Artiklar som publiceras här på SYMPOSIUM är sådana som långa, resonerande och analyserande. De kan vara polemiska. Innehållet och de åsikter som framförs står endast skribenten för. Åsikterna som skribenten framför kan ibland gå helt på tvärs med dem som eFOLKET-redaktionen hyser.
Författare till artikeln nedan är Dan Eriksson, som jobbar på Eskilstuna Folkhögskola. Läs hans DEL I av Mot masspsykos finns inget vaccin – hur media blev domedagsprofeter som tidigare publicerats av eFOLKET.
Hur blev vår fascination för det som kan hända, viktigare än det som faktiskt händer här och nu? Vi har alla förutsättningar för att kunna leva goda liv, ändå envisas vi med att larma om den eventuella undergången. Har vi egentligen det för bra? Varje tecken på störning i det nuvarande välståndssamhället kopplas ihop med kollaps och kris. Vilar vårt nuvarande ytliga välstånd egentligen på en så bräcklig grund att vi i vår privilegierade del av världen delvis tappat vårt mentala fotfäste? Vi har aldrig haft tillgång till större datamängder, analyser, teknik och säkerhetssystem, ändå är rapporteringen i media till stor del präglad av kristänk. Kan det till och med vara så att en förestående, eventuell apokalyps är det som skänker livet mening?
Den nyanserade sakliga debatten är ofta ett undantag, alltför ofta saknas perspektiv. Istället dominerar alarmistiska utsagor och många försök till att sakligt ifrågasätta tystas eller får inget utrymme i de traditionella medierna.
Många av våra absolut största miljöproblem har hamnat helt under radarn, till förmån för en ensidig debatt som kretsar runt klimatet och koldioxid. I det längre perspektivet kommer uppvärmning och klimatfrågan säkerligen få stor betydelse, i närtid har vi helt andra, mer handfasta problem att ta itu med.
Historien har sett ut såhär, över mycket lång tid har mänskligheten utmanats av såväl klimatförändringar som naturkatastrofer, krig, torka och pandemier. Lika fullt har vi tagit oss igenom dessa prövningar och genom en enorm uppfinningsrikedom kommit vidare. Optimisten i mig tror att det är möjligt även nu.
Saklig debatt eller undergång?
Tittar man lite vid sidan av den gängse medierapporteringen kan man konstatera att den vetenskapliga delen av klimatforskningen är oerhört komplex och att det är svårt, eller rent av omöjligt, att sätta sig in hur det hänger ihop. På vissa håll hörs också mer nyanserade tongångar, IPCC har i sin senaste rapport, AR 6, graderat ner från det mest katasrofala scenariot. (RCP 8.5) till det mer modesta RCP 4.5. Från ett extremt och katastroflikt scenario till något mer realistiskt. Läser man bara en fraktion av materialet inser man snabbt hur otroligt omfattande det är. Det är en mängd saker som påverkar vårt klimat och hur allt hänger ihop vet nog ingen. Att mänsklig aktivitet påverkar är ju uppenbart, frågan är hur mycket och vad som är naturliga variationer. Tyvärr har en stor del av mediabevakningen fastnat på just koldioxid, i själva verket är växthuseffekten betydligt mer invecklad än så. I media får vi sällan någon bredare bild av hur andra gaser i atmosfären påverkar uppvärmning. Likadant är det med molnbildning, solinstrålning och exempelvis havsströmmar, allt sitter ihop i ett extremt komplicerat nätverk. Därmed inte sagt att det är omöjligt för gemene man att skaffa sig information och bilda sig en balanserad uppfattning. Det gäller bara att ta sig tid, läsa på och intressera sig för ämnet. Det är lätt att bli vilseledd om man inte synar de allmänna tongångarna i sömmarna.
Varmt eller kallt?
Med historiska data som referens så ska vi nog vara lite mer tacksamma för att klimatet ändå är så pass stabilt som det är. Det är helt enkelt rätt praktiskt att slippa stångas med en inlandsis på flera kilometer. Faktum är att det dör fler personer per år av kyla än av värme, något som sällan berörs i den allmänna debatten.
