Vänsterledaren Nooshi Dadgostar – i spetsen för ett parti vars ledning nu överraskar många medlemmar och sympatisörer genom sin otydlighet och anpasslighet högerut. Foto: Anna Tärnhuvud / Vänsterpartiet.

Vart går Vänsterpartiet?

Anders Karlsson, som skrivit detta debattinlägg, är medlem i sammanslutningen Socialistisk Politik; en organisation som bland annat ger ut tidningen Internationalen.

Många medlemmar i Socialistisk Politik är också medlemmar i Vänsterpartiet och ska för första gången delta i V:s valkampanj. Men vart är partiet på väg? Det frågar sig Anders Karlsson.

Den 31 oktober 2020 efterträdde Nooshi Dadgostar Jonas Sjöstedt som partiledare. Under Nooshis ledarskap har partiet nått ett antal väsentliga parlamentariska framgångar: marknadshyror i nyproducerade lägenheter stoppades, de sämst ställda pensionärerna får en väsentlig förbättring nu i augusti och sedan årsskiftet har sjukersättningen (som tidigare kallades förtidspension) höjts markant. Vänsterpartiet har skickligt utnyttjat det “knöliga” parlamentariska läget.

Troligtvis blir det en liknande situation även efter höstens val, med goda möjligheter för Vänsterpartiet att göra sig gällande i riksdagens intrikata förhandlingsspel. Mot bakgrund av det är det förvånande att partiet nu kräver att få sitta med i en eventuell kommande regeringskoalition ledd av Socialdemokraterna och där det nyliberala Centerpartiet också ingår.

I Dadgostars tappning kanske vi borde döpa om Vänster­partiet till “de nya Socialdemokraterna”?

De hägrande regeringstaburetterna är troligtvis en bi­dragande orsak till att Vänsterpartiets ledning tonar ner kritiken mot den svenska Nato­ansökan och avtalet med Turkiet.

Visst har Dadgostar kritiserat uppgörelsen med Erdoğan och krävt att Magdalena Andersson kallar till partiledarsamtal för att klargöra innehållet i överenskommelsen. Men varför reser inte V miss­troendevotum gentemot utrikesminister Ann Linde, för att ta kamp om frågans själva problemformuleringsprivilegium?

Och varför fortsätter inte V med att kräva folkomröstning om svenskt medlemskap i Nato?

Regeringen hade önskat få denna fråga “överstökad” fram till valrörelsen, men idag ligger det näppeligen till på det sättet. Vad uppgörelsen med Turkiet i realiteten kommer att innebära svävar som ett mörkt moln över det svenska samhället. Därtill är det nu upp till parlamenten i Natos alla 30 medlemsländer att ratificera Sveriges medlemsansökan. Och det turkiska parlamentet – den springande punkten – samlas tidigast 1 oktober.

LÄS OCKSÅ: Vänsterpartiet rättar in sig i upprustningsledet.

Ett annat tydligt faktum är hur Dadgostar prioriterar att distansera sig från de programmatiska hållningar V har som vetter mot mer systemöverskridande och socialistiska visioner. Som i samband med V:s kongress tidigare i år när hon – i en intervju med TV4 – inte ville ställa sig bakom skrivningen i partiprogrammet om att Nato borde “upplösas”, med argumentet att programmet är “gammalt” och “inte gäller”. Och i en Eko-intervju vid hennes tal i Almedalen, 4 juli, frågade reportern om bankerna borde förstatligas, vilket hon avvisade. Därefter frågade denne varför inte Vänstern som socialistiskt parti var för det, men fick efter många om och men bara det lakoniska svaret att “vi lever i en blandekonomi”. Och på den övergripande frågan om hon är socialist tvekade Dadgostar något innan hon formulerade sig: “Ah, men det skulle jag kunna säga, det beror på hur man definierar det förstås”, varefter resonemanget utvecklades med tal om den social­demokratiska välfärdsstaten och samarbetet mellan stat och näringsliv som positiva aspekter. I Dadgostars tappning kanske vi borde döpa om Vänster­partiet till “de nya Socialdemokraterna”?

Anders Karlsson

Anders Karlssons debattinlägg har också varit publicerat i tidningen Internationalen.

Liknande artiklar