Det var runt 12 år sedan jag sist var på 44:an. Det får mig dels att inse hur snabbt tiden går men även hur tiden har stått still. I torsdags kväll spelade punkbanden Trallskruv, Björnarna och Varnagel.
Ja, tiden går snabbt men på Kafe 44 i Stockholm står den stilla, allt är sig likt förutom avsaknaden av Tompa Eken. Inte heller Juja eller Bengtson var där. Både fiket och scenen snurrar på ändå. Det är ett väloljat maskineri. Jag kan ändå inte greppa att det var 12 år sedan jag var där sist. Då spelade MOB 47, ikväll var det tralligare tongångar.
Jag kom på mig själv med att inse att jag verkligen hade saknat dofterna, den där underbart fruktansvärda värmen och känlsan som infinner sig på ett fullsatt Kafe 44. Kvällen tog mig tillbaka till 90-talets makalösa spelningar med amerikanska Pennywise och den där gången som Millencolin och No Fun At All höll på att välta stället. Kanske kommer de yngre punkarna som var på plats igår att prata om den här spelningen på samma sätt i framtiden.
Att det var gott om yngre punkare på 44:an igår gjorde mig riktigt glad, återväxten är av största vikt. Trallskruv inledde kvällen med den äran. Jag hade bara hört någon låt med dem tidigare som jag tyckte var sådär, men live var det faktiskt riktigt bra. Så pass bra att trallpunkciceronen Mart från De Lyckliga Kompisarna som befann sig i publiken jublade rejält.
Efter det var det dags för Björnarna, ett favoritband, ja det var nog främst därför jag befann mig på 44:an den här kvällen. Och jösses, de är så bra, så tighta och har en närmast oslagbar finess i sina texter. Jag kan bara med största ödmjukhet tacka för att Björnarna finns. Så gott som alla låtar är hitlåtar. Vi fick bland annat höra Kristi Brud, Pseudovetenskapelseberättelsen, Geronimo, Jimmie Jugend och Vi slår igen.
Sist ut denna kväll var Varnagel som haft ett upphåll på flera år. De bildades under en tid där vid millennieskiftet då jag var trött på trallpunken och har därför aldrig riktigt lyssnat på dem. Skivorna är ok, varken mer eller mindre men vilken skillnad det var live. Det var finfint ös och publiken var med på noterna.
Jag hoppas på att det inte ska behöva dröja ytterliggare 12 år innan nästa besök på Kafe 44. Det är lite som med sitt barndomshem, varje gång man kommer dit oavsett hur många år det har gått många år så känns det alltid som att komma hem och allt är som vanligt.
