Arash Gelichikans debattartikel har tidigare varit publicerad tidningen Internationalen. Läs också: Zachary J Fosters artikel Vad du (kanske) inte visste om Hamas – eFOLKET 4 november 2023.
Internationalen: Det Hamas vi såg den 7 oktober formades av decennier av israeliskt förtryck och belägring. Rörelser formas inte bara av idéer utan också av omgivande faktorer. Ett annat Hamas har gång på gång visat sig: ett Hamas villigt till kompromisser och fredsavtal. Men västvärlden har satsat på att inrätta förutsättningar för sämsta möjliga utveckling. Det skriver Arash Gelichkan i en analys av Hamas historia och händelserna den 7 oktober.
Arash Gelichikan:
Encyclopedia Britannica definierar Hamas som en palestinsk nationalist-rörelse med islamistiska förtecken. Rörelsen är som sådan väsensskild från IS och dess feberdrömmar om ett multinationellt kalifat. Den är inte heller en förlängning av den Islamiska revolutionen i Iran och dess teokratiska system velayat-e-faqih. En teokrati som den i Iran växer inte fram oberoende av politiska styrkeförhållanden och materiella omständigheter.
Det finns en tydlig skillnad gentemot till exempel det konservativa AKP som har att förhålla sig till ett fortfarande sekulärt Turkiet. Eller Hizbollah som verkar som en minoritetskraft i den multietniska parlamentarismens Libanon, trots att de reser porträtt på Ayatollah Khomeini, den iranska teokratins fader. I teorin är de samma slags rörelse, barn av samma Islamiska revolution, men i praktiken ändå väldigt olika.
Islamism kan betyda en rörelse som eftersträvar lagar baserade på en tolkning av koranen och då har det ofta varit förknippat med starkt konservativa rörelser. Det kan också användas för att beskriva varje politisk rörelse vars politik identifierar sig med islamiska värderingar – och dessa värderingar kan se mycket olika ut.
Efter revolutionen i Iran 1979 fanns det politisk-islamiska krafter som var moderata, som inte strävade efter någon auktoritär prästdiktatur. Till exempel Ayatolla Mahmoud Taleghani som var respekterad i breda läger, även bland marxister, för sin betoning på dialog och social rättvisa för de fattiga och arbetarna.
Vi hade också Folkets Mujahedin (Mujahedin-e-khalq, MEK) en islamisk socialistisk rörelse och gerilla. Dessa krafter hade ett brett stöd, minst lika stort som den ultrakonservative Ayatolla Ruholla Khomeini – för den historieintresserade rekommenderas en kort artikel om Taleghani och hans popularitet i New York Times från den tiden (An Ayatollah Who Must Be Reckoned With, 19/4 1979).
Att reaktionärerna lyckades upprätta en totalitär teokrati, där blind lydnad inför den allerhögste Ledaren Khomeini påbjöds, berodde på många faktorer utöver deras ideologiska intentioner. En sådan faktor kan nog i efterhand sägas vara Iraks USA-stödda anfall mot det post-revolutionära Iran. Denna och andra felkalkyler, som MEK:s kompromisslösa väpnade motstånd, stärkte reaktionärernas ställning.
All regimkritik stämplades som förräderi, och MEK:s invasionsförsök i tandem med irakiska trupper användes som svepskäl för att slutgiltigt utrota oppositionen.
Så många som 30 000 kan ha dödats i massavrättningarna 1988 – både kommunister och vänsterislamister. Teokratin hade vid det laget redan tagit sitt strypgrepp om det krigsdrabbade landet.
Politisk Islam kan alltså uppträda under många former och de allra mest reaktionära formerna växer sig starka under vissa omständigheter, men inte under andra. För att överhuvudtaget kunna begripa vilken roll en islamisk rörelse spelar vid ett givet tillfälle så måste vi börja med att analysera omgivande faktorer, de materiella förutsättningarna och politiska styrkeförhållanden.
Hamas bör förstås utifrån de reella förhållandena och inte utifrån en strikt “idealistisk” syn där man tänker sig att idéer isolerat formar verkligheten.
Allt sedan Al Aqsa-stormen 7 oktober, Hamas och allierades omfattande operation mot Israel, så har jämförelserna mellan palestiniernas väpnade självständighetskamp och IS haglat i den offentliga debatten.
