Med tanke på de namn på blivande ministrar som kommande president nu tillkännagivit står det nu utom varje tvivel att det är en kampregering, långt ut på politikens högerflygel som ska regera USA nästa år. Vissa liberala kretsars förhoppningar om att Trump skulle komma att omge sig med ministrar och rådgivare som i någon mån skulle kunna lägga band på den påstått ”impulsive” och ”oerfarne” övertagaren av Vita Huset, har uppenbart kommit på skam.
Till kommande arbetsmarknadsminister har utsetts Andrew Puzder, en miljardär från snabbmatsbranschen som blivit uppmärksammad för sexistiska kommentarer, men framförallt för sin fackföreningsfientlighet och sin fientlighet mot minimilöner och arbetsmiljöregler.
Till ansvarig för miljöarbetet har utsetts Scott Pruitt, idag chefsjurist för oljestaten Oklahoma och en förnekare av klimatförändringen.
Till utbildningsministerposten har Trump utsett miljardärden Betsy De Vos, som gjort sig känd som stark förespråkare av skolväsendets privatisering.
Ny handelsminister blir Wilbur Ross, en miljardär med nära vänskapsband med Trump.
Inrikesminister blir en militär, generalen John Kelly.
Den kommande försvarsministern blir general James ”Mad Dog” Mattis.
Också den synnerligen betydelsefulla posten som nationell säkerhetsrådgivare kommer att innehas av en militär: Generallöjtnanten Michael Flynn.
Tom Price, högljudd stark kritiker av Obamas sjukförsäkringsreform, blir hälsominister.
Också utrikesministerposten kan komma att besättas av en militär, och ett namn som nämnts är David Petraeus, som också varit chef för säkerhetstjänsten CIA.
Många som menar att det kabinett som Trump nu är i färd med att formera är så långt ut på högerkanten att den kan uppfattas som en extrem provokation mot USA:s breda lager. Man pekar också på att Trumps val av Stephen Bannon som Vita Husets chefsstrateg i detta sammanhang. Bannon är känd för sin nära relation till ”alt-right-rörelsen”, som rymmer det mesta av USA:s rasistiska högerextremism.
Många frågar sig också om det kan vara så att talet om Trumps ”impulsivitet” faktiskt är helt missvisande. Kan det vara så att hans ”populism” i verkligheten handlat om en dimridå? Bakom vilken döljer sig en mycket målmedveten dagordning – långt till höger om den yviga och ofta motsägelsefulla ”högerpopulism” han hittills ansetts stå för.