Faktum är att vi historiskt haft perioder av enorma variationer i klimatet, i modern tid ser vi obevekligen en accelererande uppvärmning. Den kan bli mycket allvarlig på sikt men några tecken på total kollaps i närtid finns helt enkelt inte. Det vi däremot med säkerhet kan observera är en enorm miljöförstöring på otaliga platser runt om i världen. Det är oerhörda problem med luftkvaliteten i många större städer, skogsskövling, plast i haven och nedsmutsning av floder och sjöar. Inte sällan sker detta i samband med storskaligt tillverkande industrier i låglöneländer. Ovanpå detta är den gröna omställningen och dess teknik också förknippad med enorma ingrepp i olika ekosystem. Klar indikation på nollsummespel.
Läs mer: Klimat i ständig förändring
Läs mer: Historiska variationer
Den nya ekonomin har fått oss konsumenter att tro är vi även har nytta av skräp, ofta i form av skickligt utförd reklamdramaturgi. Detta är resultatet av en helt ohämmad produktion och tron på att konkurrens även mellan skräptillverkning är av godo.
Här har ju de globala teknikjättarna och transportföretagen fått löpa amok. Man talar aldrig om reella behov utan försöker inbilla oss konsumenter, att det på något märkligt sätt, uppstår en automatisk nytta i samma ögonblick som en ny produkt lanseras.
Efterhand som den tekniska utvecklingen accelererar så fortplantar sig också dess avigsidor. Nu uppstår naturligtvis frågan om vad vår iver efter nya effektivare sätt att leva våra liv, bottnar i. Baksidan blir i alla fall en ofattbar mängd restprodukter som måste tas om hand, och i bästa fall bli till ”nya” produkter.
Vi har över tid hittat på saker för att transportera oss snabbare, koppla upp oss mer och dessutom ska allt redovisas i olika diagram, den ena tekniska lösningen efter den andra, sen kommer vi helt plötsligt på att det är dags att oroa sig igen. Efter oron är det dags för lite skuldkänslor, flygskam och allehanda dåligt samvete pådyvlas oss via reklam och mediarapportering. I takt med konstant tillväxttänk, ökad tekniktäthet och effektivisering har vi gjort oss själva till vår egen värsta fiende.
Medierapporteringen återkommer ständigt till olika tecken på en annalkande katastrof, fenomen som exempelvis vattenbildning på Grönlandsisen eller islossning vid en glaciär blir delar i en större dramaturgi. Den ensamma isbjörnen på ett drivande isflak görs till symbol för en global uppvärmning och ska påminna om en annalkande katastrof.
I dagens medialandskap ägnar sig MSM bland annat åtgranskning av de som kritiserar makten, istället för att själva utföra detta uppdrag. Vilket är syftet med den typ av skrämselprogram som bland annat SVT ägnar sig åt?
Det kontrakt man har med oss medborgare är ju att opartiskt och nyanserat förmedla relevant fakta, inte att skrämma sina tittare med katastrofbilder och domedagsprofetior.
Skräcken paketeras ofta som modellscenarios som anger hur det skulle kunna bli.
Samtidigt som resurserna inte går att missbruka hursomhelst så uppmanas vi att konsumera för att “hjulen ska snurra”, det heter att vi ska “rädda planeten” samtidigt som vi ohejdat brukar våld på densamma.
I medierna skapas också uppdelningen mellan “troende” och “förnekare” som är högst ovetenskaplig och polariserande. Det finns väl ingen seriös debattör eller forskare som “förnekar” att vi har ett klimat. Det borde ställas avsevärt högre krav på stil, finess och ett noggrannare språkbruk i debatten. Jag har svårt att se fördelarna med att låta dessa extrema och alarmistiska tolkningar sprida sig i samhället utan utmaning eller kritik. Kan det vara så att människor är rädda att ställa de svåra frågorna, vädra motsägelser eller kritisera den form av kultbeteende som kan skönjas?
