Kuppförsöket
Förra onsdagen, 23 januari, tillkännagav USAs regering att man erkände Juan Guaidó, som “tillfällig” president i Venezuela. Personen i fråga, som just tillträtt som talman i parlamentet, har aldrig valts till president av landets befolkning. Aldrig ens ställt upp i något presidentval. För säkerhets skull har han helt enkelt utnämnt sig själv till “interimspresident” som ska bilda en “övergångsregering” och utlysa “nyval”. Eftersom han inte har någon kontroll över landets territorium (vilket brukar vara ett villkor för att en regering ska erkännas av andra länder) uppmanade han landets militär att med våld avsätta den valde presidenten, Nicolas Maduro. Han tackade samtidigt USAs regering och utländska finansbolag för den närmast totala ekonomiska blockad som de organiserat de senaste två åren. En finansblockad som bidragit till den katastrofala ekonomiska och sociala krisen i Venezuela. En kris som slår allra hårdast mot den fattiga delen av befolkningen.
Donald Trumps “erkännande” av den icke-valda, “tillfällige”, följdes omedelbart av en rad latinamerikanska högerregeringar (Brasilien, Colombia, Argentina, Peru, Chile) och Kanada. Hela försöket till statskupp har uppenbart förberetts på möten under december och januari med dessa regimer i Sydamerika. Om detta även rymmer någon form av militär intervention får vi se de kommande veckorna. EU var till att börja med lite försiktigare, men krävde åtminstone “omedelbara” val.
Det är svårt att se att Maduro och den regering han leder, med sitt byråkratiska, inkompetenta styre och inomkapitalistiska perspektiv, har några långsiktiga lösningar på den djupa krisen i landet. Den katastrofala utvecklingen är ett misslyckande för ett försök att reglera den reellt existerande kapitalismen. Men detta ger varken Donald Trump eller någon annan regering rätt att intervenera i Venezuela. De enda som kan lösa landets problem är de egna invånarna! Bakom de högstämda kraven om omedelbara val (inom 8 dagar
) och försvara demokratiska rättigheter ligger helt andra, matriella intressen.
Kravet på nyval
i Venezuela är inget nytt. Och under de senaste åren har upprepade val hållits. Lokala, regionala, parlaments- och presidentval samt val av en konstituerande församling. Parlamentsvalet vanns av den borgerliga oppositionen – de övriga har regeringssidan vunnit.
Låt oss ta presidentvalet förra året som svenska massmedier betecknar som omdiskuterat
. Det hölls den 20 maj. Faktum är att den sittande presidenten Nicolas Maduro vann valet med 6,2 miljoner röster (67 % av de lagda rösterna), medan motkandidaterna Henri Falcón erhöll 1,820 552 (21 %), Javier Bertucci 925 042 (10 %) och Reinaldo Quijada 34 614 (0,4 %). Motkandidaterna samlade alltså över 30 % av rösterna. Valresultatet visade på ett kraftigt minskat stöd för regeringen och kan knappast ses som ett brinnande stöd bland fattiga människor för en byråkratiserad, inkompetent och korrupt regim. Snarare handlar det om en fattigfolkets röst mot imperialismens och dess inhemska allierades aggressiva hatkampanj och politiska planer.
Men det intressanta är processen före detta presidentval.
På uppmaning av påven och med hjälp av Dominikanska Republikens regering inledde Venezuelas regering i januari 2018 förhandlingar med delar av oppositionen om presidentvalet. Den ordinarie tidpunkten för valet var december 2018, men efter segrar i 2017 års tre val hade regeringen valt att flytta det till april. Oppositionen påhejad av regeringarna i USA och Kanada krävde att valet skulle flyttas fram för att göra en kampanj möjlig (för oppositionen), samt att internationella observatörer skulle tillåtas. Efter att till en början avvisat kravet (som regeringen såg som ett angrepp på det nationella självbestämmandet) gick Maduro med på att valobservatörer från FN skulle på plats i landet få övervaka valet. (Även EU och USA/Kanada inbjöds att övervaka valet med egna observatörer). Regeringen gick också med på kravet att flytta valet till slutet av maj.
