Runt början av 2000-talet sköljde vad man har kallat en skär flodvåg över Latinamerika. Vänsterregeringar kom till makten i de flesta länder, och satte genast igång med fördelningspolitik. Ojämlikheten som varit värre i Latinamerika än någon annanstans mildrades något (men är fortfarande mycket hög). Sen, efter något tiotal år, började dessa regeringar falla, den ena efter den andra.
En Cambridge-ekonom född i Chile, José Gabriel Palma, har förklarat varför.
De två mest relevanta skrifterna heter Why has productivity growth stagnated in most Latin-American countries since the neo-liberal reforms?, 2010, och How Latin America sinks into the quicksand of inertia, 2023. Dessa och andra av Palmas alltid lika intressanta artiklar kan laddas ner från Cambridges webplats.
Latinamerika som region har haft världens sämsta utveckling av arbetseffektiviteten sen den nyliberala epokens början 1980 – noll procent. Det har alltså inte funnits särskilt mycket att fördela.
Dessförinnan, 1950-80 gick det ganska bra.
Palma förklarar det nuvarande debaclet på framför allt två vis.
Dels sitter Latinamerika fast i en extraktiv utvecklingsmodell. Man bryter råvaror, punkt. Industri är antagligen för svårt. Den lyckosamma perioden från 2000 berodde på att kineserna ville köpa råvaror, när dessa vände sig till Afrika istället kollapsade det, ungefär som gummiboomen i Amazonas i början av 1900-talet.
Dels håller Latinamerika fast vid det nyliberala förbudet mot offentliga investeringar, oavsett om dess styrande urbana elit kallar sig liberal eller socialistisk. Investeringar är kapitalisternas bord – men tyvärr föredrar dessa att köpa dyra konsumtionsvaror från utlandet istället för sina pengar. Därför blir det inget.
Venezuela är, i Palmas statistik, det land vars effektivitetsutveckling har varit sämst. Medan andra länder i princip hade en negativ utveckling under militärdiktaturerna men återhämtade sig något efter dessas fall behöll Venezuela den negativa utvecklingen ända fram till nu. Inget investeras, allt delas ut.
Varför skärper sig då inte latinamerikanerna, på det sätt syd- och östasiater har gjort (och som vi själva gjorde under vår industrialiseringsperiod)? Sätter upp strikta regler för hur kapitalägare får bete sig, som gör att dessa uppfyller sin roll som kapitalister, investerar och organiserar produktion istället för att leva ett improduktivt lyxliv?
Palmas svar där är aningen svaga.
Dels stötte ju faktiskt industrialiseringsperioden 1950-80 på verkliga problem i form av en skuldkris när investeringslånen skulle betalas. Men man behöver ju inte ha den perioden som mönster, man kan ju ha dagens framgångsrika industrialiserare istället, och de gjorde inte alls som Latinamerika 1950-80.
Dels har man en mycket stor medelklass som är ganska nöjd med att ha råd med uselt betalda tjänstehjon och därför inte vill ha några förändringar. Men som Palma också visar är det inte mer än så denna medelklass har råd med, dess andel av nationalinkomsterna är lägre än t.ex. den europeiska eller ostasiatiska.
Vilket gör att Palma tvingas ta sin tillflykt till kulturella stereotyper, främst förkärleken för enkla lösningar. Igår var det den populistiska patentlösningen som gällde, idag en annan och i morgon en tredje. Men är egentligen detta så olika hur vi tänker i den nordatlantiska världen?
Det vi har att hålla oss till är den dåliga effektivitetsutvecklingen i Latinamerika. Utan nya resurser att fördela är det inte lätt för en regering att hålla sig populär – om den inte ser till att det skapas nya. Och det har Venezuelas inte gjort.
Jan Wiklund
