Vi lever i en turbulent och spänningsfylld tid. Genom politikernas kommentarer och de dominerande medierna nås vi av skildringar av skeenden i när och fjärran. Men vad är sant och vad är falskt? Vilka skildringar lever upp till kraven på allsidighet och objektivitet, och vilka präglas av ofullständighet och ensidighet?
Kring dessa frågor reflekterar här freds- och miljöaktivisten Tord Björk. I artikeln har han tagit som utgångspunkt några högaktuella skeenden, och beskrivningen av dessa i de dominerande medierna.
*******
Från Sydkorea till Rumänien, Ukraina via Georgien till Syrien och Palestina imploderar västvärldens berättelser om demokrati, främmande makts påverkan, terrorism och krig medan diplomati ses som fiende till fred och ekonomiska frågor undviks.
Gårdagens paranoida föreställningar och gamla metoder blandas med ny paranoia och helt nya metoder för att avskaffa demokratin och acceptera folkmord i demokratins namn. Västvärldens berättelse om det goda mot det onda, den välordnade trädgården mot djungeln därute som hotar invadera oss antar alltmer groteska självmotsägelsefulla uttryck.
Månadsskiftet november-december har gett en koncentrerad bild av hur västs självbild rämnar med anklagelser mot andra för egna försyndelser medan dörrar stängs för erkännande av motparters intressen till förmån för maniskt fasthållande vid en svart-vit berättelse.
3 december – Kupp i Sydkorea
I Sydkorea väcktes gammal antikommunism till liv av den västvänlige presidenten Yoon Suk-yeol. I ett kuppförsök 3 december tillsammans med vice försvarsministern Kim Seon-ho lyckades han övertyga militären om att införa undantagstillstånd då krigslagar skulle gälla.
Förevändningen var att utrota “pro-nordkoreanska antistatliga styrkor”. Sådant undantagstillstånd kräver att ett väpnat uppror har startat, ett sammanbrott av lag och ordning skett eller att det finns ett externt hot som omöjliggör civilt styre. Inget av detta förekom vilket gör presidentens beslut olagligt.
Att militären gick med på att följa den olagliga ordern skapar oron över dess trohet till landets lagar. Specialstyrkor sökte använda sin våldsmakt för att gripa nationalförsamlingen så att en omröstning om att häva undantagstillståndet skulle blockeras.
Även efter att nationalförsamlingen röstade för att återkalla krigslagarna – som juridiskt kräver omedelbar efterlevnad av presidenten – trotsade militära officerare beslutet och insisterade på att upprätthålla krigslagar tills Yoon personligen upphävde dem.
Fackföreningsrörelsen mobiliserade blixtsnabbt, utlyste generalstrejk och rusade till parlamentet för att rädda demokratin. Unga soldater på plats, mestadels värnpliktiga och därför opåverkade av arméeliternas grupptänkande, verkade knappast villiga att följa vad de uppfattade som orimliga order, vilket i slutändan anses ha bidragit till att resolutionen om att häva krigslagstiftningen kunde antas.
Vice försvarsministern Kim ursäktade misslyckandet i ett tal till militären med att “vi var i numerärt underläge” med hänvisning till många civila demonstranter och oppositionens lagstiftare. Som motiv för sitt agerande använde han mottot för den militärakademi där många i Sydkoreas elit har fostrats: “Vi väljer rättvisans svåra väg framför orättvisans självbelåtna väg.”
Kuppen misslyckades redan efter 6 timmar. Oppositionens försök därefter att ställa presidenten inför riksrätt misslyckades också, när regeringspartiet bojkottade nationalförsamlingen.
Protesterna fortsätter inte minst mot vice försvarsministern Kim. Presidenten Yoon har dock i praktiken förlorat sin makt och stöd från sitt parti även om frågor som vem som nu är överbefälhavare för militären som är en av världens största och har gemensamt kommande med USA står obesvarade.
