Karaktärsmord har varit stående inslag i den omfattande kampanj mot fredsrörelsen som pågått de senaste åren. Det mesta kända exemplet är den miljöpartitjänsteman som i en rapport falskeligen påstods ha blivit avskedad på grund av för täta kontakter med ryska ambassaden. Rapporten var skriven av en medarbetare på den av näringslivet finansierade Frivärld för den USA-baserade Atlantic Council som i sin tur får bidrag av svenska staten. I praktiken ett sätt för näringslivet och av svenska staten stödda utländska organisationer att införa McCarthyism i Sverige.
Mindre känt är att kampanjen med hjälp av karaktärsmord mot fredsrörelsen startades från vänsterhåll. Karaktärsmordet för att tysta fredsrörelsens röst i konflikten mellan väst och öst skedde i den frihetliga vänsterns flaggskepp Arbetaren i slutet av 2014, en tidning utgiven av anarkosyndikalistiska fackföreningen SAC. Här startade en hets som drog undan plattformen för många fredsröster med hjälp av en artikel av Egor Putilov. I den anklagas en politisk flykting från ryska partiet Vänsterfronten för att gå Putins ärenden och vänsterpartister för att fram till 2012 stödja det ukrainska vänsterpartiet Borotba som också sägs gå Putins ärenden.
Egor Putilov avslöjades senare efter att han blivit anställd av Sverigedemokraterna. För SD fortsatte han använda samma manipulativa och konspiratoriska debattmetod i främlingsfientliga syften som de han använde mot Aleksej Sachnin i Arbetaren och den ledande socialdemokratiska tidningen. Först när han använde sin manipulativa teknik i SD:s tjänst avslöjades han fast det hade varit möjligt från första början för varje seriös redaktionsledning att inse att artiklarnas innehåll inte var trovärdigt.
Putilov attackerade Vänsterfronten som är ett parti i opposition till Putin. Dess företrädare Ilja Ponomarjov var den ende i ryska duman som röstade mot att Krim införlivades med Ryssland 2014 av 450 ledamöter. Putilov använder sig av anonyma källor i konspiratoriska ordalaga hävdar att partiet oberoende inte är oberoende. Istället påstås att det kom till på initiativ av en rådgivare till Putin för att “skapa ett heltäckande politiskt vänsterlandskap under Kremls fullständiga kontroll.”
Artikeln är manipulativt skriven på flera sätt. Fakta som talar emot konspirationsteorin undanhålls läsaren. Att Vänsterfrontens var enda parti som röstade emot Putin om Krim tas inte upp. Artikeln skiljer inte på det som är nu och det som varit. En person med militär underrättelsebakgrund pekas i artikeln ut som att han är med i ledningen i partiet och till och med dess “skuggledare”. Läser man följande text mer noggrant framkommer att det handlar om en människa sedan länge död som under en kort tid var med i en rådgivande grupp som partiet hade.
Artikeln pekar särskilt ut en politisk flykting från partiet Vänsterfronten som PR-agent åt Putin. Han flyttade till Sverige när allt fler greps och utsattes för politiskt motiverade rättegångar och fängelsestraff. De riktades särskilt hårt mot Vänsterfronten efter protester mot Putin på Bolotnajatorget i Moskva 2012. Flyktingen arbetade öppet under sitt namn Aleksej Sachnin med solidaritet med sina partikamrater och andra drabbade av förföljelse i Ryssland när han kom till Sverige 2013. Då som nu skriver han artiklar regelbundet mot Putins styre, något som också undanhålls läsaren.
