Så fick vi då se ett andra attentatsförsök riktat mot presidentkandidaten Donald Trump. Jag ska inte här gå i på det konkreta förloppet, det har ventilerats och ventileras flitigt i alla medier. Jag tänkte här spåna lite runt de kommentarer som vi fått från Trumps motståndare, president Joe Biden och den nuvarande vice presidenten och presidentkandidaten Kamala Harris.
Båda har förklarat att det inte finns rum för politiskt våld i USA: ”There is no place for polical violence in America.” Om Biden och Harris menar att det inte borde finnas politiskt våld i USA så vore deras uttalande lite mer begripligt. Men att säga som de sa är märkligt. Detta eftersom våld, och politiskt våld, är ett så djupt förankrat drag i det US-amerikanska samhället. Någon har sagt att våld är lika typiskt i den amerikanska kulturen som äppelpaj.
USA utmärker sig
Alla klassamhällen är naturligtvis byggda på våld, men det US-amerikanska står ut. Ett speciellt drag är att det politiska våldet inte bara utförs av statsapparaten (militär och polis), utan ofta är ”outsoursat” till ”civilsamhället”. Detta har sina historiska förklaringar. En grundläggande faktor är naturligtvis att det amerikanska samhället är ett nybyggarsamhälle byggt på fördrivningen av urinvånarna. Det engelska ordet för nybyggare (eller bosättare) är ju settlers, och den specifika formen av kolonialism benämns på engelska ”settler colonialism”. Vi känner igen den i dagens Israel. Nybyggarna bröt inte bara land – med gevär i hand drev de urbefolkningen västerut och motiverade dödande och etnisk rensning med den egna rasens överlägsenhet och ödesbestämda rätt (manifest destiny) att besätta hela den nordamerikanska kontinenten. Ovanpå detta kom så importen av bortrövade afrikaner. Hela södra USA:s jordbruk kom att bli beroende av slavarbetskraft. En form av produktion som vilar på våld – den enes ägande och personliga diktatur över den andre. Stora delar av sydstaternas vita manliga befolkning tjänstgjorde dessutom i ”slavpatruller”, en sorts förband som patrullerade landsbygden på jakt efter förrymda slavar och som beredskap inför eventuella slavuppror.
Lynchningar av afroamerikaner
Även inom det vita samhället var våldet ständigt förekommande. Brott och oförrätter, verkliga såväl som inbillade, löstes med dueller och lynchningar. Det formella slaveriet upphävdes genom nordstaternas seger i inbördeskriget. Efter en kort period, den så kallade ”radikala rekonstruktionen” (cirka 1865 till 1877), då de frigivna slavarna verkade kunna gå en ljusare framtid till mötes, inleddes den så kallade ”Jim Crow-eran” (se faktaruta längre ner), då alla drömmar om demokratiska och sociala rättigheter för afroamerikanerna grusades och ett förtyck i vissa aspekter till och med värre än slaveriet blev en realitet. En orgie av lynchningar av afroamerikaner pågick från 1890 talet flera decennier in på 1900-talet. Och det var inte statens våldsapparater (polis och militär) som stod för lynchningarna. Dom sköttes av det vita civila samhället. Det är först genom medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen som den mardröm som Jim Crow utgjorde bryts.
Det våldsamma USA
Också den framväxande arbetarrörelsen möttes med våld. Strejkbryteriet sattes i system och våld mot fackföreningar och arbetarstrejker blev legio. Under tiden för första världskriget och åren därefter utsattes den radikala arbetarrörelsen för omfattande våld, långa fängelsestraff och förföljelser. Efter andra världskriget fick vi uppleva den så kallade ”McCarthy-eran” med återgen förföljelse och svartlistning av vänsterfolk.
Det profithungriga USA
När koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten vid förra sekelskiftet nått fram till Stilla Havet, och de sista indianstammarna förpassats till reservat, vände den härskande klassen sina blickar utåt. Den amerikanska imperialismen tog fart. 1900 talet fick se USA ta sitt blodiga grepp om Latinamerika. Man härskar genom lydregimer, ofta militärdiktaturer, och ser till att råvaror och rikedomar rinner i en stadig ström till Wall Streets kassavalv. Och inte bara Latinamerika. I Indonesien dör en halvmiljon arbetare och bönder i den av USA stödda kuppen 1965 och över Vietnam, Laos och Kambodja la de US-amerikanska flygande terrormaskinerna sina bombmattor. I Chile såg man till att den socialistiske presidenten Allende ersattes av Pinochets militärdiktatur. Sedan dess har vi fått se Libyen, Irak och Afghanistan bombas sönder.
Vi stannar där i vår exposé. Vi kan bara konstatera att våldet inte bara har ”sin plats” i det US-amerikanska samhället – detta samhälle är genomsyrat att politiskt och socialt våld. Man skulle också kunna beskriva det som att våldet är en grundpelare i den amerikanska kulturen. Det är ingen tillfällighet att USA är det enda västlandet där man lagligt kan inhandla ett maskingevär och till och med ta med det på politiska demonstrationer – ett land vars vapenlobby ser till att inga effektiva inskränkningar i vapeninnehav sker. Där man kan bilda väpnade miliser och defilera på gatorna.
USA är också det enda västlandet som tillämpar dödsstraff, och där en stor del av befolkningen anser att det är okej att elektrifiera, hänga, arkebusera, gasa eller att med gift döda sina egna medborgare. USA:s våldsamma utrikespolitik är väl inget som Biden och Harris kan förneka, de räknar säkert inte in USA:s imperialistiska aktioner när dom talar om att ”våld inte har någon plats”. De är ju de facto anhängare av denna imperialistiska politik. Senast manifesterat i den militära uppbackningen av Israel mitt under folkmordet mot palestinierna. Donald Trump är en ännu mer uttalad vän av den israeliska settlerkoloniala regimen. Och en ännu mer uttalad vän av fritt vapeninnehav och väpnade miliser.
Varken Demokraterna eller Republikanerna kan åstadkomma förändring
Ingen som känner till USA:s historia och det US-amerikanska samhället, inpyrt av våldsdyrkan som det är, kan känna någon förvåning inför attentatsförsöken. Så ser USA ut. Vill man ha någon verklig ändring måste man inse att varken demokratiska eller republikanska partiet kan användas. Frågan som måste ställas blir: Hur bygger man en politisk kraft baserad på arbetarklassen, ursprungsfolken, afroamerikanerna, latinos, miljörörelsen, kvinnorörelsen och alla förtryckta i det US-amerikanska samhället? Där står det US-amerikanska folket idag…
/Peter Widén