Överenskommelsen var klar att undertecknas, men då valde delar av oppositionen i sista minuten (på uppmaning av USAs regering) att backa ur. Den kanadensiska utrikesministern Chrystia Freeland, som i februari dömt ut valet på grund av för kort kampanjtid, förklarade att den nya tidpunkten spelade ingen roll: det var ändå illegitimt. Kanadas regering förbjöd senare venezuelaner bosatta i Kanada att delta i valet genom röstning på Venezuelas ambassad. EU krävde redan 3 april att det utlysta presidentvalet skulle ställas in. Med USA och Kanada i spetsen uttalade 16 regeringar (av totalt 35) inom de amerikanska staternas organisation, OAS, 14 april att de vägrade erkänna det kommande valet i Venezuela som legitimt.
Vi tar det här en gång till: först kräver USA/Kanada/EU (liksom idag) under hela 2017 att presidentval omedelbart måste hållas. När Venezuelas regering sedan (motvilligt) går med på att hålla valet (i april istället för slutet av 2018) förklarar USAs/Kanadas/EUs nyliberala regimer att det är alldeles för kort tid för att en valkampanj ska kunna hållas. Den venezuelanska regeringen går då (efter förhandlingar med delar av oppositionen) med på att flytta fram valet till slutet av maj. USA, Kanada och EU förklarar samstämt att det spelar ingen roll! Vi tanker ändå fördöma valet vad ni än gör! Eller för att uttrycka det med en engelsk fras: Damned-if-you-do/damned-if-you-don´t. På svenska: Det du gör eller det du inte gör är ändå lika fel!
Var då valet en odemokratisk tillställning för att befästa en diktatur
? Vad gäller själva valprocessen, med dubbla verifieringar av röstningen, kom det inte någon kritik från vare sig de närvarande internationella valobservatörerna eller de oppositionella kandidaterna. Kritiken från Henri Falcón – som efteråt tog avstånd från valet han själv ställde upp i – handlade om att regeringen använt statsmedel för att vinna stöd, Röda punkter
(gatustånd där regeringsanhängare delat ut bonuskuponger till dem som gick och röstade) allt för nära vallokalerna: alltså olika former av det klientsystem som förekommer vid många val. Den kritiken är antagligen delvis riktig, även om röstsammanräkningen var korrekt.
Det är faktiskt möjligt att den borgerliga oppositionen kunde ha vunnit presidentvalet om de ställt upp med en enda gemensam kandidat. I valet 2013 fick oppositionens dåvarande kandidat, Henrique Capriles, 7 296 876 röster. Omkring 1 miljon fler röster än vad Maduro fick 2018. Så varför då denna valbojkott och internationella hatkampanj från imperialismens sida?
De imperialistiska regeringarna, som genom sina massmedia och andra kanaler fördömde valet 2018 är inte intresserade av att utöka demokratin
eller folkstyret i Venezuela. Imperialismens strategiska målsättning är att låta de egna, privatägda, olje- och gruvbolagen ta kontrollen av Venezuelas olje- och mineralrikedomar. För att det ska bli möjligt måste den folkliga självorganisering som växte fram med de sociala reformerna – från 2003 och framåt – krossas. De gemensamma, kollektiva minnena av att en annan politik faktiskt är möjlig ska raderas ut. Det är inte genom demokratiska val, folkomröstningar och en utvecklad folklig kontroll, som landets naturtillgångar kommer att läggas ut till försäljning.
Och det är därför en icke-vald, självutnämnd president öppet kan uppmana till militärkupp och begära internationellt stöd, utan att den svenska eller någon demokratisk
regering inom EU protesterar. De hejar istället på!
Rolf Bergkvist
Rolf Bergkvist är ekonom och har under många år studerat den latinamerikanska, och särskilt den venezolanska, ekonomin och politiken.