Putilov menade att Sachnins oppositionella texter bara var ett sken som döljer en annan verklighet. Egentligen var han enligt artikeln en del av en krets av “politiska teknologer” som hjälper Putin att utöva kontroll av opinionen både i Ryssland och utomlands. Som huvudargument förs fram Sachnins kritik av högerextremt våld i Ukraina. I en artikel på Aftonbladets kultursida skrev Sachnin om massmordet på 42 människor i en fackföreningsbyggnad i Odessa. De tillhörde ett tältläger med anhängare av en folkomröstning om mer federalt styre i Ukraina framför huset där de sökte skydd mot attacken men brändes inne av en mobb med regeringsanhängare. Bland de dödade fanns en medlem i Vänsterfrontens systerparti Borotba som gett det ryska systerpartiet skydd när det förföljts av den ryska staten.
Att Sachnin deltog i en protest mot massmordet i maj i Stockholm pekas ut som graverande i artikeln och belägg för att Sachnin därmed har en hållning som “liknar Kremls officiella linje”. Att ta upp “den ukrainska regeringens problematiska relation till högerkrafter” menar Putilov är belägg för trohet mot Kreml när man istället lika mycket bör tala om Rysslands roll i konflikten.
Även ukrainska vänsterpartiet Borotba pekas ut på samma sätt som Vänsterfronten av Putilov som närstående till Kreml. Borotba var det största vänsterpartiet som växte fram i opposition till Kommunistiska partiet på samma sätt som Vänsterfronten med många unga aktivister trötta på det gamla partiets uppgivenhet och samarbete med presidenten som i Ukrainas fall var Janukovitsj.
Borotba motsatte sig Janukovitsj korrupta styre och det framväxande fascistpartiet Svoboda som fick 10 procent av rösterna i valet 2012. Borotba var också kritiska på liknande sätt som vänsterpartier i Västeuropa mot EU:s politik mot länder i periferin vilket inte minst erfarenheterna i Sydeuropa visat kunde få förödande effekter också för Ukraina. När Ukrainakonflikten blev alltmer blodig stormades partiets kontor och dess medlemslistor blev beslagtagna av högerextremister och det drevs under jorden. En del valde att ställa sig på separatisternas sida i Östra Ukraina efter massmordet i Odessa.
Att Vänsterpartiet mellan 2011 och 2012 stödde detta parti tas upp som viktigt att uppmärksamma av Putilov. Detta på hans sedvanliga sätt att blanda samman tidsförlopp och få det att framstå som att den utveckling som skett var styrd av Kreml från början och styrd av dess agenter i vänsterpartier i ett fejkat politiskt landskap. Artikeln fälldes i Pressens Opinionsnämnd för att det inte gjort tillräckligt för att bereda Aleksej Sachnin möjlighet att bemöta uppgifterna.
Den chefredaktör som publicerade artikeln i Arbetaren med osakliga påståenden och grova personangrepp var Daniel Wiklander. Han fortsatte på samma linje och lät publicera ytterligare en artikel med rubriken “Putinstyrd pseudovänster stödjer rysk imperialism”. I artikeln finns inga nyanser, bara en falsk vänster som ansluter sig till Rysslands “allt aggressivare propagandakrig i väst” och sägs sprida lögner om ukrainsk fascism. Fokus flyttas från den oro för högerextrema våldet i Ukraina och massmordet på 42 människor i Odessa som Sachnin och många andra haft till att det istället bör handla om dåliga valresultat för högerextrema partier. I en uppföljande artikel förordar de beväpning mot Ryssland – “Europa har två val – beväpna sig själv eller beväpna Ukraina.”
Putilov fick den resursstarka delar av vänstern med statsbidrag dit han önskade. Sachnin förlorade sin plattform på Ordfront där hans solidaritetsarbete med Bolotnajafångarna togs över av en av undertecknarna av artikeln som förordade beväpning av Ukraina.
Tack vare Arbetaren kunde Egor Putilov etablera sig som skribent med genomslag i riksmedia. Tillsammans med Aftonbladets journalist Lisa Röstlund skrev han fyra artiklar i Aftonbladet våren 2015. Ledande Natovänliga journalister som Patrik Oksanen spred budskapet i Putilovs konspirationsteoretiska artiklar med karaktärsmordet på Aleksej Sachnin vidare.
Putilov skaffade sig en bestående ställning i svensk offentlighet tack vare den karriär den frihetliga vänstern öppnat för honom. När han på den fortsatta vägen hamnade i blåsväder under nya pseudonymer för SD i riksdagen kunde han snabbt komma vidare. Alla hade nytta av honom. De som tidigare utnyttjat honom som sanningsvittne för att Sverige infiltrerades av en av Putins experter på desinformation kunde nu utnyttja honom än en gång som bevis för att Ryssland infiltrerade Sverige. Nu dock inte som sanningsvittne utan som den som själv var det ryska säkerhetshotet. Genom att Oksanen och andra dolde att de tidigare stött Putilov när han attackerade Sachnin kunde de både äta kakan och ha den kvar. Kritiken av Sachnin kunde fortsätta med Putilovs argument och Putilov förklaras vara raka motsatsen till sanningsvittne som om de två sakerna inte stred mot varandra.
Efter att SD inte längre hade nytta av onom tillträdde Putilov snart en redaktörspost i en högerpopulistisk främlingsfientlig nättidning där han fortsatt skriva sina starkt vinklade och manipulativa artiklar med den metod han använde mot Sachnin i Arbetaren.
Daniel Wiklander fortsatte också en uppåtstigande karriär. Efter chefredaktörsposten på tidningen Arbetaren blev han kulturredaktör på Ordfront magasin. Numera är Wiklander chefredaktör för grävande journalisters tidning Scoop vilket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.
För Sachnin gick det sämre. Han förlorade inte bara Ordfront som plattform. Så länge han enbart skrev kritiska artiklar mot Putin eller om sina fängslade partikamrater var dörrarna öppna hos DN, partier och mänskliga rättighetsorganisationer. När han i någon enstaka artikel också skrev om högerextremt våld och förföljelse av oppositionen i Ukraina stängdes de plattformar han haft och mycket mer förutom Aftonbladets kultursida. Hur det gick till och kändes framgick av en intervju som återges här intill.
I ett samarbete mellan en forskare på Utrikespolitiska institutet och Uppsala Universitet med Expressens kulturchef Karin Olsson anonymiseras Sachnin av forskaren i en artikel varpå kulturchefen på kvällspressmaner kan publicera “De hemliga namnen i studien om Kremlfjäsk”. Fällan slår till. Sachnin namn avslöjas nu som om det inte var känt från början och han anklagas återigen med de argument Putilov fört fram. Oseriös skandaljournalistik sys närmast sömlöst samman med forskarens lika oseriösa spekulationer om att Sachnin är en spridare av rysk desinformation.
Karin Olsson blev en vinnare på uppslutningen bakom kampanjen mot fredsröster på samma sätt som Putilov och Wiklander. Hon drev en enveten kampanj med hjälp av förment vetenskapliga artiklar från utrikespolitiska institut mot konkurrenten Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur där Sachnin var skribent. Linderborg förlorade förra året kampen och Karin Olsson blev spå kuppen vald till Årets kultursvensk 2020 av tidningen Fokus. Aleksej Sachnin förlorade också kampen. Efter den envetna kampanjen mot honom fick han aldrig svenskt medborgarskap. När de sista ur hans parti Vänsterfronten släpptes ur fängelset för sina protester mot Putin återvände han därför efter 7 år i Sverige till familjen i Ryssland.
Oroande är att karaktärsmordet på Sachnin redan 2014 snabbt lyckades paralysera Vänsterpartiet och andra viktiga organisationer från att bilda oberoende opinion i Sverige i förhållande till den officiella Ukrainapolitiken och avspänning mellan väst och öst. Inte minst vänstern inom inflytelserika mänskliga rättighetsorganisationer använde sina positioner för att bekämpa bildandet av en fredsopinion medan Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson snabbt tog avstånd från det tidigare stödet till Borotba som skett fram till 2012.