Hyckleriets gröna skimmer
Det är konstigt nog alltid den lilla människan som ska stå för dramatiska uppoffringar, i den globalistiska eliten och bland den politiska adeln hörs sällan toner om att själv göra vägval och bidra till återhållsamhet. Miljörörelsen har under decennier påtalat att vår moderna livsföring inte är hållbar, en lång rad larmrapporter har synliggjorts och blottat miljöproblem i takt med att vårt materiella välstånd succesivt ökat. Det finns inget “hållbart” i att göra som vi alltid gjort. Kommer nästa stora klimatmöte ske digitalt? Hyckleriet är omfattande, kända personer inom musik och film gör sig själva till klimatdebattörer och får stort utrymme. Samtidigt uppmanar unga s.k. “influencers” till en ofattbar konsumtionshets. Ett exempel från Hollywoods propagandamaskin är Leonardo Di Caprio som från talarstolen proklamerar att “Climate change is real…“Det vet vi redan men han tycker själv att hans extravaganta livsstil inte är något att bekymra sig över. Istället heter det då att man handlar för “allas bästa” och för den “goda sakens skull”. Han är avsevärt mycket mer intressant som skådespelare än som seriös klimatdebattör. I den aktuella filmen “Don´t look up” hittar vi Di Caprio igen, den här gången i rollen som bekymrad forskare när en komet närmar sig jorden. Svulstig “satir” och ett försök till “apokalyptisk underhållning”. Det är så man tar sig för pannan.
Det finns en uppsjö organisationer och globala sammanslutningar som vill göra gällande att de arbetar med “sustainabilty”. Som vanligt döljer sig något annat under den välsminkade ytan. Ett exempel som är talande är organisationen WBCSD, World Business Council for Sustainable Development. WBCSD bildades 1995 och har satt de globala storföretagens maktintressen i främsta rummet sedan dess. Ett par hundra företag säger sig syssla med “hållbar utveckling”. Tittar man på hemsidan så hittar man de bolag som är lierade med organisationen. Det är flera oljebolag, Chevron, Shell, BP och Statoil. Man finner också miljöbovarna Monsanto och Bayer som arbetar med en rad omstridda kemiska preparat och konstgödning. Knappast några förkämpar för en ren och sund miljö. En mer anmärkningsvärt är det när man också hittar Coca-Cola och Unilever, två företag som främst tillverkar och säljer industriproducerade livsmedel, inte riktigt det man vill ha mer av i världen. Philip Morris finns också med som representant för tobaksindustrin?! Man hittar också, helt naturligt, flera stora teknikjättar som Google, IBM, Microsoft. Kejsaren är naken.
Debatten är varken saklig eller nyanserad, det viktigaste är att befinna sig i rätt åsiktskorridor och slå sina meningsmotståndare i huvudet med olika epitet. Det gäller att lyssna på forskningen, bara det är “rätt” forskning. Vilseledande information ska självklart bemötas och ifrågasättas, problemet idag är att dessa krafter också vill och kan få voice via de sociala kanalerna. Nästa steg är censur, som på vissa områden redan tillämpas. Svåra avvägningar väntar, vem sitter på “rätt” svar eller “sanning”. Vilka är “alla” forskare?
I seriöst vetenskapligt arbete stöts och blöts olika ståndpunkter i en konstruktiv debatt, olika hypoteser ställs mot varandra, utan att på förhand baktalas och utpekas som konspirationsteorier. Datormodeller och profetior av olika slag måste ju också kunna omprövas och vara föremål för en öppen kritisk analys. Det är ju ett kännetecken för god vetenskap. Det som oftast hörs i dagens medialandskap är en kraftigt snedvinklad och överdriven alarmism. I ett besvärligt läge blir något knappast bättre av ständiga hot om domedagsprofetior och tidsgränser för jordens överlevnad. Det finns också en allmän nedlåtande ton mot de som förklarar sig skeptiska till något fenomen. Det är tydligt att det bara är den mer alarmistiska delen av forskarvärlden som få komma till tals, i alla fall i statsfinansierad Radio och TV.
Tänk själv!
Vi vuxna har ett enormt ansvar i att presentera än mer vidsynt bild för våra barn och unga vuxna, istället för att skapa klimatångest och sömnlöshet. Klassiska retoriska grepp är ofta förekommande, det är enklare att skrämmas med värdeladdade ord och formuleringar än att servera den mer nyanserade och flerbottnade kunskapen. Den kräver långt mer av mottagaren, alarmism är lättuggat i sann populärvetenskaplig anda.
Mer seriös debatt mellan företrädare för olika ståndpunkter tack!
/Dan Eriksson
Läs mer: