- Håkan Blomqvists artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Det finns ibland en tendens i väst att betrakta det bristande ryska motståndet mot Putins krig i Ukraina som orsakat av någon slags rysk folkkaraktär.
Håkan Blomqvist avvisar detta och menar i stället att de flesta människor, oavsett var de lever på jorden, lever sina liv inom de maktägandes ideologiska “hegemonier”. När han tittat närmre på de ryskspråkiga mediernas beskrivning av kriget i Ukraina ser han spegelvända versioner av berättelserna i väst.
*******
Det västliga narrativet är att Tsardömet och sovjetdiktaturen fostrade den ryska befolkningen till att inte ifrågasätta makthavarna eller i bästa fall till att bara huka och undvika att blanda sig i. Hållningen sägs ha utvecklats av rädsla för repressalier men också av bristande förmåga att ta personlig och självständig ställning. Kriget, det är något för dem däruppe på båda sidor och ingenting en vanlig människa kan förstå, kan tänkesättet återges.
Jag har svårt för den tolkningen om det specifikt ryska. Den vanliga inställningen bland de flesta människor som har fullt upp med sin vardag är väl att just undvika att aktivera sig i överväldigande frågor om krig och fred. Hur många människor i världens mest demokratiska och liberala samhällen försökte motverka sina egna regeringars myter om massförstörelsevapen i Irak, om de “goda” krigen mot Irak och Afghanistan, mot israeliska övergrepp på palestinierna osv? Jo, protester förekommer, men av försvinnande minoriteter.
De flesta människor lever sina liv inom de maktägandes ideologiska “hegemonier”, alltså dominerande föreställningsvärldar. Hur dessa kan formas och te sig får vi i detta nu stundligen prov på under den svenska NATO-anslutningen, där politikens och medias NATO-vänlighet fungerar som rena fostervattnet för omfostran av den svenska befolkningen till en ny vardagsnormalitet där den alliansfria freds- och nedrustningsideologin ska ersättas.
Det är slående hur rysk media verkar på motsvarande sätt. TV, radio och sociala media genomsköljer befolkningen med makthavarnas versioner av krigets orsaker, de skyldiga till hemskheterna och händelseutvecklingen, som spegelvända versioner av berättelserna i väst.
En hastig genomgång av ryska tidningar på nätet illustrerar just denna “normalitet” som till skillnad från i ryska talkshows eller uttalanden av ledande ideologer inte alls behöver innehålla högljudd agitation mot “knarkande nazister” i Kiev, utan blandar vanliga nyheter om samhällsförhållanden med kändisreportage, hälsa och kultur – och då och då nyheter från VSO, Voennaja Spetsoperatsija, den “militära specialoperationen” i Ukraina, som invasionen heter i Putins version.
Lokala och regionala publikationer som exempelvis Taganrogskaja Pravda i staden Taganrog vid Azovska sjön inte långt ifrån det sönderbombade Mariupol på andra sidan gränsen till Ukraina eller Rostov Gazeta i grannstaden Rostov-vid-Don som nyligen intogs av Wagnerstyrkorna präglas av lokalt material. Sex kilometer ny spårvagnsräls ska byggas i en av Rostovs stadsdelar, biografbesöken har nästan fördubblats, en direktör misstänks ha fifflat undan 46 miljoner rubel och en berusad bilförare kraschade.
Från Taganrog rapporteras om en filminspelning vid marinan, om en jätte-ek som kan vara landets högsta träd, om bristen på förskoleplatser, en brand i ett bostadshus, arkeologiska undersökningar, matpriser och mängder av andra vardagsnyheter plus föreställningar på Tjechovteatern (i författarens födelsestad), naturligtvis sport – och så förstås reklam för allt mellan himmel och jord, från skönhetsprodukter till gräsklippare och diabetesmedicin. Plus en efterapning från en av Rysslands allra största tidningar, Komsomolskaja Pravdas “livestreaming” från webkameror i olika delar av världens trafikmiljöer, gatubilder med mera.
Kriget framskymtar mest indirekt, som när Rostov Gazeta rapporterar om hur evakuerade barn från Makiivka i Luhanskområdet hade glömts bort på Rostovs järnvägsstation men förts till en musikklubb inför vidare transport till “Sverdlovsk” (nuvarande Jekaterinburg) vid Ural.
Det var i Makiivka som hundratals ryska soldater dödades på nyårsnatten när deras förläggning i en skola träffades av amerikanska Himars-missiler. Den evakuering av barn från krigsområdena som från ukrainskt håll beskrivs som kidnappning framställs i rysk media förstås som humanitära insatser, ungefär som finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget eller Londonbarn till landsbygden under Blitzen, de tyska bombningarna.
Eller så kan ungdomar från Rysslands annekterade områden välkomnas till studiebesök och skollovsaktiviteter. Taganrogskaja Pravda frontar i veckan med reportage om hur femtio ungdomar från Zaporizjzja – där kärnkraftverket hotas av krigshandlingarna – är på sommarläger i Taganrog för att under tio dagar få bekanta sig med universitetsprogrammen på Södra Federala Universitetet för sina framtida yrkesval.