Att så stora delar av vänstern och mänskliga rättighetsorganisationer visat sig vara opålitliga är något för freds- och miljörörelsen att lära sig av. Vi kan inte bara kritisera det närstående Miljöpartiet utan också förhålla oss till alla övriga partier och rörelser som säger sig arbeta för fred och miljö eller vara freds- och miljörörelsen motståndare. Det gäller också vänsterpartiet och andra krafter till vänster som behöver granskas och bedömas med samma måttstock som vi granskar oss själva och alla andra krafter. Varför de manipulativa texterna som inledde karaktärsmordet på Aleksej Sachnin kunde finna en plats i den ansedda tidningen Arbetaren och sedan också i nyhetsdelen av den enda rikstidningen med folkrörelseinflytande via LO återstår att fundera över, och återkomma till.
Tord Björk
Så drabbar ett karaktärsmord en människa
I en intervju i ryska Youtube-kanalen Vestnik Buri som drivs av vänsteraktivister berättar Aleksej Sachnin om hur han upplevde tiden i Sverige.
Programvärden: du blev inte illa emottagen till en början i Sverige, när du framställdes som ett offer för Putins regim.
Sachnin: Det var jag de facto, ett Putinregimens offer, mina vänner var fängslade, mitt liv imploderade, arbete, inkomst, mina nära, allt var kvar här. All kamp och allt som jag har byggt upp under många år och jag visste inte vad jag ska göra. Mitt krig skulle bestå av att kämpa för att mina vänner skulle släppas fria. Jag skrev ett brev till många svenska politiker, journalister, människorättstjänstemän, mm. Efter ett tag tog den stor tidningen DN emot 2-3 av mina texter.
Programvärden: En mainstreamtidning?
Sachnin: Ja, efter 450 brev som ingen svarade på (blev det napp). Men efter min första text i DN, började telefonen helt plötsligt ringa oavbrutet. “Aleksej, jag fick ditt brev för ett par månader sedan men jag kunde inte svara…” När ett tiotal har ringt, blir man omtumlad av den konformism som kräver att du ska först bli verifierad av en officiell aktör för att de ska vilja ha kontakt med dig. …
I Ryssland kan en polis slå dig med en batong i huvudet medan i Sverige har man ett stabilt samhälle, samhällsnivån är stabilare men trakasserierna som utövas är inte att leka med. Du sitter där och telefonen slutar ringa eftersom människor är rädda för att umgås. – “du förstår väl att jag avlägsnade dig på Facebook… du är toxisk…”
Programvärden: Yttrandefrihet är yttrandefrihet, men du fick problem även med passet (medborgaskapet), med arbete?
Sachnin: Jag fick flera problem, både med jobb, med att jag blev isolerad, med att mitt namn hade blivit förgiftat, med att ingen ville umgås med mig.
Progressive International ger Sachnin återupprättelse
Ledarna för Fridays for Future i Uganda, kaptenen på båten som räddar flyktingar på Medelhavet, Naomi Klein, Arundhati Roy, listan är lång på de som nu sluter upp bakom den nya kraften som samlar rödgröna i Progressive International. Pådrivande kraft är Janis Varoufakis, tidigare finansminister i Grekland och grundare av Democracy in Europe Movement 2025, DiEM25.
Med i denna nya international är politiker, intellektuella och aktivister från hela världen. Från Ryssland är Aleksej Sachnin ensam medlem i rådet för den nya internationalen. Från Danmark, Finland, Norge och Sverige har man inte valt ut någon. Den enda från Norden med i rådet är Islands premiärminister Katrín Jakobsdóttir, ledare för Vänsterpartiet – de gröna.
På organisationens hemsida presenterar ledande krafter analyser av skeenden runtom i världen och vad som behövs globalt för att förändra världsordningen. Här kan man läsa Ann Pettifors argumentation varför det internationella valutasystemet radikalt måste förändras om vi ska kunna rädda klimatet och välfärden, Mike Davis analys av Covid-19 pandemins globala politiska ekonomi och hur progressiva krafter kan förena världen i dess efterdyningar och mycket annat.