Den US-amerikanska polisens reaktion har varit brutal mot protestdemonstrationerna. Polisen har använt tårgas, pepparsprej, våld mot journalister och sjukvårdspersonal, gummikulor skjuts blint in i folkmassor, gripande och misshandel av folk som promenerar fredligt på gatan. Poliserna är utklädda som ockuperande arméer, skriver Jakob Pettersson i en granskning av reaktionerna på mordet på afroamerikanen George Floyd.
Efter det 8-minuter långa mordet på George Floyd, en 46-årig svart man, av den vita polismannen Derek Chauvin, har hela USA fullkomligt exploderat. Helt plötsligt fick ångesten och oklarheten kring karantänen, den rekordhöga arbetslösheten, och det bisarra spektaklet kring presidentvalet, ett utlopp. Nästan varje stad bröt sig loss ur sin karantän och tog till gatorna.
Fortfarande är mycket oklart, men det är en sak som är smärtsamt tydligt: Att den en US-amerikansk polismakten kontinuerligt och godtyckligt brukar övervåld mot svarta, och avrättar dem för mindre företeelser (eller ingen företeelse alls) på en skala som enbart kan jämföras med fascistiska regimer och krigsherravälden. Det är en oförrätt som de svarta i USA lidit under i hundratals år, och som inte verkar bli bättre.
Responsen från polisen har varit brutal på en skala som går över även brutaliteten vid Occupy Wall Street och Ferguson. Tårgas, pepparsprej, våld mot journalister och sjukvårdspersonal, gummikulor skjuts blint in i folkmassor, gripande och misshandel av folk som promenerar fredligt på gatan. Poliserna är utklädda som ockuperande arméer. Stämningen hos polisen runt i landet ter sig apokalyptisk. Det genomsyrande överhetskomplexet och våldsförhärligande attityden hos polisen aldrig varit så tydlig.
Kort efter kamerorna tagit bilder på “solidariska” knästående poliser, släpper samma poliser lös tårgasen och batongerna. Ett twitter-memo från “Sergeants Benevolent Association” – ett polisfack i New York, uppmanar sina medlemmar att inte ge upp, för att de jobbar för “en högre makt”. Om den makten är Gud eller staten står oklart.
Politikernas respons har varit märklig på ett sätt som tänjer satirens gränser. Donald Trump klev ut framför kamerorna med en uppochnedvänd bibel och sin karakteristiskt dåliga hållning. Hans enda ord var “America is the Greatest”, och på frågan om han höll i en bibel svarade han “it’s a bible.” Därefter följde en hastigt ihopklippt propaganda-film där Trump med uttråkad min gick runt Washington med poliser i följetåg, ackompanjerad av dåligt producerad orkestermusik.
I läckta samtal kräver han att polisen etablerar “dominans”, och hotar att skicka in armén. Demokraternas kandidat, Joe Biden, valde att framföra sitt oppositionsmeddelande som följer:
“Om någon springer emot dig med kniv, så är det bättre att man skjuter dem i benet istället för hjärtat.”
Att “skjuta någon i benet istället för hjärtat” kan rätt väl summera Demokraternas politiska plattform.
Runt media cirkulerar konspirationsteorier om “outside influencers” – farliga aktörer som reser runt och vill sabba protesterna med våld och plundring. Det här är en gammal myt som Polismakt, tillika Ku Klux Klan, gärna vill sprida för att rättfärdiga övervåldet. Med det perspektivet så skyddar man ju de fredliga från de stökiga anarkisterna. Problemet är att upproret nu spridit sig till nästan varje stad, vilket gör idén att konfrontationerna enbart gäller utomstående anarki-turister rätt löjeväckande.
Det kan se ut som att historien repeterar sig, att det ledarlösa upproret kommer mynna ut till intet, och att en och annan demonstrant mystiskt hittats död i överdos eller lynchad några månader senare. Men det som skiljer sig är exakt hur breda och populära upproren faktiskt är. Trots försök till propaganda-offensiv har högern aldrig tett sig så mjäkig och ineffektiv.
De menlösa liberalerna som spelar kontrollerad opposition till Trump tas inte längre på allvar. Att polisen bryr sig mer om privategendomen än svarta liv är det inte längre en fråga om. När nyliberalerna omdefinierat samhället till en samling varuhus och snabbmatsrestauranger, blir polisens ansvar att “skydda” detta samhälle en fars och en plåga.
Utrikesminister Ann Linde skriver att hon känner smärta över vad som händer, eftersom vi i Sverige är “nära vänner med USA.” Varför är vi det? Varför fikar vi vid samma bord med jordens största krigsförbrytare, som rutinmässigt bryter emot mänskliga rättigheter, som för inte alls så länge sedan hade ett internationellt nätverk av tortyrfängelser, och vars polismakt agerar som en rasistisk kolonialmilis?
Varför markerar vi inte, varför inför vi inte sanktioner och bojkotter, varför kämpar vi inte för att få deras krigsbrottslingar och mördarpoliser dömda? Kanske har det att göra med att vi sålt krigsmateriel värt nära 9,6 miljarder kronor till dem. Kanske vill man ställa sig på goda sidan med världens största militär, med tusentals militärbaser jorden runt, världens största kärnvapenarsenal, stridsflottor i varje hav och stridsflygplan flygandes över varje kontinent. Det låter däremot inte som vänskap. Det låter mer som rädsla.
Jakob Pettersson
