“De vilda strejkerna fördömdes i parti och minut av arbetsgivare, borgerliga politiker och ledarsidor, byråkrater och toppar även i arbetarrörelsen som förlorat kontakt med gräsrötterna.”
Så beskriver Håkan Blomqvist, samtidshistoriker vid Södertörns högskola, hur det ojämlika klassamhällets företrädare bemötte vågen av så kallade vilda strejker under 1970-talet.
Håkan Blomqvist understryker också den viktiga betydelse som vilda strejker kan få i dagens Sverige – i den nödvändiga kampen för ett jämlikt och anständigt samhälle.
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Gruvarbetare, städerskor, sömmerskor, metallare, skogsarbetare, bussförare… Under 1970-talet deltog tiotusentals arbetare över hela Sverige i så kallade “vilda” strejker.
Det började med den stora gruvstrejken i Malmfälten 1969 då femtusen gruvarbetare lade ner arbetet, höll stormöten och valde en egen strejkkommitté vid sidan av sitt fackförbund.
Gruvarbetarfacket var bundet av fredsplikten enligt lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol som införts av den liberala regeringen Ekman i maj 1928. Lagen stadgade att så länge ett kollektivavtal var i kraft var det olagligt att vidta konfliktåtgärder för att ändra eller driva igenom sin tolkning av avtalet. En särskild domstol utanför det vanliga juridiska systemet och vars domar inte kan överklagas, Arbetsdomstolen, inrättades för att upprätthålla lagen.
Dåtidens fackföreningsrörelse menade att lagen skulle gynna arbetsgivarna, företag kan förändra själva förutsättningarna för ett avtal – till exempel i arbetsorganisationen – medan de anställda blir bundna av det påskrivna.
Ända från lagens förberedelser under högerregeringen Lindmans period hade de fackliga protesterna varit stora och dagarna innan riksdagsbeslutet genomfördes en politisk storstrejk mot “tukthuslagen” och hundratusentals arbetare demonstrerade landet runt. “Stiften I denna lag svära vi att aldrig lyda den”, proklamerade LO.
Men tiderna kom och gick och efterhand accepterades kollektivavtalslagen av fackföreningsrörelsens och socialdemokratins ledande skikt – och vävdes samman med centraliseringen av den fackliga rörelsen, “Saltsjöbadsandan” och den hårt reglerade arbetsfred som under lång tid kom att utmärka Sverige. Fram till slutet av 1960-talet.
Gruvarbetarstrejken, föregången av en “vild” hamnkonflikt, bröt rakt igenom det system där löntagarna allt mindre själva kunde påverka sin arbetssituation, de fackliga apparaterna blivit än mer byråkratiskt tungrodda och fjärmade från medlemsbasen – och storskaliga, centraliserade lösningar utan inflytande underifrån alltmer kommit att prägla det S-ledda samhällsbygget.
Genom den bräsch som gruvarbetarna öppnade vintern 1969-70 kom stora delar av arbetarsverige att följa exemplet; gå ut i strejker vid sidan av eller ibland mot sina fackliga organisationer, välja egna strejkkommittéer på stormöten, ordna insamlingar och försörjning, pressansvariga och opinionsbildning.
Kraven kunde handla om lönens storlek och arbetsvillkor i övrigt, men centralt var, som under gruvstrejken, kampen mot ackordslönerna och stressen, den hårt uppdrivna arbetstakten.
Och kampen gav ofta resultat, efter två månader fick gruvarbetarna bort ackorden, liksom senare skogsarbetarna och ASAB-städerskorna. Flera arbetargrupper fick mer i lönekuverten. Men många blev också instämda till Arbetsdomstolen och ådömdes strejkböter, länge begränsade till 200 kronor innan “taket” togs bort.
En facklig organisation som understödde en olovlig strejk kunde dömas till att göra företaget skadeslöst, en regel som ännu gäller, varför fackliga företrädare inte kunde delta och måste mana sina kamrater till återgång. Maningar som i det verkliga livet kunde vara högst formella.
Fackliga företrädare med nära och starka band till medlemmarna visste hur de kunde agera. Några strejkande förlorade jobbet, men inte utan strid och ibland med skadestånd. “Vi kommer som åklagare, inte anklagade”, var ofta slagordet när hundratals arbetare tågade till Arbetsdomstolen med stöd av tusentals.
Vågen av vilda strejker under 1970-talet bidrog inte bara till förändringar på enskilda arbetsplatser. Den ingöt nytt liv i den fackliga rörelsen och radikaliserade hela arbetarrörelsen. Resultatet var de många arbetsrättsreformerna från 1970-talets mitt – medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, förtroendemannalagen, LAS med flera – lagar som arbetsgivarna och borgerligheten sedan dess gjort sitt bästa för att rulla tillbaka och med hjälp av Januariavtal och socialdemokratiska reträtter till stor del lyckats.
De vilda strejkerna fördömdes i parti och minut av arbetsgivare, borgerliga politiker och ledarsidor, byråkrater och toppar även i arbetarrörelsen som förlorat kontakt med gräsrötterna. Men de ruskade liv i stelnade organisationer, bröt sönder maktfullkomliga system och blev dörröppnare för flera av 1900-talets viktiga reformer.
Det var helt enkelt när arbetande människor inte längre stillatigande “tog skit” utan med egen samlad kraft skakade om den rådande ordningen som spelplanen förändrades.
Det kan ske igen.
Håkan Blomqvist
Läs också:
