Cubadebate 200917 (nedkortad artikel)
Översättning: Zoltan Tiroler
Bolivia
18 oktober är det allmänna val i Bolivia. Socialistpartiet MAS är favoriter för att vinna i första omgången. Men den stora frågan kvarstår om den grupp av oligarker och rasister som, stödda av Washington, störtade president Evo Morales och installerade en diktatur, är beredda att erkänna en valseger för “vildarna”, som de kallar ursprungsbefolkningen.
Chile
25 oktober är det folkomröstning i Chile för att besluta om en ny grundlag ska ersätta den gamla från Pinochetdiktaturen. Något som krävts av folket sedan länge och resulterade i en resning i oktober 2019. En resning som för tillfället är fryst på grund av pandemin.
Brasilien
15 november är det kommunalval i Brasilien. Vänstern går splittrad till val men kan vinna några viktiga segrar, om de enas i andra valomgången.
Ecuador
7 februari 2021 är det allmänna val i Ecuador. Vänstern, “correismen” [efter förre president Rafael Correa, som nu inte tillåts ställa upp] har goda chanser och kan vinna i första omgången. Men också här måste man fråga sig om diktaturen under förrädaren Moreno ska fortsätta sitt juridiska och gränslösa krig för att förhindra seger för vänsterns kandidater.
Venezuela
Valen 6 december är av strategisk vikt. Här avgörs vilka som kontrollerar den lagstiftande församlingen/ Nationalförsamlingen. Dess symboliska värde tillkommer. Förlusten för vänstern av församlingen 2015 blev mycket kostbart för en chavism som vant sig vid strålande valsegrar gång på gång.
Imperialisterna och oligarkin gick på offensiven och utnyttjade läget för att släppa loss sitt totala krig mot den Bolivarianska Revolutionen. Oppositionen ville förvandla sin valseger till en kontrarevolutionär statskupp, underordnade USA. Chavismen å sin sida, kom tillbaka efter en kort tillbakagång och återtog det politiska initiativet.
Beviset för det är den förkrossande segern som folket utdelade mot den våldsamma oppositionen 2017 och den förmåga som president Maduro visat i den politiska och militära ledningen som besegrat den ena efter den andra av den självutnämnde Guadios planer; allt från invasion av landet med förevändning av “humanitär hjälp”, attentatet mot Maduro med drönare, och den misslyckade statskuppen 30 april 2019, förlusten för den nya invasionen/ kuppförsöket Operation Gideon våren 2020 och sedan länge avsaknaden av stöd och deltagare på Guaidos möten. Som om det inte räckte så har den självproklamerade Guaido och hans operettregering avslöjats som vulgära tjuvar. De har gjort sig till miljonärer genom offentliga venezolanska fonder och tillgångar som Citgo i USA och Monómeras i Colombia. Något som väckt irritation också bland oppositionen som lämnats utanför i plundringen. Det medförde att Nationalförsamlingen [i början på året] avsatte Guaido som talman.
Den ovillkorliga lydnaden under Trump, sveket mot sina löften och fiaskot för hans planer, tillsammans med Washingtons order att inte delta i valet i december, har gjort att Guaido nu isolerats också i en viktig del av oppositionen, som istället samlas kring den tidigare presidentkandidaten Henrique Capriles. Denne tänker delta i valen och har redan registrerat sina kandidater. Guaido må ha stöd av Trump (och Sverige) och agera på den dömde krigsförbrytaren Elliot Abrams order, men i Venezuela är han ingen. Capriles har karaktäriserat Guaidos ”regering” som “Internetregering” som inte givit några resultat. Capriles säger att “man måste öppna vägar” och deltar i valen. Redan i augusti uttalade sig den mycket konservativa kyrkan och dess råd Conferencia Episcopal mot att bojkotta valet, vilket den anser vara ett misstag.
Denna splittring är ett resultat av president Maduros vilja till samtal. Han har lagt hundratals timmar på att försöka finna samförstånd med oppositionen; det är en del av hans demokratiska yrkesutövning och vilja till fred. Något som medfört att han benådade 110 oppositionella i september. Många av dessa hade deltagit i terroristaktioner och försökt störta landets regering.
Maduro har bjudit in både FN och EU som valobservatörer, men EU har sagt “nej”, och följer därmed USA [som inte vill ha något val].
Cubadebate 200917 (nedkortat)
Artikeln tidigare (1/10) publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
