Många är säkert dom som häpnat över aggressiviteten i den konfrontation som utspelats inför TV-kamerorna när den US-amerikanska senatens juridiska utskott förhört domare Brett Kavanaugh och doktorn i psykologi Christine Blasey Ford.
Kavanaugh har ju lanserats av president Trump som kandidat till högsta domstolen. Han är stabilt höger och med honom som medlem i Högsta domstolen kan en extrem höger få majoritet för åratal framåt. Ledamöterna sitter nämligen på livstid och Trumps strategi är att se till att relativt unga (Kavanaugh är 51 år gammal) utses.
Med Kavanaugh i domstolen får den ytterligare en medlem som är fientlig mot fri abort, samkönade och äktenskap och är en vän av vapenlobbyn. Och som kommer att utnyttja varje möjlighet att tolka en lag till förmån för konservativa intressen.
Christine Ford är ju den som satt en käpp i hjulet för Trumps och den republikanska högerns planer. Detta genom att anklaga Kavanaugh för ett våldtäktsförsök när hon var 15 år, och han 17 .
Ford anser sej 100 procent säker i sitt utpekande. Kavanaugh blånekar. “Diskussionen” i utskottet var hätsk. Majoriteten på 11 republikaner (mot 10 demokrater) godkände Kavanaugh. Men det slutliga beslutet ska tas av alla senatens medlemmar. Och en republikansk senator i utskottet, Jeff Flake från Arizona, föreslog att FBI skulle få en vecka på sej att utreda anklagelserna. Han fick naturligtvis demokraternas stöd (dom hade själva pläderat för detta). Därmed röstade en majoritet för att skjuta upp senatsomröstningen en vecka.
Hätskheten speglar naturligtvis att det är oerhört mycket som står på spel. Högsta domstolen kan underkänna lagar som beslutats i kongressen. För oss svenskar innebär detta en häpnadsväckande makt i händerna på en samling jurister, som dessutom sitter på livstid och inte kan avsättas av några valda organ.
I skolan får vi lära oss att det amerikanska systemet är byggt på en väl uttänkt teori om balans mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten.
Alltså mellan kongressen, presidentskapet och domstolarna, och framför allt då Högsta Domstolen. En författning byggt på balans och kontroll. Denna konstitution hålls närmast som helig av många US-amerikaner. Och de som skrev ihop den, “Grundlagsfäderna”, ses närmast som orakel för vilka en gudomlig och okränkbar författning uppenbarats.
Sanningen är en annan. Låt oss titta lite på hur denna författning och dess balanser och kontroller uppkom.
När väl de amerikanska kolonierna vunnit sin självständighet från England så utvecklades en överenskommelse mellan de olika fraktionerna inom de ägande klasserna (handels och bankkapitalet i de nordliga staterna och slavägararistokratin i de södra) om att stabilisera makten. 1787 tog denna kompromiss formen av USA:s konstitution. Man hade två problem att lösa inför antagandet av detta dokument.
Det revolutionära kriget mot England hade förts under högtflygande paroller om frihet, folkvilja och människans rättigheter. Det betydde att den författning som antogs på något sätt skulle se demokratisk ut. Samtidigt hade den unga staten redan sett folkligt missnöje och till och med revolter. I Massachusetts hade bönder revolterat under ledning av krigsveteraner. Man vände sej mot att skuldsatta småbönder drogs inför domstol och dömdes när de inte kunde betala sina skulder. Revolten slogs ner av armén men det stod klart att man måste få en författning på papper som gav bönder och hantverkare en viss form av demokrati, samtidigt som man såg till att de kapitalägande klassernas hegemoni garanterades.
Det andra problemet var de redan nämnda motsättningarna inom den ekonomiskt härskande klassen. På ena sidan handels, bank och en ännu begränsad industri-verksamhet. På den andra ägarna av de stora slavplantagerna. De hade gemensamma intressen men också delvis motstridiga.
Resultatet blev en vald kongress, balanserad av en separat vald president, som kunde lägga in veto mot kongressens lagförslag och där det krävdes två tredjedelar av kongressens ledamöter för att häva presidentens veto. En president kunde alltså med en minoritet av kongressen avvisa den folkvalda församlingens beslut. Som om inte det räckte skapades en högsta domstol med på livstid tillsatta domare som kunde stoppa alla lagar som de kunde få till att inte stämma med konstitutionen.
Endast den lägre kammaren i kongressen, representanthuset, var tillsatt genom direkta val. Senaten och presidenten tillsattes indirekt.
Och hur var det med representanthuset, hur demokratiskt var det valet? Inga kvinnor hade rösträtt. Inga indianer hade rösträtt. Naturligtvis fick inte heller svarta slavar rösta. Men valet till representanthuset gav ju de olika staterna representation i förhållande till boende i staten. Så slavstaterna krävde att man skulle ta hänsyn till de i staten boende slavarna när man beslutade hur många kongressmän man skulle få välja till representanthuset. Resultatet blev att en slav fick räknas som en tre femtedels människa! Märk väl: Ingen slav fick rösta men delstaten fick fler representanter i kongressen som endast den vita, manliga befolkningen fick välja!
