlik och högkvalitativ utbildning? Eller är det företagens frihet att utan motkrav ta del av skattemedel och skicka dem vidare till skatteparadis?
Valfriheten för föräldrar i välbärgade stadsdelar har blivit segregationens förbannelse för barn i utsatta områden. Resursstarka elever klustras ihop i “attraktiva” friskolor, medan de elever som har störst behov av stöd koncentreras i de kommunala skolor som blir kvar. Det är som att vi skapat ett parallellt klassamhälle redan i skolbänken.
Och vad blir Almegas lösning på detta? Ännu mer valfrihet, ännu mer konkurrens, ännu fler incitament för företag att locka till sig de elever som är billigast att undervisa. Att kalla detta för en “skolmarknad” är som att kalla ett pyramidspel för en sparform.
Utsugarna i praktiken
Vad innebär då denna utsugning konkret? Låt oss se på några exempel:
Betygsinflationen. Friskolor har starka incitament att sätta högre betyg än vad elevernas kunskaper motiverar. Det ger nöjdare föräldrar och bättre marknadsföring. Konsekvensen? En urholkning av betygens värde och ett svek mot de elever som trodde att deras toppbetyg faktiskt motsvarade kunskaper.
Segregationen. Forskning visar att Sverige har ett av de mest segregerade skolsystemen i hela OECD. Friskolesystemet är en av huvudorsakerna. I praktiken har vi byggt murar mellan barn redan från tio års ålder.
Resursslöseriet. Kommunerna måste ha skolor till alla – även när elever “väljer bort” dem. Det betyder att resurserna måste dubbleras: en kommunal grundstruktur för alla och samtidigt finansiering för privata aktörer som plockar russinen ur kakan.
Riskkapitalets logik. Stora koncerner äger idag majoriteten av friskolorna. Deras mål är inte att skapa god utbildning – deras mål är avkastning. Allt annat är PR.
Utsugaren lever inte för att stärka samhället. Utsugaren lever för att ta så mycket som möjligt ur det gemensamma.
Men friskolor kan väl vara bra?
Självklart kan det finnas friskolor som gör ett gott arbete. Waldorfskolor, Montessori, små idéburna initiativ med tydliga pedagogiska profiler. Det är inte dem kritiken främst riktar sig mot.
Problemet är systemet. Problemet är att vi släppt in aktörer vars enda drivkraft är vinst, inte pedagogisk utveckling. Problemet är att vi kallar det “konkurrens” när det i själva verket är subventionerad affärsverksamhet.
Vill någon bedriva privat utbildning på affärsmässig grund? Varsågod! Men då ska de stå på egna ben och låta de som väljer deras tjänster betala ur egen ficka. Det offentliga uppdraget ska inte vara att fylla privata fickor med skattemedel.
Finland som kontrast
Vi behöver inte resa långt för att se att ett annat system fungerar. I Finland är skolan helstatlig, jämlik och likvärdig. Där finns inga vinstdrivande friskolor. Resultatet? Finland ligger konsekvent i topp i internationella kunskapsmätningar. Skolan är där en plats för kunskap och jämlikhet, inte för företagsamhet och bokslut.
Att Sverige medvetet valde att gå motsatt väg – av ideologisk iver under 1990-talets nyliberala experiment – är ett av de största misstagen i modern samhällspolitik. Och vi ser konsekvenserna nu: fallande kunskapsresultat, växande klyftor, och en skoldebatt som fastnat i en fråga den aldrig borde behövt ta ställning till: ska man få tjäna pengar på barn?
Skolans egentliga uppdrag
Vi måste påminna oss om varför vi överhuvudtaget har en offentlig skola. Det handlar inte bara om att förse individer med kunskap. Det handlar om att forma medborgare. Att rusta nästa generation för att kunna delta i samhällslivet, för att kunna tänka kritiskt, för att kunna bidra med sitt arbete.
Skolan är inte ett serviceföretag bland andra. Den är fundamentet för demokratin. Utan en jämlik skola förlorar vi på sikt det som håller samhället samman.
Ett moraliskt vägval
Till sist måste vi tala om moral. För det är vad frågan ytterst handlar om. Är vi beredda att acceptera att barns framtid används som råvara i en affärsmodell? Är vi beredda att acceptera att segregation och betygsinflation blir bieffekter så länge utsugarna får sitt?
Eller står vi fast vid att utbildning är en gemensam investering, något som ska komma hela samhället till del?
Det är hög tid att sluta diskutera procentsatser för vinsttak. Utsugarna ska inte få härja i samhällskroppen överhuvudtaget. Vill man bedriva privat skolverksamhet får man göra det på egna villkor, inte på samhällets bekostnad.
Dags att ta tillbaka skolan
Vi måste ta tillbaka skolan. Tillbaka till ett system där resurser används för undervisning, inte utdelning. Tillbaka till en ordning där jämlikhet och kunskap är viktigare än marknadsandelar. Tillbaka till en idé om att skolan är samhällets mest centrala investering, inte en arena för riskkapital.
Det är samhällets skyldighet att erbjuda en grundläggande utbildning till alla. Men det är inte samhällets skyldighet att garantera vinst till friskolekoncerner. Utsugarna måste bort – för skolans skull, för barnens skull, för demokratins skull.
Kari Parman
