Boknytt/Debatt
Kampen om Afrika
Författare: Andreas Karlsson
Historiska media
Svarta hjältar, vita folkmord
Putin har investerat så mycket prestige i Ukrainakriget att han inte kan ge upp. Samma när Frankrike anföll och ockuperade nordafrikanska Algeriet på 1800-talet. Landet blev inte bara en koloni – en miljon franska bönder (kolonisatörer/bosättare) flyttade dit. De blev 15 procent av landets befolkning, och tog över arabiska marker.
Mellan en halv och en miljon algerier dödades i anfallskriget med dess brutala folkmord på araberna.
Författaren/journalisten Andreas Karlsson bor delar av året i Sydafrika, och hans kunniga engagemang för kontinenten känns äkta. Han lyfter förtjänstfullt fram afrikanska befrielsekrig och okända frihetshjältar.
Som den muslimske algeriske upprorsledaren Abd el-Kader på 1800-talet. Hans självständighets-rörelse nedkämpades.
Men algerierna kom igen i gerilla-befrielse-krig från 1954 till segern 1962. Fantastiskt väl och nagelbitande spännande skildrat i den klassiska filmen “Slaget om Alger”. Segrande socialist-islamska FNL under landsfadern Ben Bella tog makten. Uppåt en miljon franska bosättare flyttade till Frankrike.
Socialism & Islam
Där jordbrukande vita kolonisatörer stal de bruna och svarta inföddas marker blev kampen mot de många europeiska ländernas kolonialism/imperialism särskilt blodig. Alltså i svala norr (Algeriet), svala söder (Sydafrika och Zimbabwe), och i det höglänta svala östra Afrika (Kenya).
De flesta har nog hört talas om frihetskämparna; ANC:s Nelson Mandela, och Zanu-PF:s Robert Mugabe och kampen mot apartheid-rasförtryck i södra Afrika. Okändare är nog de sydafrikanska zulu-ledarna Shaka Zulu (dock med i en historisk teveserie), samt zululedaren Cetewayo som kämpade för sitt land mot britter och afrikander (ättlingar till koloniserande holländare).
I det blandade fria Sydafrika kom det bruna urfolket khoisan först – följt av bantutalande svarta och europeiska vita.
Mau Mau-upproret
Okänt idag är nog det kenyanska folkupproret kallat Mau Mau på femtiotalet. Även där gällde kampen jorden och friheten. Det var det första moderna försöket att med våld befria Afrika från det koloniala förtrycket.
Landsfadern Jomo Kenyatta ledde landet till självständighet och nationellt självbestämmande 1963.
Fler viktiga historiska personligheter i det långsamt framväxande fria Afrika var (turkiska) osmanrikets Muhammad Ali, grundare av det moderna Egypten. Kejsare Tewodros, som höll det ortodoxt kristna Etiopien fritt från kolonialism. Omar Tall från “ett utbrett muslimskt imperium” som bromsade den franska militära kolonialismen i Västafrika.
Vidare ndebelekungen Lobengula som ledde två upprorskrig i blivande Zimbabwe mot vita bosättare och den brittiske rasistiske, “vite supremacisten”, och superkolonialisten Rhodes.
Samora Machel som ledde Frelimos frihetskamp mot det då fascistiska Portugal. Samma med Agostinho Neto som ledde Angolas kamp mot den portugisiska kolonialmakten.
Samt SWAPO:s Sam Nujoma i Namibia (som koloniserades av tyskar). Tyskland erkände först 2021 “att landets systematiska massmord i början av 1900-talet på hererofolket skulle benämnas folkmord”. Och Namibia lovades tyska pengar till ekonomisk utveckling.
Tyskland erkänner folkmord
Men det fick inte kallas för skadestånd. “Frågan om ursäkter och skadestånd för kolonialtidens handlingar är svår och infekterad”
En liten detalj i sammanhanget. De tyska soldaterna var massmördare men till den vita rasens och kejsarens ära – som det står på fallna tyska soldaters metallgravstenar i en central grässlänt i huvudstaden Windhoek, som jag besökte.