Så såg det politiska system som presenterats som produkten av sofistikerad demokratisk filosofi ut i praktiken.
Ett av dess syften var alltså att ingen av fraktionerna inom den härskande klassen helt skulle kunna dominera över den andra. I början var det de nordliga intressena som hade lite överhand men från 1800 när Jefferson blev vald gled dominansen över till slavplantageägarna som också kunde formera en allians med mellanvästerns bönder.
Slavsystemet expanderade och i sydstaterna genomfördes under president Jackson (Trumps historiske favoritpresident) en brutal etnisk utrensning riktad mot indianbefolkningen.
I slutet av 1850-talet sviktade alliansen mellan slavägararistokratin och bönderna och de nordliga handels, bank och industriintressena tog kontrollen. Kompromissen fungerade inte längre. Slavägarna vägrade att acceptera de skyddstullar som den nordliga industrin ville ha. Sydstaterna ville köpa billigt från England.
Nordstatskapitalisternas intressen kom temporärt att sammanfalla med slaverimotståndarnas. De av slavägararistokratin dominerade sydstaterna började det krig som slutade med slavsystemets undergång. Slavägararistokraterna gick under som klass. En kort tid sågs en radikal demokratisering av USA som en möjlighet. Men snart skapades en ny kompromiss mellan söderns nya härskande kapitalister (handel, gruvor, skogsbolag m.m.) och de nordliga kapitalintressena. De svarta före detta slavarna förlorade sin efter inbördeskriget vunna rösträtt och alla mänskliga rättigheter och kastades ner i det system av brutal rasdiskriminering, som blev förhärskande fram till att 1960-talet, då medborgarrättsrörelse i massmobiliseringar återerövrade rösträtt och demokratiska rättigheter.
Redan under 1800-talets första hälft hade den härskande klassen känt sej så pass säker att vissa demokratiska eftergifter genomfördes. Presidenten kunde börja väljas direkt liksom senatens ledamöter. (Fortfarande väljs ju presidenten faktiskt inte helt direkt utan folket väljer i varje delstat elektorer som väljer presidenten. Det är ju detta system som möjliggjorde för Trump att slå ut Clinton, trots att han hade flera miljoner färre röster.)
Men konstitutionen har fungerat som en dämpare mellan de politiska lägren. En demokratisk president har ofta haft en republikansk kongress emot sej. Och tvärtom. Och Högsta Domstolen har hela tiden varit en garant mot snabba kast.
Vi kunde se hur detta system förhindrade både Bill Clinton och Obama i deras försök att få till stånd en allomfattande sjukförsäkring. Och vi kan ju föreställa oss vilka problem och krafter Bernie Sanders skulle fått brottas med om han vunnit presidentvalet.
Den US-amerikanska konstitutionen är en konservativt verkande konstruktion. En författning ämnad att dämpa motsättningar inom den härskande klassen och ämnad att göra det oerhört svårt att genomföra radikala förändringar. Men de konservativa krafterna i USA sitter inte lugnt tillbakalutade och litar på att deras konstitution ska skydda dem. De verkar hela tiden aktivt för att stärka sina positioner.
P1:s Godmorgon Världen hade den 30 september ett mycket intressant inslag om organisationen Federalist Society som organiserar mer än 60 000 jurister på yttersta högerkanten. Man bildades 1982 för att motverka vad dessa konservativa jurister uppfattade som allt för mycket liberalt vänsterinflytande i juristutbildning. Organisationen är nu en mäktig maktfaktor i det US-amerikanska samhället. Man gör upp listor på domare man vill ha utsedda av republikanska administrationer. Och det fungerar. Trump har deklarerat att hans plan är att plocka sina förslag till domare från Federalist Societys listor. Kavanaugh var en av dom. Sedan Trump tillträdde har han till olika domstolar plockat 60 domare från organisationens önskelista. När Kavanaugh talade inför senatsutskottet dolde han inte sin agenda. Det var vänstern (med det menar dessa ultrahögerkonservativa även borgerliga liberaler) som var motståndaren. Han talade om att han om han skulle bli domare i Högsta Domstolen hade ambitionen att helt utgå från vad som verkligen står i texterna. Detta kan låta okontroversiellt men är i verkligheten ett uttryck för vad Federalist Society kallar för “textualism”. Detta innebär i praktiken, eftersom texterna är skrivna på 1700-talet och i början på 1800-talet (då problem som vi brottas med inte ens uppfattades – ta typexemplet samkönade äktenskap), att man landar i konservativa beslut.
Neil Gorsuch som redan tillsatts av Trump i Högsta Domstolen har röstat stabilt konservativt sen han tillträdde.
När nu en tillsättning av Kavanaugh skulle cementera den konservativa dominansen i Högsta Domstolen så är intensiteten i kampen om hans tillsättning alltså inget förvånande.
Den amerikanska konstitutionens odemokratiska och i praktiken konservativa natur blottläggs nu för alla som vill se med öppna ögon.
Peter Widén
