Hans Norebrink
1 maj-kåseri
På väg till 1-maj-demonstrationen(v) ser jag på den nygröna gräsmattan ett litet rött socialdemokratiskt valplakat nära Oscar Fredrik-kyrkan i Göteborg. Jag uppmanas där att inte låta “de högerkonservativa vända utvecklingen bakåt.”
Maken till fräckhet och hyckleri! Sossarna och borgarna har ju ägnat de senaste 40 åren till att konsekvent just vända utvecklingen bakåt.
I gratistidningar, musik och snack på myllrande startpunkten Andra Långgatan och arbetar-centrat Järntorget framträder en motsatt högerfärgad sannare bild av Sverige i samtiden.
Vårt land är svårt attackerat av nyliberalism, public management, nerskärningar och privatiseringar av den offentliga sektorn – i skola, vård och omsorg. Av högerkonservativa välfärdsslaktare och alltmer förborgerligade socialdemokrater.
Ändå är det via representativ demokrati, i kombination med den gemensamma sektorn, som vi jobbare har en möjlighet att konkret påverka och förverkliga folkstyret. Öka arbetar-tjänsteperson-makten.
I mötestal, banderoller, hembyggda plakat, slagord, flygblad, talkörer, kampmöten och diskussioner sammanfattas och fördöms de många borgerliga (s)tegen högerut. Appellmöten ekar, fanorna höjs, nu går vi!
“Ett jävla skit”
Löntagarfonderna, som skulle ge facklig makt, avskaffades på 8o-talet. De var “ett jävla skit” som finan(s)minister Kjell Olof Feldt kallade dem.
År 1980 är vändpunkten. Ökad jämlikhet ersätts med ökad ojämlikhet. Nyliberal globalisering symboliserad av brittiska Thatcher och amerikanska Reagan. Nu sätter samhället fart högerut, och sossarna bromsar lite, men hakar på.
Skattesänkningar följer, de högavlönade tjänar mest på dem. Kreditavregleringen gynnar de rika
Så småningom avskaffas arvs- och gåvoskatten, värnskatten, förmögenhetsskatten, samt delvis fastighetsskatten. Och bolagsskatten.
Villor skattegynnas, moms drabbar de fattiga mer, avdragsrätten för fackavgiften urholkas. Rut- och rotavdrag gynnar mest de välbärgade: 30-tal-filmernas pigor och springpojkar återkommer. Så:
“Inga subventioner till överklassen – låt dem skura de egna dassen”, ekar det entusiastiskt och militant på fina Vasagatan.
“Gamla goa skolan, posten, järnvägen, apoteket, vården, omsorgen – Ska vi ta tillbaka!”, skriker vi inför åhörarna på paradgatan Avenyn. Alltmedan vi-känslan värmer oss.
“Pensioner ska gå till gubbar och tanter, inte till rika börsspekulanter”.
Gubbar och tanter
Bostadsbristen drabbar ungdomar och våldsutsatta kvinnor och barn. Arbetare drabbas värst av corona-epidemin. Inkomsterna minskar i Sveriges mest utsatta områden. Karens-avdraget drabbar lågbetalda kvinnor.
Sverige har flest miljardärer per miljoner invånare av alla OECD-länder. Rikast i Sverige är H&Ms ägare Stefan Person med en förmögenhet på 150 miljarder kronor. En vanlig arbetare hos honom skulle behöva jobba i en halv miljon år för att för att nå samma förmögenhet!
I Sverige 1980 fanns inga dollarmiljardärer – idag är de 542 stycken. Deras förmögenhet är 49 procent av BNP!
I oligarkernas Ryssland är siffran 40 procent. Detta enligt de många otroliga siffror och fakta jag som ekonomiskt okunnig arbetarpensionär plockar åt mig på 1 maj-tåget
Sammantaget: Sverige som fram till 1980 var berömt för välfärd, folkhem, och sin relativa jämlikhet har nu nått så långt bakåt i “utvecklingen” att “Klyftorna mellan rika och fattiga ökar mer än i något annat OECD-land”.
Är då dessa växande klassklyftor omöjliga att rå på? En nödvändig del av kapitalismen, som direktörerna älskar att säga när deras skamliga löner kommer upp. Som de inte får sätta själva, suckar de hjälplöst.
Hjälplösa kapitalister
Eller är det kanske den mänskliga naturen som spökar? Att vi människor enbart är obotligt själviska av naturen. Vi är enligt den borgerliga obevisade (bara tyckanden som gynnar dem själva) människosynen giriga och vill ständigt ha mer. Är det så?
Nej, det motsägs av evolutionär vetenskaplig forskning om människans medfödda natur. Vi är gruppvarelser som naturligen vill samarbeta med varandra. Och de flesta gillar ett jämlikare samhälle – även många borgerliga röstande (visar flera omgångar av opinionsundersökningar).
Och som alla som följer populärvetenskapliga teveprogram vet: Det är inte prylar utan sociala kontakter som gör oss lyckliga. Därför har tanken på jämlikhet människor emellan djupa rötter i tiden och världen runt.
I det medeltida Europa, i Mellanöstern och islam, i Kina – överallt finner vi guldåldersdrömmar om jämlikhet. Lika gamla som klassamhället är våra förhoppningar om ett jämlikt klasslöst samhälle.