Ett påstående som använts flitigt för att skapa den analogin är den om de 40 avrättade spädbarnen, somliga påstått halshuggna (!). Men stämmer det? Det är sant att Hamas har skjutit ihjäl obeväpnade israeler, det finns trovärdiga vittnesmål och videoklipp. Men i listan på 1 166 hittills identifierade döda publicerad i israeliska Haaretz finns fortfarande inga spädbarn.
Talet om kallblodiga massmord på småbarn kommer från en israelisk soldat, David Ben Zion, som också är aktiv i en våldsam extremreligiös bosättarrörelse (The Grayzone, 11/10 – 2023). I verkligheten är av 764 listade civila 6 små barn mellan 4 och 8 år, självfallet all anledning att sörja dem, och där dödsorsak anges är det raketbeskjutning.
Det stora antalet civila israeliska offer den 7 oktober verkar på det hela taget vara konsekvensen av något mer komplext än en överlagd Hamas-massaker. Vid flera av kibbutzerna längs Gazas gräns finns en militärbas. Kibbutzerna har ofta också beväpnade civila säkerhetsteam som ofta har tunga M16-gevär och de samverkar med militären IDF. Spaltmeter i israelisk och internationell press har skrivits om striderna mellan Hamas och kibbutzernas säkerhetsteam. Till exempel om kibbutzen Sufa i kanadensiska Global News 24/10:
Yuval Balacasan och tre andra boende hör arabiska röster och de följer dem tills de hittar Hamas-männen… Från bakom en betongmur öppnar israelerna eld. De fortsatte skjuta, försökte hålla kvar dem…Skottsalvor och granater flyger överallt, berättade Balacasan. När Hamas-teamet börjar splittras upp, skiljs Balacasan och de andra åt för att jaga ned dem… ‘Till slut på kvällen anlände sex israeliska soldater’, säger Balacasan, [och] ‘armén anslöt till oss och hjälpte oss att döda dem’.”
Det är inte bara i Sufa militärresponsen dröjer. När militären anländer möter de på många håll en minst sagt kaotisk situation. Stridshelikoptrar får improvisera utan någon ordentlig befälskedja och utan marktrupp, de “ögon på marken” som behövs för att kunna urskilja relevanta mål från civila israeler. Det vittnar en pilot om i en intervju med israeliska Mako (21/10 2023):
Jag förstår att det kommer att bli ett dilemma för mig här; vilka är våra styrkor, vilka är fienden om de finns kvar över huvud taget, och vilka är civila? Beslutet är helt upp till mig; det finns ingen att prata med.”
I en annan artikel finns vittnesmål från kibbutzen Beeri om hur piloter tvingas öppna raketeld mot bostäder med både militanter och israeliska civila:
Endast efter att fältbefälhavare tvingats fatta svåra beslut – inklusive att bomba hus med deras boende för att eliminera terrorister utan att veta om israelerna inne i byggnaderna levde eller var döda – lyckades IDF ta över kibbutzen.”
(Haaretz, 20/10 – 2023)
En hel del israeliska civila tycks ha dödats under kaotiska strider, såsom är fallet vid all slags krigföring, snarare än genom någon i förväg planerad bestialitet. Oded Ailam, en före detta kontraterror-chef inom israeliska underrättelsetjänsten Mossad, kommenterar händelserna i Sufa såhär när Global News frågar (24/10 2023):
När de väl var inne tror jag inte de hade någon bra plan (…) Jag tror inte ens det var planerat att de skulle massakrera på den här skalan. Det var ett resultat av överraskningen och euforin.”
Det framstår också som sannolikt ställt mot Hamas uttalade mål att ta så många gisslan som möjligt.
Sen ska vi ta trovärdiga uppgifter om övergrepp mot civila från Hamas sida på fullaste allvar – det har bevisligen skett och hur man än vänder på det finns inget stöd i folkrätten för det.
Samtidigt måste vi erkänna att avkoloniseringen många gånger också var en blodig historia: tänk på några av algeriska FLN:s massakrer på franska bosättare.
Så vad är då Hamas, kort för Islamiska Motståndsrörelsen? Jo, rörelsen grundades i samband med det första palestinska upproret, Intifadan 1987. Den sprang fram ur en liten palestinsk gren av Muslimska brödraskapet som hade ägnat sig mer åt religiös välgörenhet än militant palestinsk nationalism – dittills det sekulära PLO:s domän.
Det var alltså inte islamism i sig utan upprorsvågen mot israeliskt förtryck som ledde till bildandet av Hamas. Det som kastade Hamas i händelsernas mitt var Oslo-avtalet som istället för att leda till rättvisa och fred cementerade israelisk dominans över Västbanken och Gaza samt korrumperade PLO-ledarskapet.
Hamas trädde fram som den främsta oppositionen mot Oslo-avtalet. Det dröjde länge innan Hamas valde våld mot civila israeler, det var inte alls konsekvensen av en islamistisk “terror-reflex” eller ett vettlöst judehat. Först efter bosättaren Baruch Goldsteins massaker på 29 palestinska bedjande 25 februari 1994 började Hamas attackera civila israeler med självmordsbomber. Några år senare beskrev Musa Abu Marzouq, en Hamas-ledare, det såhär enligt boken Hamas: The Islamic Resistance Movement (Milton-Edwards & Farrell, 2013):
Vi var mot att döda civila men ingen frågade om palestinska civila dödsoffer (…) Efter Hebron-massakern bestämde vi att det var dags att döda Israels civila (…) Vi erbjöd oss att sluta ifall Israel slutar, men de avvisade det.”
Oslo-avtalets orättvisor leder slutligen till den Andra intifadan, med både civila protester och attentat från alla väpnade palestinska fraktioner.
Eftersom Hamas inte erkände Oslo-avtalet så hade de aldrig ställt upp i valen till Palestinska Myndigheten PA. Men inför det palestinska parlamentsvalet 2006 så tänkte rörelsen om. Man ställde upp med vallistan Förändring och Reform (CR) och plattformen tonade ner islamismen till förmån för palestinsk enighet, demokratiska principer, korruptionsbekämpning och både satsningar på de fattiga och öppnande för privata investeringar.
Nedan ett utdrag från plattformen som återges av Cambridge-professorn Khaled Hroub (A “New Hamas” Through Its New Documents, Journal of Palestine Studies, Juli 2006):
Den palestinska politiska verksamheten bör grundas på politiska friheter, pluralism, friheten att bilda partier, att hålla val, och på en fredlig rotation av makten (…) [Hamas] kommer att betona respekt för allmänna friheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, rörelsefrihet (…) [Hamas] kommer att garantera minoriteternas rättigheter och respektera dem i alla avseenden baserat på fullt medborgarskap. Allmänna ekonomiska medel tillhör alla palestinier och bör användas för omfattande palestinsk utveckling på sätt som uppfyller social rättvisa (…) utan missbruk, slöseri, korruption och förskingring.”
Hamas väntade sig ett bra valresultat, men trodde inte att de skulle vinna så som de gjorde. Anslaget var redan samarbetsinriktat och det regeringsovana Hamas sträckte därför ut sin hand till Fatah och andra inom PLO. Men västvärlden satte press på Fatah: man ansåg att den nya regeringen först måste respektera ingångna avtal med Israel.
Hamas erbjöd dock Israel en 10-årig vapenvila om en palestinsk stat inom 1967 års gränser upprättas och sände till och med en tvåmanna-delegation på rundresa i Europa för att förankra idén. (The Guardian, 1/11 2006). Men Israel avvisade det med förklaringen att Hamas bara kommer använda den långa freden för att bygga upp en militär kapacitet.
Väst krävde hårdnackat att Hamas först formellt erkänner den historiska kolonialmakten Israel innan de stödjer någon fredsprocess.
Hamas fortsatte röra sig bort från hårdföra positioner och antog 2017 ett långt mer moderat program som sätter på pränt att man accepterar en palestinsk stat inom 1967 års gränser (The Guardian, 1/5 2017):
Utan att kompromissa med sitt avvisande av den sionistiska entiteten och utan att avstå från några palestinska rättigheter, anser Hamas att upprättandet av en fullt suverän och oberoende palestinsk stat, med Jerusalem som dess huvudstad enligt gränserna den 4 juni 1967, med återvändande av flyktingar och fördrivna till sina hem (…) utgör en formel för nationell samstämmighet.”
Trots utvecklingen inom Hamas ville Israel och västvärlden inte kompromissa.
Belägringen fortsatte och mekaniskt upprepades att Israel måste erkännas, som om den staten inte redan existerade och hade uppbackare i västs regeringar.
Att Israel kastat tvåstatslösningen i papperskorgen och helt öppet vill dominera hela det historiska Palestina, rentav har annekterat Golanhöjderna i Syrien och nyligen diskuterat planer på att driva alla palestinier i Gaza ut i Sinai-öknen i Egypten verkar inte bekomma deras amerikanska och europeiska uppbackare. Hamas bestraffas för kompromissvilja medan Israel belönas för kompromisslöshet.
Hamas säger i praktiken att de inte kommer kämpa militärt för de över 2 miljoner palestinier som lever som andra klassens medborgare i Israel och för rätten till återvändande. Det är fullt logiskt. Israel bombar inte palestinska hus i Israel och skickar inte in skjutande soldater i bostadskvarter – hittills har det inte varit så. Vilken armé finns det för palestinier att slåss mot om Israel drar tillbaka soldater och bosättare från Västbanken, om de låter Gaza leva? Den palestinska frågan i Israel är snarare en civil medborgarrättskamp som bland annat strävar efter en jämlik nationslag där palestinierna får rätt att återvända till sina byar och städer – inte som idag då förutsättningen för att flytta till Israel är religiös anknytning till judendomen snarare än härkomst och jämlikt tillämpade principer.
Om krig och väpnad kamp byts mot förhandlingar och civil frihetskamp kan det bli möjligt att tänka på en gemensam demokratisk framtid; judar och araber som lever i likställdhet inom en sekulär bi-nationell stat – federal eller annorledes.
Samlevnad var möjligt i hundratals år före sionismen i Palestina och genom hela Mellanöstern, det är uppenbarligen möjligt nästan överallt annars.
Det verkar som att det som står i vägen är makthavarna i USA och EU. Om de slutar proppa Israel med vapen och ge grönt ljus för absolut kompromisslöshet kan kriget och våldet snart vara ett minne blott.
Det Hamas utveckling visar är möjligheten för ett islamiskt parti att tvingas kompromissa med sin grundideologi, ställd mot de politiska styrkeförhållandena och andra realiteter. Det är inte att säga att Hamas aldrig kan bli en reaktionär kraft som i en hypotetisk framtid bränner upp palestinsk enighet till förmån för maktambitioner – under vissa förutsättningar kan det bli så, men det är helt omöjligt att veta långt innan en palestinsk stat är förverkligad. Och om man helt vänder på det: är det inte just i en gemensam arabisk-judisk demokrati Hamas sannerligen blir en minoritetskraft helt tvunget att kompromissa?
Hamas förtjänar kritik på många punkter – särskilt från oss socialister – men västländerna borde ha bejakat dess moderation och fört samtal. Israel borde ha tvingats acceptera fred mot land. Vi hade kunnat ha en permanent vapenvila istället för döda civila israeler och tio gånger fler döda palestinier! Vi kan fortfarande få det om västvärlden lägger fantasier om att utrota Hamas på hyllan.
Regeringar i väst bär det tyngsta ansvaret för våldsutvecklingen, det är de som har blod på händerna och inte de Palestina-aktivister som pressas att fördöma Hamas på bästa sändningstid. Genom att ge grönt ljus åt israelisk extremism tvingar man in palestinierna i ett hörn, trycker upp dem mot väggen och pressar Hamas in på våldets väg. Rörelser och ideologier formeras i samspel med materiella omständigheter och politiska styrkeförhållanden.
Just nu satsar västvärlden på att inrätta de allra sämsta av förutsättningar. Det Hamas vi såg 7 oktober har väst i den meningen varit med och skapat. Men ett annat Hamas har visat sig förr och går fortfarande att urskilja bortom det pro-israeliska mediabruset. På grund av bland annat detta är också en annan utveckling möjlig.
Arash Gelichikan
Läs också:
