De mest välartade i den mobb med en naturlig hemvist hos Sverigedemokraterna, som för några decennier sedan “knackade bög”, har flyttat in på Rosenbad och kommer att styra den svenska kriminalpolitiken. Det skriver Kjell Östberg.
Kjell Östbergs debattinlägg har tidigare också varit publicerat i tidningen Internationalen.
*****
Även om det är plågsamt uppmanar jag alla att läsa Tidöavtalet. Det är 60 sidor fyllda av intolerans, förakt för mänskliga rättigheter, och rättssäkerhet. Värst är avsnitten om kriminalitet och migration. De är ett hopklipp av allt vad Sverigedemokraterna förslagit de senaste decennierna, sprunget ur samma rasistiska mylla som partiet själv.
Som Svenska Dagbladets respekterade juridiske expert Mårten Schultz påpekat riskerar en rad av de kriminalpolitiska förslagen – som utökade möjligheter att använda tvångsmedel, mer utvisningar, anonyma vittnen, kriminalisering av “deltagande” i kriminella gäng, visitationszoner och vistelseförbud – att hamna i konflikt med mänskliga fri- och rättigheter, skyddade i våra grundlagar. Men från Kristerssons gäng hörs bara applåder.
Att den svenska borgerligheten nästan utan undantag samfällt ger ett högerextremt parti ett sådant inflytande är ett politiskt och moraliskt haveri som saknar motstycke de senaste hundra åren. Ända fram till 1970-talet kunde den borgerliga mitten inte tänka sig att samarbeta ens med högerpartiet, dagens Moderater. De ansågs för opålitliga, först i inställningen till demokratin, sedan till sociala rättigheter. Skulle det samarbetas skulle det ske på mittens villkor, slog Torbjörn Fälldin fast när den första borgerliga regeringen på 44 år bildades 1976.
Och Bildts regering 1991 byggde på ett program skrivet tillsammans med liberalerna. Ja, den anständiga borgerlighetens förakt för högerpopulism var så stor att folkpartiledaren Bengt Westerberg inte ens kunde tänka sig att sitta i samma soffa som Ny Demokratis Ian Wachtmeister.
Samma ryggmärgsreflex fanns när Sverigedemokraterna dök upp i riksdagen. När allianspartierna förlorade den egna majoriteten efter valet 2010 valde Fredrik Reinfeldt att träffa en överenskommelse Miljöpartiet (!) för att undvika att Sverigedemokraterna skull få något inflytande över migrationspolitiken. Och till för några år sedan kunde såväl Kristersson som Busch avvisa varje tanke på samarbete med SD – minns att Anna Kindberg Batra fick sparken för att hon tänkte högt i den riktningen. Idag har alla spärrar lossat.
Allianser byggs åt höger.
Tidöavtalet innebär att Jimmie Åkesson lyfts upp till den absoluta makten. En gång i veckan träffar han de andra partiledarna för att se till att den utlovade politiken fullt ut genomförs, och alla vet vem som företräder det största partiet. Och hans hejdukar har lagt ifrån sig järnrören och sitter som sakkunniga och skriver utredningsdirektiv och förordningar så det står härliga till.
För den som har svårt att ta in omfattningen av det som just nu sker inför våra ögon – och vi är nog många – kan det vara till hjälp att se de internationella reaktionerna. Att le Pen i Frankrike jublar har vi redan sett. Extremhögern har tagit greppet om den svenska regeringen, skriver Le Monde klarsynt, ja, till och med Vita huset har uttryckt sina bekymmer.
Men högerregeringen bryr sig inte.
Värst i självförnekelse är nog liberalerna. När den liberala partigruppen i EU-parlamentet uttryckte sin oro över de svenska partivännernas vänslande med högerpopulisterna svarade Johan Pehrsson lugnande att Sverigedemokraterna är ju våra huvudfiender. Några dagar senare sätter han sin namnteckning på ett dokument som förtroendefullt “ska lägga grunden för en långsiktigt hållbar samverkan, med syftet att genomföra reformer som löser de stora samhällsproblem Sverige har. Alla frågor som samarbetet avser genomförs i gemensamma samarbetsprojekt mellan de partier som ingår i överenskommelsen. Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsfrågor på samma sätt som regeringen.”
Ja, han förbinder sig till och med skriftligt att “tala respektfullt” om Jimmie Åkesson.