Men kriget kan plötsligt bli starkare närvarande, som när Taganrogborna den 14 juli vaknade upp av en öronbedövande smäll. Hade någon missil från Ukraina träffat staden? Sådana rapporter om attacker är det annars gott om på andra håll, från de annekterade territorierna förstås, men också från själva Ryssland som i Belgorod eller rysk medias rapport om nedskjutningen av tre ukrainska drönare på väg mot kärnkraftverket i Kursk. Men Taganrogborna kunde andas ut, dånet var bara en överljudsbang från det egna flygvapnet.
Och så förekommer förstås artiklar som berör kriget, men från avstånd (trots att det bara handlar om några geografiska mil). Ryska sårade som får vård, skolklasser som skriver brev till soldater som försvarar fosterlandet, någon hjältehistoria och ceremoni – men absolut inte skildringar av ryska övergrepp eller den ukrainska civilbefolkningens lidande.
Ett nästan komiskt exempel på en slags provinsialism som kan prägla dessa tidningar långt ifrån Moskva är hur Rostov Gazeta skildrar Wagner-äventyret som ju i högsta grad berörde staden som intogs av Prigozhins legotrupper.
Tidningen har i efterhand ett liksom optimistiskt historiskt reportage om misslyckade ryska militärkupper, från general Kornilovs uppror hösten 1917 mot Petrogradsovjeten, över några misslyckade uppror mot Trotskijs röda armé under inbördeskriget efter Oktoberrevolutionen till upproret mot Gorbatjov 1991.
Undertexten är att kuppmakare vanligen misslyckas – om inte plötsligt general Pinochets militärkupp mot Salvador Allende i Chile lagts till, lite oförklarat.
Men det mer provinsiella är hur tidningen lyfter fram att Rostov genom Wagnerkuppen blev känt över hela världen. Och vad mer är, det gällde också Rostovs cirkus! Den världsberömda bilden av en Wagnerstridsvagn i Rostov (återgiven även i svensk media) flankeras ju av cirkusaffischer på murarna bredvid. Och så får Rostov Gazeta chansen att i ett stort reportage berätta den långa historien om den anrika cirkusens öden och äventyr genom tiderna.
Nej, ska man följa den ryska krigsrapporteringen och kommentarerna om stor- och världspolitik gäller TASS, Kommersant och andra centrala ryska språkrör. Ett av de främsta i tidningsvärlden är Komsomolskaja Pravda, grundad 1925 som organ för det kommunistiska ungdomsförbundet Komsomol och en gång i världen Rysslands efter Pravda största tidning med miljonupplagor.
Efter Sovjets upplösning och privatisering av kommunistpartiets tillgångar övertogs Komsomolskaja av privata oligarkintressen och förvandlads till en kombination av skandalpress, Hänt i veckan, Veckans brott, reklamblad och regimpropaganda. Ännu med stora upplagor och editioner i Ryssland, Belarus, Moldavien, Kazakhstan och faktiskt Ukraina – där den döpts om till endast KP på grund av de ukrainska “avkommuniseringslagarna” (alltså lagar mot kommunistiska namn, symboler, minnesplatser och hänvisningar).
Även om också Komsomolskaja fylls av vardagsnyheter i sina lokala utgåvor – som rapporter om migrantslagsmål och utvisningar i sibiriska Irkutsk eller vattkoppor i en pool i Jekaterinburg o.s.v. – finns en hel sektion om VSO, alltså kriget, som en ren spegelbild av den rapportering vi i väst möter. (Inte i ukrainska utgåvan KP då förstås). Här är ukrainsk terrorbeskjutning mot civila, inklusive barn, med ruskiga bilder och detaljer, tillfångatagna ukrainska soldater som inte har en aning om varför de slåss – eller är utländska legosoldater, ryska soldaters hjältemod mot ukrainska attacker som slås tillbaka, kamrater som räddas och förödande ukrainska förluster, tjugofemtusen bara under den senaste “offensiven”, som från ryskt håll utmålas som fullkomligt misslyckad.
Vad gäller amerikanska klusterbomber hotas i gengäld med supermoderna ryska vedergällningsvapen, typ Stalinorglar som fullkomligt kan peppra motståndaren och kommer att chocka väst… som de chockade Hitlertrupperna under Stora Fosterländska Kriget 1941–45 då Sovjetunionen slog tillbaka de nazistiska invasionsstyrkornas två miljoner man från Nordkalotten till Svarta havet. Just en sådan överlevnadskamp som det handlar om idag, enligt den gällande berättelsen.
Bilden av den ryska befolkningen som krypande, underkuvad eller specifikt ryskt medgörlig är i bästa fall mest insiktslös och bygger vidare på äldre föreställningar, så vanliga både under världskrigen och tidigare om “ryssen” som “hjordmänniska” med slavmentalitet oförmögen till självständigt tänkande och handlande om det inte gällde att riva ner och undertrycka. Men med olika kulturella särdrag, politiskt förtryck och svåra historiska minnen lever också den ryska befolkningen i en vardagsnormalitet som stundligen återskapas genom de maktägandes ideologiska “hegemoni”, eller som Karl Marx formulerade det för mer än hundrafemtio år sedan:
“Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna.”
I synnerhet när dessa tankar har moderna media till sitt förfogande att tränga in i varenda samhällsvrå.
Har vi inte själva viss erfarenhet av det – i dessa NATO-uppslutningens och västlojalitetens yttersta dagar?
Håkan Blomqvist
