Detta inlägg, författat av Kjell Östberg, har också varit publicerat i nättidningen Internationalen.
Vänsterpartiets före detta kommunikationschef och seniora rådgivare Jenny Lindahl lämnar sin anställning på partiet för att bli “director” på kommunikationsbyrån Kreab. Det är ett stort steg att ta för någon som byggt en stor del av sin karriär på en vänsterprofil.
Kreab är inte vilken reklambyrå som helst. Den startades på 1970-talet med Peje Emilsson som drivande motor och var från allra första början nära lierad med näringslivets tankesmedja Timbro och Moderaterna.
Kreab var en av de centrala aktörerna i den nyliberala kontrarevolution som på allvar sköt fart på 1980-talet. 4 oktober-mobiliseringen mot löntagarfonderna och SAF:s Satsa på dig själv-kampanj var till stora delar orkestrerad därifrån. Under 1990-talet var Kreab spjutspetsen i kampanjerna för att sälja ut den offentliga sektorn.
Emilsson själv startade Kunskapsskolan och blev miljardär på kuppen. På senare år har Kreab spelat en nyckelroll för att få näringslivet att närma sig Sverigedemokraterna – och få Sverigedemokraterna att ge upp sitt motstånd mot vinster i välfärden.
Vilka Lindahls arbetsuppgifter ska bli är hon förtegen om, ja, hon får inte ens tala om vilken lön hon kommer att få. Men de erfarenheter hon tänker ta med sig är det strategiska tänkandet, säger hon i en intervju. Frågan mot vilka den strategin ska riktas inställer sig osökt.
Vänsterpartiet har sedan länge krävt införandet av karenstid när ledande politiker och tjänstemän går över till välbetalda jobb på andra sidan politiken. Några sådana finns inte idag för partianställda.
“Kanske bör vi diskutera det”, säger partisekreterare Aron Etzler i en intervju med Flamman och uttrycker sin förvåning över Lindahls beslut. Men måhända finns det anledning till viss självrannsakan från Etzlers sida inför den uppkomna situationen.
Frågan om uppkomsten av ett nytt skikt av politikerexperter, informatörer och kommunikatörer som relativt fritt rör sig mellan politik, förvaltning, näringsliv och konsultverksamhet har fått ökad uppmärksamhet på sistone.
Forskningen kallar dem ibland policyprofessionella. Och hur många politiker har inte gått samma väg, från Göran Persson till Stefan Löfven. Vad fenomenet avspeglar är politikens professionalisering.
En konsekvens av denna är ett ökat avstånd mellan den politiska eliten och de medborgare de gör anspråk på att företräda. De högerpopulistiska rörelsernas framgångar kan i inte obetydlig grad ses som en reaktion på denna utveckling.
Också Vänsterpartiet är numera en del av denna trend. Den som vill veta mer om hur detta gått till rekommenderas att läsa Jonas Sjöstedts memoarer Allt kommer att bli bra. Det är faktiskt en av de mer intressanta skildringarna av den professionaliseringsprocess som vanligtvis sker i det fördolda.
Just Aron Etzler var den som från början anslog tonen. Genom sin studie av Moderaternas utveckling i början av 2000-talet, Reinfeldteffekten kunde han se vilken betydelse kommunikationen hade för att föra ut budskapet om “det nya arbetarpartiet”.
När Vänsterpartiet bytte ledning 2012 valdes inte bara en ny partiordförande utan också en ny partisekreterare, Aron Etzler. Han vann snabbt Sjöstedt för tanken att göra partiet mer professionellt.
Partiet anlitade inledningsvis det US-amerikanska analysföretaget Strategies 360, som varit med och byggt Bernie Sanders kampanjer.
En betydande del av partiets centrala resurser, och inte minst av den höjda partiskatten, användes för att bygga upp kommunikationsavdelningen.
Visst finns också för Vänsterpartiet starka skäl att effektivisera sin kommunikation, att mer effektivt utnyttja nya medier, att hitta metoder för att göra partiets politik begriplig och ibland anpassa den till väljarnas krav och förväntningar.
Men strategin har fått konsekvenser för partiets inre arbete.
En viktig del av den nya inriktningen har varit att hårdexploatera partiledaren. Riksdagsledamöter och andra företrädare ska stå tillbaka.
– De folkvalda ville nå ut i medierna med egna frågor. Men det bästa för partiet som helhet var ofta att den som var mest känd bar budskapet (…) Även om mediekonsumenterna inte alltid kom ihåg vad partiledaren hade pratat om, så mindes de åtminstone partiledarens ansikte, skriver Sjöstedt öppenhjärtigt.
Det har också uppstått nya maktcentra vid sidan av partistyrelse och VU. Förutom kommunikatörer och amerikanska reklambyråer har partiet för dyra pengar köpt in ekonomiska experter utifrån.
Mycket av den dagliga politiken utformas idag av ett mindre team där tjänstemän och policyprofessionella spelar en framträdande roll. Att en av dessa nyckelpersoner valt att ställa sina erfarenheter i Kreabs tjänst ställer naturligtvis frågan hur lämpligt det är med sådana slutna grupper.
En generell konsekvens av politikens professionalisering är att medlemmarna inte längre är lika viktiga. De behövs inte för spegla vad folk tycker, det sker genom opinionsundersökningar. De behövs inte för att utforma politiken, det överlåts i allt högre grad till heltidsanställda kommunikatörer och politiska tjänstemän. Och de behövs inte för att föra ut politiken, det görs mer effektivt av mediestrateger. Dessa tendenser har också återfunnits inom Vänsterpartiet på senare tid.
Det är ingen djärv gissning att diskussionen om den interna demokratin kommer att inta en framträdande plats på den kongress som samlas i maj.
Kjell Östberg