Så varifrån kommer dessa politiska visioner om ett jämlikt rättvist demokratiskt samhälle? Varför har det överlevt från urtiden och tills idag? Svaret ger hopp om ett återvändande till socialismen!
Ja, ett återvändande. Vi har våra ojämlika hierarkiska själviska tendenser från våra asociala och senare delvis sociala djurförfäder. Så borgarna har delvis rätt – även om vi samarbetar i samhällen så finns hela tiden egoism kvar. Den blir vi aldrig av med – glöm att totalt och för evigt omskapa människan.
Tillbaka till framtiden
Men vi har lika starka sociala och jämlika sidor som arv från jägarna-samlar-tiden som utgör nästan hela människans historia. Förutom 10-12 000 år av jordbruk och klassamhälle. Och 200 år av kapitalistisk industri.
Det var och är helt enkelt smartare att samarbeta i grupp – så kollektiv samverkan i form av flockar, stammar, byar och lag av jägare växte tills människan var supersocial. En tidig urkommunism (som även kan kallas kollektiv egoism, för vår egen grupp).
Att såväl ojämlik individegoism, som jämlik kollektiv osjälviskhet lever kvar som psykologiska beteendearv visar hur djupt våra känslor för endera uppförande är.
Vi kommer alltid att ha kvar dessa båda motsatta beteendetendenser. Glöm att vi skulle kunna arbeta bort endera sidan – bli superegoistiska enmansföretagare eller bli supersnälla folkets tjänare (som maoismen misslyckat försökte uppfostra kineserna) till.
Den själviska och den osjälviska sidan balanserar “jämviktigt” inom oss. Det gör att vi själva kan bestämma åt vilket håll vi ska gå:
Via kulturell uppfostran till vi-tänkande i skolan. Och via medvetna politiska beslut som genomtänkt bygger den verkligen demokratiska socialismen.
Och vi går vänsterut med våra barnvagnar och röda fanor tills vårt 1-maj-kollektiv änna knör ihop sig inför sluttalet på Gustav Adolfs torg.
Ett torg för framtiden, för här samlas klimatkämparna från “Fredagar för Framtiden”. Vi ser Ukrainas flagga fladdra blågult överallt.
Vi marscherar vänsterut
Vad kan vi då hoppas på, med tanke på att alla real-socialistiska länder urartat och fallit – slutat i nya klassamhällen? Till och med i fascism, vars frön redan måste ha såtts under stalinismen, maoismen och kimilsungismen.
Och åter igen. Vi kommer aldrig få en ängel till människa, ingen ny människa. Vi kommer aldrig få ett millimeterrättvist och konfliktfritt samhälle. Det vore väl dessutom ganska tråkigt, eller hur?
Men vi kan säkerligen bygga ett samhälle som i stora drag är jämlikt, rättvist, jämställt och demokratiskt ner på arbetsplatsnivån (men vi måste då samtidigt lösa klimatfrågan).
Fast då måste vi lära av realsocialismens urartning. Ha fullständiga politiska rättigheter och fria mångpartival. Beväpna folket via allmän värnplikt. Bygga makten underifrån.
Övervaka byråkrater och politiker – och ge dem vanliga (något påplussade kanske) arbetar-tjänstemanna-löner. Överför på sikt all daglig makt till folket.
Våra drömmar om socialism är inte bara en utopi om framtiden. De vilar på en uråldrig jämlikhets-filosofi med de yttersta rötterna i stenålderns “jägar-samlar-socialismens” ideal.
Drömmen om ett slags modernt och tekniskt avancerat återvändande till det klasslösa historiska jägar-samlar-samhället har varit så stark att den överlevt hela 10 000 år av klassamhällen. Som olika slags guldåldersdrömmar.
Guldålder och Utopi
Från gårdagens urkommunism till morgondagens nysocialism. Från forntidens byar där man hade hittat ansikte-mot-ansikte-verktyg att kontrollera själviska tendenser: kritik, skämt, gräl, straff, förvisning, dråp.
Dessa åtgärder var “samhälleliga verktyg för jämlikhetsförsvar” som försvann för den elit-makt-kontroll-centralisering i de storskaliga feodala klassamhällen som växte fram (“civilisationer”).
Där den nya privata eller statliga feodala överklassen inte gick att nå av folket – annat än i talrika våldsamma bondeuppror (som ofta ledde till en ny diktatorisk klass-elit).
Och när jordbrukets nya klassamhälle växte fram och konsoliderade sig, levde ändå den gamla jägar-samlar-jämlikheten kvar i drömmar, sagor, sånger och folkliga motstånds-berättelser – typ Robin Hood.
Robin Hood i Sherwoodskogen
De handlade om den rättvisa förflutna guldåldern när byn/folket styrde själva i jämlikhet, utan överordnade herrar med makt och rikedom.
Vid lägereldarna, från mun till öra, mellan generationerna, som viskningar slavarna emellan, i gruvor och fabriker, under strejker och uppror, till havs, på arbetarmöten efter dryga arbetsdagar. Så har den starka drömmen om jämlikhet och folkmakt bevarats och spridit sig i hela världen.
Idag kallar vi den för socialism. Den för varligt fram den gamla mytiska guldålderfantasin fram till vår nya utopiska framtid. Från 1 maj till 1 maj tills vi når fram.
Hans Norebrink,
arbetarsocialist
