Linus Larsson:
Det sägs att den konservativt bördige Olof Palme släppte sitt ideologiska arv och blev socialdemokrat efter att i radion ha hört ett tal av Ernst Wigforss.
Den på partiets vänsterkant alltid hemmahörande Ernst Wigforss (1881-1977) var förutom finansminister (1925-1926 och 1932-1949) även lärare och docent i nordiska språk, men framförallt var Wigforss demokrat. Henrik Arnstad skriver i sin bok Ernst Wigforss – Den förbannade optimisten, att man inte kan överskatta Wigforss betydelse för att Sverige förblev neutralt under andra världskriget. Dagligen fick han diskutera, debattera och argumentera med tyskvänliga högermän i samlingsregeringen för att försvara den svenska neutraliteten och således den svenska demokratin. Innan andra ens hunnit förstå betydelsen hade Wigforss identifierat farorna med högerextremism och antidemokratiska rörelser.
Under sin tid som finansminister i Sverige spelade Ernst Wigforss en avgörande roll i formandet av den svenska välfärdsstaten, där han redan 1919 formulerade idéer om två veckors betald semester – en idé som internationellt blev utskrattad.
Men Wigforss var inte bara en banbrytande samhällsekonomisk teoretiker och samhällsreformator – han var också en skarp intellektuell debattör som under 1930-talet med oro såg hur fascistiska och nazistiska ideologier vann mark i Europa. Han betraktade tidigt och klarsynt dessa rörelser som reella direkta hot mot demokratin, arbetarrörelsen och mänsklig värdighet. Han förstod också tidigt att kampen inte bara handlade om att försvara demokratiska institutioner, utan även om att ta strid mot de idéer och den propaganda som låg bakom den auktoritära högerns framväxt.
Wigforss menade att högerextremismen byggde på en elitistisk och auktoritär människosyn, där vissa grupper ansågs ha större rätt än andra att styra samhället. Detta stod i direkt kontrast till Wigforss demokratiska och jämlikhetsinriktade ideal, där allas värde och delaktighet i samhället var grundläggande.
Han vände sig särskilt mot föreställningen att starka ledare eller auktoritära strukturer skulle kunna ersätta folkets deltagande i beslutsfattandet. I sin roll som lärare reflekterade han också över sig själv som demokrat och frågade sig: Hur påverkar lärarrollen mig som demokrat? Han skrev: “Att ständigt se ner från en kateder och ständigt få sista ordet, låter småningom alla kanaler för självkritik gro igen, och så märker man en vacker dag att man inte känner samma motvilja som förr mot att verka som auktoritet, och det värsta är väl att allt detta märker man inte själv.” Den här typen av demokratisk självrannsakande ödmjukhet är sedan länge försvunnen hos världens politiker.
En central del i Wigforss syn på demokrati var idén om medborgaranda – att demokratin inte enbart är en fråga om val och institutioner, utan också om ett aktivt, upplyst och engagerat medborgarskap.
Han betonade vikten av bildning och fri åsiktsbildning som försvar mot auktoritära tendenser. En informerad befolkning, menade han, var det bästa skyddet mot extremism. Han skrev också om behovet av att bygga ett samhälle som minskar de sociala klyftorna – inte bara av rättviseskäl, utan som ett sätt att minska grogrunden för antidemokratiska rörelser.
I ekonomisk ojämlikhet såg han ett hot mot den samhälleliga sammanhållningen, något som högerextrema krafter ofta utnyttjade för att ställa grupper mot varandra. Det här var alltså tankar som Wigforss hade för 90 år sedan, men som är än mer relevanta idag, där Sverige är det land i hela OECD där den ekonomiska ojämlikheten ökar mest och snabbast, samtidigt som vi har ett högerextremt parti som styr det mesta i svensk politik och vars politiska strategi är just att ställa grupper mot varandra.
För Wigforss var socialdemokratin inte bara en praktisk politik, utan en värdegrund. Den stod för solidaritet, jämlikhet och demokrati – värden som han såg som oförenliga med högerextremismens nationalism, rasism och våldsretorik. I detta avseende var han långt före sin tid.
Hans texter och tal framstår idag som ett slags ideologiskt vaccin mot det hot vi i samtiden fortfarande möter i form av auktoritära och antidemokratiska rörelser. Han ställde sig också kritisk till konservativa krafter i Sverige som i vissa fall visade tolerans eller förståelse för fascistiska idéer. Wigforss menade att ett verkligt demokratiskt samhälle inte kunde vara neutralt inför hotet från högern – det krävde ett tydligt moraliskt och politiskt ställningstagande!
När demokratin utmanas av populism, konspirationsteorier och främlingsfientlighet, finns mycket att hämta i Wigforss idéer om vikten av folkbildning, social rättvisa och medborgerligt engagemang. Hans övertygelse om att demokratin måste försvaras både politiskt och ideologiskt är ett arv som fortsatt bör inspirera samhällsdebatt och politik.
Wigforss påminner oss om att demokratin aldrig är färdig – den måste ständigt vinnas och återvinnas i varje generation. Och det kräver mod, bildning, eftertanke och en orubblig tro på människans värde och förmåga!
Linus Larsson,
författare och folkbildare
Lästips:
Olle Svenning: Den förbannade optimisten Wigforss såg alltid rött – eFOLKET, 29 juli 2023; citat ur en låst artikel (Dagens Nyheter, 29 april 2023).
Anne-Marie Lindgren: ”Feltolkningar i bok om Wigforss” – Aktuellt i politiken, 10 juli 2023.