7 december – Väljarna omyndigförklaras i Rumänien
I Rumänien gick det lika fort som i Sydkorea att avskaffa demokratin i den form vi tidigare känt den i moderna stater. Men här tycks resultatet bli bestående i något vad kritiska röster kallar EU-demokrati 2.0.
Dagen före andra valomgången i presidentvalet när opinionssiffrorna pekat på 73 procent för Călin Georgescu, en kandidat med skeptisk inställning till EU och NATO och 27 för den västvänliga kandidaten Elena Lasconi ställdes allt in 7 december. Även första omgången som gett Georgescu en tydlig ledning ogiltigförklarades av landets konstitutionella domstol. Vad som nu ska ske är oklart.
Både den västvänliga kandidaten Lasconi och Georgescu protesterade och kallade beslutet odemokratiskt. När tysk TV intervjuade folk på gatan hittade de också bara personer som skakade på huvudet och eller såg det hela som odemokratisk.
Massmedia i Väst underströk inte att inga bevis för påverkan utifrån lagts fram. BBC skrev att “domstolens beslut kommer efter att hemligstämpeln på underrättelsedokument hävts, vilka tyder på att Georgescu dragit nytta av en operation för masspåverkan – utförd från utlandet – för att störa resultatet av omröstningen.”
En kampanj från främmande makt på sociala medier påstås ha varit tillräckligt omfattande för att på allvar påverka valet utan att ha upptäckts tidigare vars källa fortfarande inte kunde fastställas. Men det tycks räcka numera att något “tyder på att” störande påverkan skett för att ställa in val.
Bilden av att Georgescu kampanj bara skett på sociala medier visade sig inte heller stämma. En del nyhetsrapportering visar en mer komplex bild skriver Valentina Pavel på Liberal debatt. Han byggde successivt upp sin väljarbas år för år, genom att fysiskt möta olika väljargrupper som känt sig förbisedda av den politiska majoriteten.
Utöver vår tids högerpopulism, som vill sätta det egna landets intressen först, lyfter Pavel fram att Georgescu önskar återgång till ekonomiskt självhushåll och småskalig produktion med tal fyllda av nostalgisk längtan till ett för-industriellt Rumänien.
Det som sker är att en ny definition av demokrati breder ut sig. Det är inte tilltro till väljaren som är det centrala. Istället är det demokratin som institution som anses vara utsatt för hot. Väljarna ses inte längre som förmögna att använda sin egen omdömesförmåga utan måste skyddas av högre instans som genom konsensus hos institutioner med makt avgör godtyckligt om folket ska få rösta.
Att Georgescu vann med 22 procent i första valomgången efter att fyra dagar legat på 8-10 procent sägs vara skälet till att något skumt har skett som om inte opinionsmätningar missat missnöjespopulism tidigare och valet är ett uttryck för väljarnas vilja.
I Sverige har risken för rysk påverkan används som argument för att inga folkomröstningar ska ordnas om NATO medlemskap eller USA baser.
Faran för en sådan påverkan har redan förts fram när det gäller val till riksdagen. Det ledde till att en internationell grupp med antiryska experter granskade ett svenskt val och kom fram till att en sådan påverkan inte skett.
Men i den nya form av demokrati som nu ses som ett föredöme av den elit som formas av grupptänkande är det inte längre om påverkan faktisk sker som ses som avgörande utan om det potentiellt finns risken för att det sker, en risk för främmande makts påverkan som dessutom per definition bara kan komma från vissa håll men inte andra.
Därtill blir det allt mindre viktigt om påverkan kommer utifrån. Redan inhemsk opinion kan ses som hot mot demokratin. Om den uttrycker åsikter som kan anses ha inslag som också anses blir framförda av främmande makt kan det ses som legitimt att se det som hot mot samhällets stabilitet och därmed vara led i antidemokratisk påverkan, ja rentav hybridkrigföring.
28 november – eskalering av protester efter att väljarna omyndigförklaras i Georgien av EU
Regeringspartiet Georgisk dröm gick till val 26 oktober på att vara emot krig och för närmande till EU på ett sätt som tillvaratar Georgiens intressen samt vad de kallade traditionella värden.
De vann klart med 54 procent av rösterna och oppositionen rasar. I oppositionens sätt att se på saken kan bara systematiskt valfusk ligga bakom resultatet eftersom så många i Georgien önskar närmande till EU.
Regeringspartiets budskap tycks dock ha nått fram till väljarna. Journalisten Rasmus Canbäck har frågat folk på landsbygden om deras syn på valet – Varför skulle vi inte vara nöjda? Vad har oppositionen att erbjuda, frågar Tamar retoriskt och fortsätter:
– De bara ljuger när de säger att regeringen inte vill gå med i EU. Du måste däremot förstå att det måste ske på våra villkor. På Georgiens villkor, säger hon.
Många i landet har också känt oro för att krig kan bryta ut och vill inte dras in i Ukrainakriget och knappast heller att inbördeskriget som blossade upp i samband med Sovjetunionens upplösning får fart igen. Något som Georgisk dröm har utnyttjat i sin valpropaganda vilket oppositionspartier har sett som skrämseltaktik och uttryck för konspirationsteorier.
Samtliga grannländer, Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland, gratulerade Georgiens premiärminister Irakli Kobakhidze och partiet Georgisk dröm till deras seger i valet. Många internationella observatörer fanns på plats och bevakade valet från OSSE, Europarådet, EU- och NATO-parlamentet – mer än två tusen vallokaler.
OSSE skrev: ”Vi hade en spänd, men ganska välskött valdag. Ett fåtal incidenter rapporterades men inga som påverkade valets övergripande integritet.”
Den gemensamma rapporten från de internationella observatörerna gav en liknande bild. Regeringspartiet Georgisk dröm menade att de oegentligheter som skett inte är större än i motsvarande länder och att de inte är i den omfattningen att de har påverkat slutresultatet. Partiet fick 53,9 procent av rösterna mot 37,8 för en oppositionsallians.
Efter att valobservatörerna presenterat sin rapport höll presidenten Salomé Zurabisjvili i en presskonferens flankerad av andra undertecknarna ett manifest för en oppositionsalliansens. Hon fördömde valen som “totalt riggade”, och liknade deras erkännande vid en rysk ockupation, och sa: “ryska val hölls.”
Efter att tidigare ha försäkrat allmänheten om att Georgiens första användning av elektronisk röstning var säker, hävdade hon nu att den hade använts för att manipulera resultaten. Till skillnad från den västvänliga kandidaten i valet i Rumänien gick på så sätt ledaren för den västvänliga oppositionen i Georgien in för Trumps sätt att ifrågasätta val.
Zourabichvili meddelade att bevis skulle samlas på valfusk och uppmanade västerländska regeringar att inte erkänna valresultatet.
Med röstsiffrorna 444-72 röstade EU-parlamentet för Zourabichvili linje. “Det georgiska parlamentsvalet måste genomföras igen under internationell övervakning” och ”Parlamentet kräver EU-sanktioner mot Georgiens premiärminister och höga tjänstemän”. EU kräver granskning av valet men har inte gått så lång som att underkänna det helt. Sveriges biståndsminister meddelade direkt att allt bistånd till landet skulle upphöra.
Ledaren för det största oppositionspartiet i Georgien, Tina Bokuchava, hade också saken klar för sig:
– Vi accepterar inte resultatet av det stulna valet. Vi hyser stora förhoppningar om att hela det oppositionella fältet delar vår inställning eftersom vi anser att segern inte tillhör något särskilt politiskt parti utan hela landet och oppositionen, som tillsammans har fått det georgiska folkets mandat.
Att två oppositionella partier till höger och vänster om Georgisk dröm visade sig inte dela hennes uppfattning utan uppfattade valresultatet på samma sätt som regeringspartiet och därmed partier som representerar 60 procent av väljarna anser valet vara legitimt, ändrar inte oppositionsalliansens syn. Väljarna är inte längre intressanta. Berättelsen om att egentligen är alla med oss inom landet och utomlands mot ett isolerat valfuskande regeringsparti är det som gäller. Majoriteten av väljarna och grannländerna har inget att säga till om.
Zourabichvili fortsätter uppmuntra till protester tillsammans med politiker från EU på plats. Socialdemokraten Michael Roth som leder tyska Bundestags utrikeskommitté manade i ett protesttal till stöd för presidenten:
– Regeringens påstående att vi håller på med inblandning i ett lands interna angelägenheter är inte sant. Det är inte alls inblandning. Det handlar om en gemensam framtid i ett förenat Europa.
Detta starka uttalande är gjort med en materiell bakgrund. Den största vinnaren av handeln med Georgien är Tyskland som 2022 exporterade 7,8 gånger mer (673 miljoner USD) till Georgien än vad det importerade (86 miljoner USD).
Efter att regeringspartiet lagt fortsatta förhandlingar om avtal med EU åt sidan fram till 2028 har protesterna 28 november blivit mer konfrontativa med hjälp av stora mängder fyrverkeriraketer som skjuts horisontellt mot poliser och en och annan molotovcocktail vid parlamentet.
Polisen har använt tårgas, våld och satt många demonstranter och en del oppositionspolitiker i häkte för vägran att lyda polisens order. Mönstret liknar det i Ukraina i det tidiga skedet av protesterna mot att förhandlingar med EU sköts på framtiden men hittills har utvecklingen inte gått så långt. Regeringen har inte vacklat så mycket och oppositionen har inte med våld stormat poliskedjor framför regeringsbyggnader eller ockuperat dem som i Kiev i december 2013.
20-21 november – eskalering av Ukraina-kriget
Norr och söder om Georgien möter också Västs svartvita berättelser på en smärtsam verklighet. I ett utnötningskrig fortsätter ryska trupper att under hösten ockupera allt större områden för varje månad som går. Fem större städer hotas nu att bli intagna enligt ukrainsk militär.
Kronisk brist på manskap är en avgörande faktor bakom svårigheterna för den ukrainska armén att hålla ställningarna både längs fronten i Ukraina och runt det överraskande angreppet i den ryska Kurskregionen. Beslut fattas om att tillåta bruk av NATO-länders missiler långt in i Ryssland som också används mot mål i Kurskregionen 20 november. Det möts 21 november enligt Ryssland av hypersoniska missiler i en eskalering som ökar riskerna men förändrar inte läget på marken vid fronten. Ingendera parten verkar villig ens till vapenvila, än mindre fredssamtal.
I Ukraina började det konfrontativa skeendet på ett sätt som kan ses som liknande det som nu sker i Georgien. Folkliga demonstrationer följde efter att den folkvalda presidenten i november 2013 lagt förhandlingar om associationsavtal med EU på framtiden.
Argumentet var att EU:s bistånd för de kostnaderna det skulle innebära för övergången var för låga. Protesterna eskalerade snabbt i vad som kom att kallas Euromaidan med stort folkligt deltagande med hjälp av en allians mellan oppositionspartier, ockupation av offentliga byggnader och försök att med våld storma regeringskvarteren vilket till slut ledde till maktskifte i brott mot konstitutionen. Något som mötte motreaktioner i södra och östra delar av landet som på olika sätt fick stöd av Ryssland –på Krim, i brott mot folkrätten, genom anordnande av en folkomröstning om införlivning med Ryssland. Och i Östra Ukraina med ett uppror med samma metoder som ledde till maktskiftet i Kiev kallat Antimaidan som bemöttes av regeringen med krig kallat Antiterroristoperation.
Det Minsk-avtal som ingicks med stöd av västländer och FN med en roll för regeringen och självutnämnda republiker i Ukraina och för att lösa situationen sade senare Tyskland, Frankrikes och Ukrainas ledare vara till för att Ukraina skulle vinna tid till att rusta upp.
I februari 2022 startade Ryssland en angreppskrig mot Ukraina med påståendet att de värnade de självutnämnda republikerna i Östra Ukraina och krav på att Ukraina skulle vara neutralt och inte gå med i NATO. Efter 30 års varningar från olika ryska ledare att NATOs expansion ända till Ukraina sågs som en röd linje som hotade Rysslands existentiella säkerhet och ovilja att diskutera med Ryssland i den eskalerade situationen 2021 anföll Ryssland i brott med folkrätten. I Georgien vill många inte se samma utveckling.
27 november – 8 december – Sammanbrott i Syrien och fortsatt krig mot palestinier
Söderut mal Israel med Västs militära och diplomatiska stöd ner palestinierna i Gaza och på Västbanken. Med Syriens sammanbrott som började med islamistiska anfallet mot Aleppo 27 november och avslutades så snabbt som 8 december när Damaskus föll tycks palestinierna vara mer ensamma än någonsin. Svartvita bilder som beskriver det som sker enbart i termer som demokrati mot autokrati eller terrorism eller att allt sker fjärrstyrt av USA utan lokala aktörer med egna intressen leder inte till någon förståelse för hur vägar framåt kan hittas.
Samma gäller i konflikten i Ukraina. Väst ser framför sig ett ständigt expansivt Ryssland som om de får sin vilja igenom om ett neutralt Ukraina kommer fortsätta att invadera också andra länder. Allt måste därför göras för att stoppa Ryssland. EU:s utrikespolitiska talesperson Kaja Kallas ser det som bra att gå så långt som att Ryssland delas upp i många mindre stater. Senatorer och nu också högt uppsatta i USAs ledning pressar på för att Ukraina ska minska värnpliktsåldern in i de små årskullar födda under 90-talskrisen som ska stå för återväxten och är närmare hälften av årskullarna kring 40 år. Allt ska satsas i den eskalering som anses vara nödvändig.
Nya vägval mellan Ukraina och Mellersta Östern
Klämt mellan utvecklingen i Mellersta Östern och mellan Ukraina, Ryssland, EU och USA tycks Georgien inte ha så mycket andra val än att dras med i polariseringen. Utvecklingen tycks ödesbestämd. Ett regeringsparti som anses ha utvecklats från vänsterpopulism till högerpopulism står mot partier som ses som mer demokratiska och NGOs i civilsamhället till stora delar finansierade av Väst. Men det finns en faktor som saknas i rapportering av en ödesmättad konflikt mellan europeisk demokratisk civilisation och rysk autokratisk. Den om ekonomin.
Den sagoberättelse som dominerar massmedier i Väst – om en konflikt mellan den egna goda moralen och ondskan därute som bör bekämpas med upprustning och krig om så behövs – har synats i sömmarna av gummorna på landsbygden i Georgien. De tror att det är viktigt att ekonomiska överväganden, som att närmandet till EU måste ske på Georgiens villkor. Därför anser de sig kunna lita på Georgisk dröm.
Har de då rationella skäl för sin hållning? Ser vi till det ekonomiska resultatet av Georgien anpassning till EU talar både den ekonomiska sidan och frånvaron av rapportering om den i Väst om konflikten i Georgien sitt tydliga språk.
Utvecklingen av Georgiens handel med EU har inte förbättrats, även om landet undertecknade ett djupt och omfattande frihandelsavtal (DCFTA) 2014. Den georgiska exportkorgen försämrades kvalitativt sedan dess. Specifikt har Georgiens sofistikerade export minskat, och andelen lågteknologiska och resursbaserade produkter har ökat.
Den europeiska exporten till Georgien hade fyrdubblats sedan 2014 till 2023 och ökar fortfarande. Samtidigt har den georgiska exporten till EU stått stilla. “Vi konstaterade att ökningen av Georgiens export till EU är trivial, medan den inhemska exporten till EU som andel av den totala inhemska exporten har minskat.” skriver Salome Topuria och Tato Khundadze i rapporten Neoliberal lock-in från 2022 utgiven av socialdemokratiska Friedrich-Ebert-stiftelsen som visar hur landet låsts in i nyliberalism och tillväxt utan jobbskapande.
En artikel i Responsible Statecraft pekar på att EU sätter också upp handelshinder för att begränsa importen från Georgien av allt från däck till plåt och porslin. Men framförallt geografisk närhet som en viktig faktor för att handel ska bli lönsam.
I genomsnitt exporterar Georgiens åtta största västeuropeiska handelspartner (inklusive Storbritannien) nu fyra gånger så mycket till Georgien som de importerar.
Bulgarien importerar mest av alla EU-länder från Georgien och det enda som importerar mer än det exporterar till landet. Fördelarna är stora med att handla med grannar och i olika riktningar. Två tredjedelar av Georgiens export går till dess åtta största eurasiska handelspartner (före detta sovjetstater samt Turkiet, Kina och Indien).
Georgien var den första av de före detta Sovjetstaterna som gick starkt in för anpassning till EU. I rapporten Neoliberal lock-in beskrivs hur en överordnad berättelse formade den ekonomiska politiken: “Georgiska politiska ledare har förändrats genom åren, men deras berättelser om Georgiens historiska uppdrag, att undkomma Sovjetiska/ryska förflutna och återvända till den ‘europeiska familjen’, har förblivit konstant.”
Denna argumentation formulerades lika mycket av den tidigare presidenten när DCFTA-förhandlingarna fördes påbörjades: “det här är början på en mycket viktig, avgörande, existentiell politisk process för [Georgien]; början av materialiseringen av vår nations historiska dröm” såväl som år senare, av den nuvarande premiärministern när AA/DCFTA var undertecknad: ”Idag ges Georgien en historisk chans att återvända till dess naturliga miljö, Europa, dess politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rum.”. Ironiskt nog användes dessa mycket abstrakta och omtvistade begrepp ofta för att motivera mycket konkreta men omfattande ekonomiska liberaliseringsprocesser som genomförts i landet sedan mitten av 2000-talet. En överordnad abstrakt berättelse blev viktigare än diskussion om konkret ekonomisk politik.
Nu är man i en fas där konsekvenserna granskas på flera områden. Det är inte givet att berättelsen om drömmen om ekonomisk framgång och fred genom anpassning till EU och NATO attraherar på samma sätt längre. Kanske handel i flera riktningar och en alliansfri neutral hållning kan vara bättre.
Topuria och Khundadze avslutar sin sammanfattning med ekonomiska rekommendationer för att främja en mer allsidig utveckling med en spark åt EU:s prioriteringar:
“Detta skulle innebära att lokal produktionskapacitet utvecklas istället för att endast stödja civilsamhällets aktiviteter, som bara fungerar som ett instrument för att kontrollera och blidka lokala eliter, snarare än att bidra till ekonomisk utveckling.”
Här kommer en kritik till uttryck som pekar på faran med att fokusera på demokratins former som det enda centrala medan ekonomiska frågor eftersätts.
Västmedias berättelse om skeendet i Georgien befriat från ekonomiska realiteter kan var svårare att ta sig ur i EU-länder som drar nytta av de ojämlika handelsförhållanden som skapats och följderna av att tidigare tankar om gemensam säkerhet och alliansfrihet ställts åt sidan. Men det behövs av flera skäl. I längden kan vi inte i Norden blunda för vikten av att samarbeta över nationsgränserna för att lösa vårt tids stora problem.
Tord Björk
