Historikern Kjell Östbergs inlägg har även varit publicerat i nättidningen Internationalen.
Sverige mår inte bra. Så sammanfattar socialdemokraternas arbetsgrupp för “ökad samhällsgemenskap” i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet sin syn på läget. Men det är inte klimatkatastrofen, krigen i vår omvärld eller konsekvenserna av Tidöregeringens hårdföra högerpolitik som oroar Lawen Redar och hennes medarbetare.
Det är samhällen som är “socioekonomisk utsatta, etniskt segregerade och med parallella norm- och rättskipningssystem” där levnadsvillkoren “kraftigt avviker från levnadsvillkoren för majoritetssamhället i Sverige”, där unga “ersätter de demokratiska samhällsmålen med kriminalitet, missbruk eller religiös radikalisering.”
Det är, enligt rapporten, invandringens fel att Sverige inte mår bra.
Rapporten väckte stor uppmärksamhet i Almedalen. Det är uppenbart att såväl Jimmie Åkesson som Ebba Busch kände oro över att Redar tassat in på deras område.
Efter misslyckandet med att behålla regeringsmakten i valet 2022 tillsatte socialdemokraterna ett tiotal arbetsgrupper med syfte att genom “uppdaterade samhällsanalyser” kunna förnya partiets politik.
De presenterades under viss uppmärksamhet i våras. Så mycket ny analys hittade man nu inte i de tunna häftena, men de skulle följas av förslag till konkret politik.
Redan i inledningen till den rapport som Lawen Redar presenterade – med den talande titeln Framväxten av parallellsamhällen – slås problemet fast:
Den största samhällsförändringen under 2000-talet är den förändrade demografin på grund av invandringen. Sverige har gått från att vara ett av västvärldens mest homogena länder till västvärldens mest mångfaldspräglade och heterogena.”
För rapporten handlar det helt enkelt om etnicitet.
Med huvudsakligt stöd i ett okritiskt accepterande av polisens beskrivningar av “utsatta områden” och “riskområden” blir en huvudtes att dessa samhällen “fräter sönder samhällskittet”.
Inte förvånande inriktas mycket av de konkreta program som Redars grupp presenterat på att bryta upp de områden där det bor många invandrare. Inspirerade av danska ghettolagar vill man till exempel riva bostäder, bygga radhus och få akademiker (!) att flytta dit.
Det här funkar inte säger säger Nazem Tahvilzadeh, docent i statsvetenskap på Södertörns högskola, i en intervju i Dagens Arena. I Danmark har man jobbat med ghettopolitiken i cirka två decennier. Man har samma problem idag med kriminalitet och marginalisering. Det som är kvar då är repressiv politisk utveckling och avsteg från demokratiska rättsprinciper,
Men att det saknas stöd för åtgärderna hindrar inte Lawen Redar. Bättre än att göra något som inte fungerar än inget alls, är hennes motto.
Svaret belyser bättre än något annat den tomhet på nytänkande som genomgående kännetecknar det socialdemokratiska programarbetet. Partiets klassiska ambitioner, en solidarisk bostadspolitik med en profitfri allmännytta i centrum där alla har råd att leva gott och i gemenskap är sedan länge övergiven. Sällan har, som Leonidas Aretakis påpekar i Flamman, Ragnar Thoursies Sundbygergsprologen känts mer angelägen.
“En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”
Men på längre sikt är Redars lösning en annan: att göra alla till svenskar.
Resonemanget bygger på den nynationalism som idag breder ut sig i den konservativa motrevolutionens spår också till vänster. Svenska flaggan ska vaja på varje torg i hela Sverige, förkunnar Magdalena Andersson. “Vi lever i världen bästa land”, fyller Nooshi Dadgostar i.
Den samhälleliga gemenskapen formas när människor delar ett gemensamt språk, kulturella- och historiska referensramar samt grundläggande sociala konventioner, heter det hos Redar.
En viktig referens i rapporten är regeringens utredare av en nationell litteraturkanon, Lars Trägårdh. Nationalstaten måste uppgraderas, pratet om mångkultur upphöra och det svenska samhällskontraktet värnas, lyder hans credo. Han menar också att det finns en gemensam och historisk förankrad definition av svenskhet som går att spåra tillbaka till 1800-talet.
Att de grundläggande värderingar som lyfts fram som viktiga för den eftersträvade svenskheten – demokrati, alla människors lika värde, jämlikhet, yttrandefrihet, respekt för oliktänkande – ingalunda är just svenska utan universella påpekas sällan från detta håll. Och inte heller att de knappast vuxit fram ur den svenska myllan utan erövrats efter hårda politiska strider mellan höger och vänster, där folkliga rörelser drivit på och de nationellt konservativa bromsat.
Man ska följa lag och ordning, svensk lagstiftning och man ska behärska det svenska språket, slår Redar fast. Men detta är inte tillräckligt. “För mej räcker det inte med att du bara är svensk på papperet. Du ska också vara det i hjärtat”, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter.
Man tar sig för pannan.
Utmaningen, ja inte sällan smärtan, av att leva med två kulturer är ett existentiellt problem som miljontals människor ställts inför. Det är kanske att begära för mycket att Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson, ja hon heter Lawen Redar, ska vara bekant med den rika och omfattande exillitteraturen som i generationer kämpat med dessa frågor.
Theodor Kallifatides kom till Sverige för 60 år sedan, lärde sig snabbt svenska och gjorde det med framgång till sitt litterära språk.
Alltifrån debutböckerna Minnet i exil och Utlänningar har han brottats med exilens verkningar och resultat. I den senaste romanen Kärlek och främlingskap låter han huvudpersonen Christos reflektera: “Han lär sig svenska och finner att det inte räcker. Han måste byta inälvor också. Grekland finns i hans hjärna och hjärta, i hans humor och i alla hans val”.
Kan Redar lita på att Theodor Kallifatides bytt till ett svenskt hjärta?
Och hur är det med Jila Mossaed? Hon debuterade på persiska, skriver numera på svenska. Hennes dikter återkommer ständigt till spänningen mellan två språk, två kulturer, två landskap.
Vad säger Redar om en dikt som:
Någon gång ville jag dö i ett land
där människor kunde uttala mitt namn
Jag kompromissar nuförtiden
jag vill snarare dö namnlös
var som helst”
Mossaed duger till ledamot i Svenska Akademin. Men räcker hon till för att inkluderas i Lawen Redars Sverige?
Kjell Östberg