Och på kyrkogårdgräset har svarta familjer picknick. Vilken meningslös död för de unga soldaterna. Bli en vilsam matplats för “infödingar”
Och i nationalmuseets skräpmagasin sitter deras vita bortglömde högste befäl som staty på en häst (detta med statyer av gamla rasister är en stor kontroversiell fråga även i Sydafrika och USA). Bortglömda av tiden.
Då har vi det värsta kvar, Belgiens kung Leopolds skräckvälde i jättekolonin Kongo. Med motstånd från swahilitalande folk i öster. Befolkningen utsattes av konungen för i praktiken slaveri. De måste producera stora mängder gummi och annat för belgarna. Annars kunde de stympas och hela byar straffas.
Kungens skräckvälde
Det hårda tvångsarbetet och bestraffningar som avhuggna händer, resulterade direkt eller indirekt i ännu ett kolonialt folkmord i Kongo-Kinshasa där “10 miljoner är en vanlig uppskattning. Det motsvarade förmodligen omkring hälften av befolkningen.”
Men för att kunna utnyttja afrikanerna ville också vi (jag tänker på motsvarande samer och Sapmi) med handel och religion påverka afrikanerna till att tänka som vi. Alltså kulturimperialism.
Så stiftade Rhodes i Sydafrika “en ny lag där allt kollektivt markägande ersattes av privat ägande, samtidigt som en rad skatter infördes som tvingade svarta på landsbygden till anställning hos vita arbetsgivare” (mest gruvor).
De konstlade koloniala gränser som delade etniska, kulturella och språkliga grupper i Afrika var också ett negativt arv från kolonialismen (se bland annat Berlin-konferensen 1884). Men för att undvika gränstvister beslöt det fria Afrika att respektera de rådande de facto-gränserna – som i Europa efter 1945.
Marocko ockuperar Västsahara
Det gör inte Marocko, som illegalt ockuperat större delen av Västsahara som leds av gerilla-rörelsen Polisario. Där organiserades kampen mot den spanska kolonialmakten förr av berberfolk.
Nu tvingas de kämpa mot ockupationsmakten Marocko. Precis som Ukraina, men med mindre västligt stöd – varför?
En mycket intressantare bok än jag trodde, just för att Andreas Karlsson har ett mer inifrån-Afrika-betraktande synsätt. Som gör att han inte bara ser massan & folket, utan även presenterar individerna & ledarna i frihetskampen
Som Julius Nyerere i Tanzania (med “ujamma-socialism” för bönderna). Kwame Nkrumah i Ghana (med nkrumahism & afrikansk socialism.
Léopold Sédar Senghor (med sin “negritude”). Nnamdi Azikiwe i Nigeria, samt Félix Houp-houet-Boigny
Negritude
Vilka ledde striden för “alla folks rätt till självbestämmande och… suveränitet” som andra världskrigets segrarmakter i den så kallade Atlantdeklarationen slog fast skulle gälla dem i den vita världen, men inte bland de koloniala färgade folken.
Tala om hyckleri och rasism!!! Än värre när Europa diskuterade upplysning, revolution och mänskliga rättigheter – och samtidig köpte, fraktade och utnyttjade slavar???
Hans Norebrink (besökt 15 länder i Afrika)
# Med “upptäckten” av Amerika och sjövägen runt Afrika började för 500 år sedan den västledda globaliseringen. ”Öppnandet” av Afrikas inre borde kunna räknas dit.
# Underifrån skapade kollektiva jordbruk väcker motstånd. I Bolivia försökte de av kollektivistiska “indianer” (med ayllus) skapa individualistiska “farmers”. Liknande i Mexico (med ejidos). I Ryssland före 1917 (mir). Israel (kibbutz).
