Myllret av ljud
Kommunikation
Gemenskap
Inte för mig.
Fragment
att lägga pussel av
gissa
skämmas
när det blev fel.
“Ursäkta, hursa, upprepa,
vill du ta det långsamt och TYDLIGT!”
Nu har jag nog uppfattat det du sa
eller missuppfattat…
“Snälla, skruva ned radion!”
Allt buller i hörapparaten
alla hårda ljud
“Vasa? Vad ARG du låter!”
“Jag är inte alls ARG men jag måste ju
PRATA SÅ DU HÖR!”
“Skrik inte!”
Min älskade…
som tog mig trots öronen
fast jag irriterat och misstänksamt frågade:
“Ville du ha en DAM, sa du?!”
“Nej, nej, en KRAM…”
“Lina, du förstår, mammas öron är inte så bra.”
“De e dom visst, bättre än mina
för du kan vifta me dom!”
Vad vet du, lilla barn, om stelnade hammare
och stigbyglar
och min ansvarslöshet
att skaffa dig
trots ärftligheten.
Men du strålar
när vi hand i hand går ut
och jag säger:
“Lina, nu ska vi plantera vildvin!”
“Åh, ja, vad kul
vi ska plantera VILDSVIN!”
Hon hörde lite fel
som barn kan göra
och även vissa vuxna.
Därför får vi skratta mer än andra.
Hur tokigt det kan bli.
Och trots det outhärdliga sorlet
på bussen
på restaurangen
på gatan
så når människornas röster fram ibland
när de serveras en och en
i små rum med heltäckningsmattor
och ljudisolerande plattor i taket.
Och det obehagliga och onödiga
stänger jag ute med en tryckning
på hörapparatens avstängningsknapp
så jag slipper det triviala sladdret
och kan ägna mig åt min bok
på pendeltåget.
Och alla felhörningar
missuppfattningar
blir till uppfattningar
associationer, allitterationer
rim och dikter.
Och det inre livet
blommar allt rikare
i skuggan av en stelnad hammare
och stigbygel.
Jag sätter foten i stigbygeln
och vågar språnget mot ängen
där jag plockar en bukett
med doftande ord
till dig, min kära.
—Lena Staaf
