Kari Parman:
Det pågår en kamp om själva meningen med Sverige. Inte en kamp om budgetposter, inte om kortsiktiga opinionssiffror, utan om den berättelse som avgör vilka politiska projekt som överhuvudtaget uppfattas som legitima. Högern har förstått att den historia som människor bär med sig sätter gränserna för vad de kan föreställa sig som möjligt. Därför riktas allt fler av dess angrepp just mot den historiska erfarenhet som gav Sverige en av världens mest jämlika och demokratiska samhällsmodeller.
Ett till synes trivialt kommentarsfält räcker som exempel. En högerkommentator hävdade nyligen att det svenska välfärdssamhället inte alls byggdes av Olof Palme eller någon annan socialdemokrat, eftersom ”sossarna alltid motarbetat utveckling och tillväxt”. Det är ett påstående så verklighetsfrånvänt att det vore komiskt – om det inte vore så politiskt avslöjande. För bakom formuleringen finns en strategi: att bryta länken mellan människors välfärd och den kamp som krävdes för att skapa den. Det är historierevisionism i sin mest raffinerade, ideologiska form.
Välfärdsstaten var inte ett naturtillstånd som plötsligt uppstod i efterkrigstidens ljus. Den var ett politiskt projekt. Den var resultatet av idéer, maktkamper, konflikter och kompromisser – ett sekel av politisk organisering och intellektuell kamp inom arbetarrörelsen. Utan medveten politisk vilja hade Sverige förblivit ett land präglat av fattigdom, klassklyftor och osäkerhet. Att i efterhand påstå något annat är inte bara historielöst, det är en aktiv förvanskning av de intellektuella traditioner som formade modern svensk demokrati: folkbildningen, kooperationen, arbetarrörelsens internationella impulser, reformismens idé om att frihet och jämlikhet är ömsesidiga villkor.
Det är viktigt att påminna om detta, för högern försöker göra något mycket subtilt: den vill få oss att tro att välfärden ”bara blev till”, att den är resultatet av anonym utveckling, spontana marknadskrafter eller teknisk modernisering. Men det var inte tekniska innovationer som gav oss demokratisk arbetsrätt. Det var inte marknaden som introducerade åtta timmars arbetsdag, tjänstepensioner eller progressiv beskattning. Det var människor som organiserade sig, som bildade fackföreningar, som skrev motioner, som strejkade, som gick i demonstrationståg, som satt i förhandlingsrum, som tryckte sina egna tidningar när de borgerliga vägrade ge dem utrymme.
Det går att följa denna utveckling sociologiskt lika väl som politiskt: övergången från ett jordbrukarsamhälle till ett industrisamhälle skapade en arbetarklass som inte bara utgjorde en ekonomisk kraft, utan också en politisk och kulturell formation. Det var där välfärdsstatens idéer föddes – i folkets erfarenheter av osäkerhet, utsatthet och orättvisa. Arbetarrörelsen förde samman dessa erfarenheter till politiska krav, och gav dem intellektuell ryggrad genom bildningsrörelsen. Den som förnekar detta förnekar också den demokratiska process där vanliga människor blev politiska subjekt.
När högern nu försöker skriva om historien är det inte för att vinna en akademisk diskussion. Det är för att förändra vad människor uppfattar som möjligt i framtiden. Om välfärden uppfattas som något som ”ändå skulle ha hänt”, som något som inte krävt politisk konflikt, då blir det också lättare att sälja ut den. Om människor förleds att tro att arbetarrörelsen inte spelade någon roll, då blir det lättare att övertala dem om att arbetarrörelsen inte heller behövs i dag. Historielöshet är inte ett tomrum – det är ett maktinstrument. Ett folk utan minne blir ett folk utan motstånd.
I det ljuset blir kommentarsfältens utglesade historiekunskap inte längre harmlös. Den blir ett tecken på att högerns projekt fått fäste: att förskjuta ansvaret för välfärdsstatens tillkomst från kollektiva ansträngningar till ett slags opersonlig framstegskraft. Problemet är bara att denna framstegskraft aldrig existerat. Det finns inte ett enda historiskt exempel där marknadens logik spontant har producerat jämlikhet. Jämlikhet är ett politiskt val. Jämlikhet är en produkt av konflikt, organisering, och i Sveriges fall: reformistisk politik med tydlig klassanalys som grund.
Det paradoxala är att man kan kritisera Socialdemokraterna i dag – det gör jag själv – och samtidigt erkänna deras historiska roll. Kritik och historiska fakta står inte i motsats. Det är tvärtom en nödvändig kombination för att kunna förstå hur vi hamnat där vi är: ett parti som en gång bar folkhemmets idéer har idag tappat mycket av sin radikalitet, men den historiska betydelsen av dess tidigare politiska projekt är oförändrad. Att erkänna detta är inte att glorifiera det förflutna, utan att förstå det.
Och detta är avgörande: utan förståelsen av hur välfärden byggdes kan vi inte försvara den. Vi kan inte se hoten tydligt om vi inte minns vad som krävdes för att nå dit. När högern skriver om historien försöker den inte bara förändra synen på det förflutna – den försöker förändra vilka framtider vi kan föreställa oss. Ett samhälle som förlorar sin historiska medvetenhet förlorar sin politiska fantasi.
Därför är kampen om historien inte en nostalgisk övning. Det är en strid om demokratins fundament. Om vi låter människor tro att välfärden uppstod som en bieffekt av ”tillväxt”, då kommer vi snart leva i ett samhälle där välfärden betraktas som en belastning. Om vi låter högern bestämma vad som hänt, då kommer den också att bestämma vad som anses möjligt.
Min slutsats är enkel: att försvara historien är att försvara framtiden. Att förstå arbetarrörelsens roll är inte en hyllning av en gammal berättelse – det är att beväpna sig med den kunskap som krävs för att hindra välfärdsstatens långsamma nedmontering. Ett folk med minne är ett folk som kan göra motstånd. Och när högern nu målmedvetet försöker sudda ut detta minne, faller det på oss att se till att historien inte förfalskas – utan förs vidare.
Kari Parman
Gnosjö
